bernur

The British Library har köpt Ted Hughes efterlämnade papper, samlade i 220 nätta lådor, för summan £500,000. (Vore jag mattelärare skulle jag här ha haft en nätt uppgift till dagens lektion, men nu är jag inte mattelärare, och vore jag mattelärare skulle jag kanske inte ha engagerat mig.) Nu lär det bli postuma utgåvor: ska vi gissa att första volymen består av hans fiskedagböcker? Men intresset ligger förstås i att han möjligen har skrivit något kittlande om Sylvia Plath, och jag måste säga att jag är dödligt trött på käbblet, och tycker att jag redan vet mer än allt jag behöver veta om vem som gav vem skrivuppgifter, vem som stekte äggen på morgonen och vem som lagade strumporna. Läs också Heather McRobbies bloggkommentar: hon är minst sagt skeptisk till att studiet av dessa papper kommer att vara avgörande för förståelsen av Hughes dikter. Hon pläderar starkt och övertygande för att vi hellre ska vända oss mot hans dikter, och hur obetydligt skvallret blir när man ställs inför storheten hos dessa: jag håller med, men äktenskapet Hughes-Plath har blivit reducerat till en fotbollsmatch, där fans obetingat håller på storlaget Plath mot underdogen Hughes. Att det inte finns en färskare utgåva av Plaths dikter än det njugga urval Siv von Arb färdigställde i början av 70-talet är förstås skandalöst, även med tanke på att hennes översättningar inte är helt i sin ordning.