bernur

Do you know me like I know you?

Ständigt denna Benedictsson ...

Häromdagen anföll Lisbeth Larsson i DN Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, med anledning av den nya urvalsvolymen med Victoria Benedictssons texter, att de bland annat svikit forskningsetiska regler och gjort våld på Benedictssons texter, när det har handlat om vilken version av novellen "Ur mörkret" som ska föredras - hennes egna, eller den Axel Lundegård lät redigera. I dag svarar både Witt-Brattström och för säkerhet skull också Engdahl, och menar att man måste respektera Benedictssons yttersta vilja, och om att göra texter tillgängliga för kommande läsare: "att tradera verket till nya läsargenerationer", något som visserligen är inkongruent med vad Witt-Brattström säger senare, när hon påpekar hur misslyckad den nya bibelöversättningen blev. Varför inte låta Benedictsson vara? Vi kommer aldrig att få veta vad hon själv ville, och hur mycket Lundegård bidrog med eller förstörde: han fick i uppdrag av henne att publicera, och då är det lite väl småsint att nu klaga på att han gjorde det. Eller vill Lisbeth Larsson att han skulle ha vägrat, gjort som Max Brod, fast tvärtom: bränt upp texterna?    

Ser det här ut som ett viljelöst offer?

Alla ni som tycker om Victoria Benedictssons verk - har ni upptäckt lilla ATRIUM förlag (finns i Umeå), som för inte så länge sedan gav ut en fin version av "Den bergtagna"? Förord av Birgitta Holm.
Det är den versionen av "Den bergtagna" som Reine Brynolfsson och Stina Ekblad läste på Dramaten i maj 2008.
Jag tycker f ö (till skillnad från Bernur om jag uppfattat dig rätt) att även "Pengar" och "Fru Marianne" är spännande läsning än idag.
I min bok "52 kvinnliga författare" skriver jag på ett enkelt sätt (tänkt t ex för läsecirklar) om dem och det fåtal andra romaner och pjäser som Victoria Benedictsson/Ernst Ahlgren skrev under några produktiva år.

Jag har ofta arbetat med "Ur mörkret" i skolan, och där haft stor nytta av Ebba Witt-Brattströms analys, men jag har också stort förtroende för Birgitta Holm, hon har skrivit bra om andra författare (bl a Selma Lagerlöf). Men jag har haft svårt för Benedictssons romaner, även om jag alla dar föredrar dem framför ex Fredrika Bremers. Men det här gäller ju mycket av den svenska 1800-talsromanen, att den lämnar mycket i övrigt att önska.
För övrigt vill jag rekommendera novellantologin Synd, som Ordfront gav ut under sent 90-tal: den innehåller åtskilliga fullkomligt lysande noveller från sent 1800-tal, av s.k. kvinnliga sv. förf.

Det var inte bara så att Axel Lundegård fick det uttryckliga förtroendet att ge ut och ta hand om Victoria Benedictssons efterlämnade manus. De hade också haft en långvarig arbetsrelation, de skrev tillsammans.
Även hennes sista brev, hennes självmordsbrev, var riktat till honom med en vädjan att han skulle ta vara på hennes ord.