Sjöjungfrun, Camilla Läckberg
Eftersom jag läser så mycket kan jag i någon mån berömma mig att ha en någorlunda bred smak: åtminstone läser jag tillräckligt mycket för att ibland stöta på uppfattningen att jag har läst allt - något som är en grotesk missuppfattning. Men jag läser en del dåligt också, bland annat tack vare radioprogrammet, och genom skolan, och genom misstag och felbedömningar. Så har jag inte läst Camilla Läckberg förrän nu då, och då börjar jag (och avslutar) med hennes senaste Fjällbacka-opus, Sjöjungfrun, och känner nu hur det arma huvudet s[n]urrar av obesvarade frågor.
Ska vi börja med det sockrade efterordet, där alla i hennes närhet tackas, och det är en lång lista där alla har varit "världens bästa", och alla är lika "underbara", "härliga", "fantastiska", "viktiga", "entusiastiska"? Eller ska vi börja med tacket till hennes nye man, med ett citat från kanske världshistoriens mest smaklösa band, Savage Garden? Eller ska vi börja med författarfotot, där hon hårt retuscherad ser läsaren rakt i ögonen med en Stepford-blick? (Jag är kort sagt livrädd redan innan jag börjar läsa boken.) Eller varför inte börja med själva boken?
En enkel historia oerhört rörigt berättad. En man försvinner, hittas död (mördad? ja, det här är en deckare, du får dra dina slutsatser), och hans tre vänner får hotbrev från "anonym", och dessa hot trappas upp, men några av dem har svårt att lista ut vem som skickat breven. En av de tre överlevande är författare, och har skrivit en succébok med titeln Sjöjungfrun, vilket onekligen är ett ganska klämmigt inslag: har han alltså skrivit boken som jag läser, eller en annan bok, som råkar ha samma titel? Det finns ytterligare en författare i intrigen, en författare som ståtar som skylt i boklådorna, nudge nudge, know what I mean: men är inte två författare två för mycket? Det röriga består också i att berättelsen innehåller många olika perspektiv, så när det händer något spännande växlar författaren till en annan scen, och där är det desto mer stillastående - den här tekniken är vanlig i allt från gamla tv-såpor till senare tiders mer kritikervänliga tv-serier, men jag blir bara förvirrad, irriterad och tappar koncentrationen, när alla dessa gestalter ska komma till tals (de är ganska talträngda också).
Så pass mycket har jag förstått att Läckberg är monumentalt föraktad hos kritikerna, och tre tänkbara anledningar till detta kan vara: a) kritikerna är dumma; b) kritikerna är avundsjuka; c) kritikerna har rätt - och jag är helt övertygad om att alla tre alternativ har funnits i Läckbergs medvetande, så att även om hon offentligt försvarar a) och b)-förslagen får hon då och då egna påstötningar från c)-förslaget också.
Störande nog är det här skrivet på autopilot, med adjektiv som rutinmässigt fyller i alla eventuella luckor, och aldrig formuleras något som inte är klichéartat eller oväntat, utan allt känns begagnat. Här är världen där kvinnor är bräckliga och männen har "beskyddarinstinkter". En av karaktärerna heter Patrik, hans fru är vacker, en gång, två gånger, tre gånger, och så vidare. Men män är också vackra: "Hon tyckte fortfarande att han var den vackraste man hon någonsin hade sett. Hon älskade honom så mycket att det värkte i henne." Överdrifterna i framställningen får allt att uppfattas som falskheter, oärliga billiga tricks - för egentligen skildrar hon stora och allvarliga ämnen, men hon gör det taffligt, som om hon inte kunde bry sig mindre om sina läsare, om hur hennes text ser ut. Återblickarna skrivs i kursiv stil, som om författaren inte har uppfattat ett iota av diskussionen om vad man ska göra - har hon inte ens gått skrivarutbildning? Kursiv stil: det kanske gick an på 80-talet.
Samtidigt som jag läser den här boken hittar jag ett inlägg av Karin Stensdotter, där hon säger följande: "Jag läser endast i syfte att lära mig själv att skriva bättre. Någon som skriver lika bra eller sämre är fullkomligt värdelös för mig." Exakt så: och vad ger det då mig att läsa Läckberg? Det hon gör med reservoarpennan kan jag göra med en krita. Låt gå för att stilen är kass, vad jag saknar i större utsträckning är psykologiska insikter, att hon berättar något väsentligt för mig om de här människorna: men hon har ingenting att säga, alla figurer reduceras till enkla modeller, trots att hon skildrar brottslingar, schizofreni, oslagbart intressanta ämnen - men hon låter avrätta folk med skrämmande lättsamhet till höger och vänster, utan urskiljning, och det är spekulativt, bara för att det faller henne i hågen. (Ska jag berätta hur det går? Äsch, har du sett någon av filmerna Psycho, Mina jag och Irene eller Fight Club lär du lista ut alltihop ändå.)
Roligt nog heter en av poliserna Martin Molin (en lite smådum, anonym, men kompetent polis: grattis Martin), men annars är lustigheterna lätträknade. Lite intelligent är det kanske när hon citerar hur författaren Christian recenseras i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, hur Läckberg illmarigt ger exempel på storartat floskulösa formuleringar: storslagen satir. Men när hon själv ska beskriva det här mästerverket låter det så här: "Romanen var ännu bättre andra gången. Den var fantastisk. Det var ingen bok som höjde humöret, snarare fyllde den huvudet med mörka funderingar. Men på något märkligt sätt var det inte obehagligt. Det var saker som man ibland behövde tänka på och ta ställning till för att veta vilket slags människa man var." Är hon då ett barn?
Vad ger det då att läsa (att ha läst) Camilla Läckberg - ironiskt nog delar hon initialer med sin antites bland författare, Clarice Lispector, författaren som man aldrig har läst? Nä, jag kan inte säga att det har gett mig förströelse, avkoppling, att det har varit en kul grej. Att mordgåtan inte har någon framträdande plats är kanske inte enbart något att beklaga, men jag kan inte säga att det är givande att läsa om författaren Christians åtaganden, hur jobbigt han uppfattar intervjuer och boksigneringar, eller att följa graviditeter och otrohetsaffärer, eller den hårt konstruerade historien med gamla oförrätter som ska hämnas. Majgull Axelsson, kan du komma litet?
Kursiv stil: 80-tal? Ajajaj, jag ligger illa till.
"You should only read what is truly good or what is frankly bad."
Gertrude Stein, i konversation med den unge Ernest Hemingway
Robin: du symboliserar 80-talet, grattis. Alltså: kursiv stil får aldrig användas i återblickar, det är lika korkat som att låta minnen eller det förflutna i en film visas som svartvitt (i en färgfilm: kan det sägas tydligare).
Jörgen: jag är på Gertrude Steins sida. Här och annars. Alltid.
Jag använder kursiv stil på bloggen när det är text som är ryckt ur sammanhang utanför bloggen; tillexempel en sida ur Doktor Glas eller ur mina egna anteckningsböcker. Citationstecken i ett sådant sammanhang känns bara väldigt fel.
Robin, du är i farozonen!
Oh no, I don´t want to die!
I sådana fall är väl ett fotografi som bokomslag typiskt 70-tal? Jag tänker på en bunden bok om sex & samlevnad (bara exempelvis!) där en hårig kvinna sitter på golvet mot svart bakgrund, på hur tiden har satt sina spår i form av vita slitningar, som ju syns extra tydligt i det där svarta. Och så är bokryggen grön. Typiskt 70-tal.
bernur, vad jag förstår funkar det inte att kursivera i kommentarer här på forumet. Lite synd. Använt med urskillning framkallar kursiva ord matnyttiga betydelsenyanser. Långa textsjok är förstås lite svårt för ögat.
Bernur, släck i rummet, sätt dig i ett hörn - blunda.
Fortsätt blunda. Inte hårt, bara lagom så att allt ljus stängs ute.
Fortsätt så ett tag.
Andas. Långa, långsamma andetag.
Såja.
Öppna ögonen igen.
Nu.
SLUTA VARA SÅ JÄVLA BITTER!!!!!!
Hela ditt jävla inlägg stinker ju av avundsjuka på en framgångsrik författare. Hon säljer enormt, hon uppmärksammas och får priser.
Acceptera - din smak är inte som andras.
Såja... efter att du läst det här. Tillbaka in i hörnet nu... blunda, andas...
/Jonas
Men stopp ett tag, bernur riktar välformulerad kritik mot en bok - det är allt.
Det stinker inte ett dugg av avund, har du läst något mer på den här bloggen? I såna fall skulle du ju se att bernurs ideal vad gäller böcker är helt annorlunda, de eventuella miljonerna till trots.
Bemöt i sak istället - vad är det som skulle göra Läckbergs böcker till god litteratur?
God litteratur är sånt som säljer. Och i Bernurs fall om det har någon som helst snknytning till Irland.
Bitter? No, I just love to complain. (Jenny Wilson, I´m working hard on AN INTELLECTUAL LOOK)
Bitter? Nä, jag tror inte att jag direkt identifierar mig med Camilla L., eller är avundsjuk på hennes framgångar eller hennes läsare (vad är det för pris hon har fått?).
Jag försökte skriva sakligt - tro mig, jag hade kunnat skriva en osaklig slakt, men jag försökte vara nyanserad. Om du läser det som jag citerade ur boken, det som fick mig att fråga "Är hon då ett barn?" - hon låter som en typisk eller medelmåttig högstadieelev, nu raljerar jag inte, utan säger som det är, om du tycker något annat kan jag skicka dig vad mina gymnasieelever skriver, det är vida överlägset (det hon gör med reservoarpennan kan de göra med en trubbig blyertspenna).
"Where would we be if everybody did what they think is right?" It is a rethorical question (apparently) that I've been asked by my former principal in Cambridge. I can only say to that: "Well, if we didn't we would be in a world created and governed by Jonases, Hanses and Jörgens."
Björn, keep up the good work.
Cambridge? The Jonases och the Hanses får klara sig utan mig. Vad är logiken?
"Bemöt i sak istället - vad är det som skulle göra Läckbergs böcker till god litteratur?"
- Två miljoner sålda böcker. Herrgud, tror du att folk köper bok efter bok om de inte gillar den?
Det jag säger är att det bara är patetiskt att ge sig på en författare som uppenbart gillas av en mycket stor del av befolkningen. Då kanske man ska tänka at.... nåja, Jag gillar den inte, men det gör tydligen en massa andra, och så konstaterar man att så är fallet.
Bloggtomten här skriver ju att Läckberg är dålig. Punkt! Då blir det löjligt. Precis som att nån skulle säga att Tiger Woods är överdriven. Han är ju inte alls så bra.
Resultaten talar sina tydliga språk.
My 50 cent...
Jonas: Men inte tycker du väl på allvar att litteratur är detsamma som sport, och i synnerhet inte detsamma som ... golf?
Med ditt resonemang stod Ace of Base för 90-talets bästa svenska musik, vida överlägset allt Olle Ljungström, Kent, bob hund, Weeping Willows etc gjorde samtidigt, eftersom de sålde mycket fler skivor?
Det finns ett enkelt svar till varför så många köper och läser Läckberg: man läser det därför att andra läser det. Man vill inte känna sig utanför, man vill ha något att tala om på middagar. Eller menar du att de som ex tittar på Morden i Midsomer inbillar sig att de tittar på högkvalitetstv? I England är Midsumer Murders ett skämt, det sänds inte ens i BBC, utan i mindre kanaler sent på natten, och säljs till länder som Norge och Sverige som vurmar för det klassiskt brittiska.
Att vi läser goda böcker är självklart. Men varför läser vi dåliga? Några förslag:
1. Vi chansade i bokhandeln/på biblioteket. Och vi trugar i oss det vi burit hem.
2. Vi fick boken i present.
3. Boken råkade finnas till hands. Låg på soffbordet hemma hos polaren, pojkvännen etc.
4. Boken är omtalad. Negativt eller positivt? Spelar ingen roll. Nyfikenheten är väckt.
5. Man trodde att det var en bra bok. Men den var dålig.
6. Man visste att det var en dålig bok och ville få det bekräftat.
7. Fel människor gillade den så man läste och sågade.
8. Man hade inget bättre för sig.
9. Man behövde omväxling från den krävande läsningen.
10. Man tillhör den stora hopen som på ett mystiskt, outtalat vis bidrar till medelmåttighetens triumf.
Här tryter min kreativitet. Fler förslag? Jag är (faktiskt) varken sarkastisk eller ironisk. Jag har grubblat mycket över det här. Varför läser vi dåliga böcker? Jag gör det titt som tätt. Visst är det väl konstigt?
Why did you choose to stay behind Björn?
Discussions such as these are just a waste of your time.
You already knew about the Läckberg-disease - why do you necessarily want to suffer?
It’s always the same story. You don’t really want to do it, but then someone provokes you to open up the open-minded part of your brain (because this is your only chance to prove them wrong; trying to be patient, trying to write in a way anyone would understand). They say : "well, how can you say that the book is bad if you haven't read it?". You already know this empty argument.
The next step is: okay, even if it wastes my time I will try to open up your eyes . . . but probably it won’t work. (But sometimes it does! And for those who already are aware, it gives hope). Said and done: you write something quite amusing, but still clear and intelligent, without unecessary ways of completely damning the book to some place where noone should really go. It just came to my mind: what place is better for this book than Sweden?
The show goes on, and they say: "well, look at everybody else - you are wrong - get over it!". It is sad really, that their minds won’t let them reach further than this. They are so ungrateful. They don’t even notice that they are refuted. It is so meaningless. Why do they not choose to see? Well, they do – by all means – have the right to read a book because it is ”relaxing” (or whatever other reason they find), it is just sad that noone – even if we sometimes try – are able to open up their minds to true literature and thoughts.
Just listen to the radio: "why did we make it so hard? This life is so complicated until we see it through the eyes of a child". Is then Jonas a child?
Don't listen to the kiddies - they still got much to learn. If you find someone you want to try to pick up, sure, do it – du then it’s your responsibility.
And do forgive my tone. I am just – as your try failed – unable to do this in a good way.
Impossible.
You should have known better.
Jörgen: 4 och 6 kommer nog närmast.
I am sorry: I´m sorry, too. Something that I basically already knew was confirmed. But still a bit depressing, or depressing because of that. So many people settle with so little, are content with such petty rewards.
oh dear, oh dear! What is the meaning with such "discussion" anyway? Slowly they just ebb away. Nobody takes them seriously. And what if I died, nobody would notice. That's why individualism is nothing but a soothing lie.
Ja alltså - du ser inte ut som en författare... Du ser ut som en bloggare --- jag har ännu inte märkt många författare som lyckats som bloggare - så med all respekt för bloggandet som speciellt hantverk - så är du mer bloggartypen på det fotot!
(Med reservation för att jag inte läser så mycket bloggar ändå. Men vet däremot att över en miljon svenskar inte använder Internet - och att en väldigt stor del av världens befolkning inte har Internettillgång överhuvudtaget)
Hoppas att du hittar bra förebilder bland författare - det är en bra strävan att fråga sig om man ser ut som en författare om man publicerar bilder på Internet och begrundar författarskap.
Kanske hittar du fler bra förebilder utanför Internet dock - inte ens en hederlig klassiker känns ju för alla lika bra när man lånar via biblans e-tjänst och inte ger det den tid och erkännande som en god bok får av att man sitter och vänder blad på klassiskt manér... Dessutom känns det kanske "lite väl utvalt" att läsa klassiska världsförbättrarböcker - på sätt som överhuvudtaget inte en i alla fall större mängd människor än Internet-användare skulle kunna utifrån sina biblioteksmöjligheter - där de säkert dock kan finna andra klassiker.
Men det går väl att komma över - om det bygger upp en i alla fall...
Men biblan har ju oerhörda tillgångar - så jag har ändå läst flest böcker via dem. Världsförbättrarböcker - och andra.
Jag läste lite utdrag ur Läckbergs böcker på nätet och måste säga att det var bland det sämst jag läst. Nej, jag är inte avundsjuk, bitter eller elak. Jag är ärlig: Stilen var helt jävla kass, ungefär som något vem som helst kunde skriva. Ska jag orka läsa en roman ska själva stilen i språket vara utmanande eller intressant, tankeväckande eller utvecklande. Här fanns simpla beskrivningar som taget direkt från någon nybörjare från gymnasiet skrivit.
Nu har jag ju inte läst hela böcker av Läckberg så jag vet inte om hon är bra på att få ihop historier, karaktärer osv. Jag är dock mycket tveksam till att jag någonsin kommer att orka läsa en hel bok av henne med tanke på det lidande jag utsattes för under typ 20 sidor.
Ledsen Läckberg. Alldeles för vanligt för att passa mig.
/ Reader