bernur

Min trekvartspensionerade kollega H tipsade om gårdagens babel, som jag inte hann se då jag ägnade tiden åt att rätta hemtentor i språkhistoria, där ett inslag handlade om semikolonet (10:41-15:10, om du inte vill se hela programmet), minst sagt ett kärt ämne bland svensklärare: det har hänt att vi har ägnat nästan en hel konferenstid åt semikolonet och dess utsatta för att inte säga utrotningshotade ställning hos eleverna. Daniel Sjölin läser en lite väl hårt konstruerad dikt (där dessutom hela resonemanget om skiljetecknen som familjemedlemmar är lånat från Lynne Truss bok Eats, Shoots & Leaves: finns på svenska) - kanske det är mer intressant med funderingarna kring om det är vår rädsla för långa meningar som håller på att ta död på semikolonet, ungefär så som vår rädsla för långa ord har krattat manegen åt de gräsliga särskrivningarna; den som fortfarande tvekar om hur semikolonet bäst används hänvisar jag till Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, helt enkelt därför att den som läst den därefter aldrig skulle säga något förklenande om semikolonet, eller vara rädd för långa meningar eller för att göra en lång mening ännu längre, till exempel med hjälp av ett vackert semikolon.
Och varför får jag inte bära en sån här t-shirt på PB-dagen, utan ska kommenderas bära en skjorta med trycket "pb såklart"?