bernur

Vi har gott om böcker som man på ett tidigt skede vet vart de kommer att ta vägen: de är så förutsägbara att det blir ett slöseri med tid att läsa dem, och man blir aldrig förvånad, för allt känns tillrättalagt, insvept i trygghet. Men tursamt nog finns det också romaner som uppvaktar osäkerheten. Den som tycker att svensk samtidsprosa är mesig borde förstås ta sig an Gertrud Hellbrands författarskap, som efter den löftesrika debuten för några år sedan med Vinthunden nu utkommer med sin andra lika skoningslösa bok, Scenario X  - en roman enligt förlaget, men genremässigt svävande.

För vad är det här, om inte roman? Noveller, scenerier - osäkerheten präglar hela idén, och hela tematiken. Det är sex olika texter, som lika gärna som kapitel i en roman kan sägas vara noveller, fristående berättelser. Tematiskt hör de ihop: det är iscensättningar av hotfulla intriger, där ett ungdomsgäng på beställning utför våldshandlingar (idén känns delvis igen från David Finchers både underskattade och missförstådda film The Game). Att allt är på lek gör det inte mindre obehagligt, snarare tvärtom. Men inte bara inomlitterära gränser sprängs, för det går också att uppfatta texterna som konstinstallationer, som provocerande förevisar stiliserade skeenden, bortom mimesis.

Gränsen mellan människor överträds. Här finns en berättelse om kvinnan som hatar män - och det med all rätt, bevisat i de små detaljerna (stönandet när mannen sätter sig ned, att han (de ... vi ...) tar för givet att allt han de vi säger är av intresse även när det inte är så, för att vi "kräver all uppmärksamhet i ett sällskap", att allt handlar om prestige, kamp, tävling). Hellbrand är bra på att skildra människor som styrs av regler, en bestämd ordning man inte får avvika ifrån, de ritualer som vi är beroende av, och vad som händer när de ställs på sin spets: för egentligen har hon bara tagit dessa lätt igenkännbara vardagsritualer och visat hur befängda de är, och hur nära besläktade neurosen och psykosen är.

Vi styrs av kommandon, alla hierarkier är uppgjorda på förhand, och vi har ingenting för att vi ifrågasätter den förutbestämda ordningen, de givna rollerna. Att allt har planerats av en allsmäktig kraft är inte eller borde inte vara en originell tanke hos en författare, så det är kanske bara att beklaga att den här boken känns så ensam i sitt slag. 

Gertrud Hellbrands bok Scenario X är förbluffande bra, och allt som är bra med den kan bara urskönjas i efterhand, utkristalliserat efter läsningen: den är irrationell, innovativ och excentrisk, utan att det känns krystat eller tillkämpat, eller som följden av en krånglig skrivuppgift i författarskolan, där det gärna får vara konstigt, men på ett bekant sätt, som går att göra någonting åt - det här är farligt på riktigt, utan försvarsmekaismer. Hon ställer frågor som i sin tur generar frågor, och om svaren inte finns inom bokens ramar behöver du inte bli ledsen för det: det är en bok som fortsätter verka i dig även när du lämnar den ifrån dig (du lämnar den inte ifrån dig, du behåller den, dumskalle) - tankarna biter sig fast, släpper dig aldrig, fortsätter fråga, som om hela boken vore ett produktivt frågetecken.

Den här boken är tillräckligt intressant men framför allt bra för att den borde bli diskuterad och använd som exempel, men i stället är det helt andra undermåligare titlar som hamnar på den berömda tapeten. Hellbrand behandlar sitt ämne utan silkeshandskar, och hon gör det inte lätt för sig, genom en ganska invecklad berättelsestruktur: lättläst är det inte, kanske. Ändå känns det lite deprimerade att det här författarskapet verkar i skymundan, och att jag förgäves letar efter intervjuer, introduktioner och presentationer av författaren.

Hur bra den här boken än är kan jag ändå inte låta bli att undra var denna hennes talang som författare skulle ta vägen om hon tog sig an en större utmaning, skrev en mer ambitiös, mer konventionell roman: om förutsättningen finns för något lika frapperande bra som exempelvis Julie Zehs Leklust. Jag skulle välkomna detta: här finns anlag till ett liknande förhållningssätt vad gäller den svarta humorn, iakttagelseförmågan och djärvheten i attacken mot flockmentaliteten och den mänskliga fåfängan. Dessutom har Hellbrand i överflöd vad många generationskamrater saknar: en helt personlig stil - karg och motspänstig, allt annat än inbjudande, och kortfattad utan att det uppfattas som ett maner.