”Polmont, here we come”
Egentligen är det lite konstigt att ett debutband kan ha så mycket självförtroende och kaxighet och effrontery som Glasvegas har på sitt debutalbum "Glasvegas", där jag bara hör underbara gitarrer och underbar skotsk accent hos sångaren James Allan. Kanske det bästa som har kommit från Skottland sedan om inte Gregory´s Girl så åtminstone Big Country (lite underligt att ingen i recensionerna har refererat till Big Country: hör de inte gitarrerna?). Sällan har jag också hört en så jämn skiva, där alla ljud och alla textrader samspelar kongenialt: alla tio låtarna hör ihop, och om texterna rör sig djupt i drogmisär och ungdomskriminalitet (här snattas i affärer likväl som från John Updike) och frånvarande farsor, så är musiken lika djupt rotad i 80-talsdistade gitarrer som lånats från The Jesus and Mary Chain (och Big Country, jag säger det igen!) - det är som att höra ett Broder Daniel utan de halvklumpigt knasiga texterna, men musiken i stort sett intakt. Här finns en övertygelse att det går att göra någonting åt din situation, att det går att ta revansch, att du inte måste acceptera dåliga förutsättningar; sitter du på pottkanten måste du inte ramla ned, du kan ta dig därifrån - sjungande, trallande, dansande. Om bandet sedan utvecklas till ett odrägligt stadiumband som Simple Minds eller Coldplay spelar ingen roll, för de har ändå skapat ett mästerverk som kommer att leva för evigt på riktigt.
"I will be the angel on your shoulder
my name is Geraldine, I´m your social worker
I see you need me
I know you do"
Det där trumspelet bidrar ungefär lika mycket till låten som smileys i en diktsamling. Annars hade det varit en bra låt. Dessutom gillar Lokko det här bandet, och alla andra kritiker. Jag blir genast misstänksam.
Instämmer i bernurs omdöme om Glasvegas-skivan. En sällsynt stark skiva detta, märklig på många sätt: stående mitt inne i den anglo-amerikanska rocktraditionen är perspektivet konsekvent underifrån (trots Månskenssonaten i låten Stabbed!), det skotska, arbetarklass, utslagning, socialt och annat våld, ett slags kollektivt berättande av stor både ”objektiv” och ”subjektiv” betvingande kraft.
Alltsammans flyter omkring i ett hav av klichéer och sköna, enkla popmelodier, en gungande philspectorsk ljudmatta, James Allans underbart både kontrollerade och emotionellt hudflängda röst som inte ger lyssnaren något utrymme att glida undan träffarna. Det känns som slag mot mellangärdet eller kanske är det hjärtat?
Mellanlandade ett par gånger i Glasgow i somras och känner den stökiga, kaxiga stadens vibbar i den musik Glasvegas med sådan finess och trovärdighet bjuder på. En skiva maken till vilken jag inte kan komma ihåg att jag skulle ha upplevt på år och dag, inom rock eller någon annan musikgenre. Sedan jag upptäckte den här musiken för ungefär en månad sedan och snabbt beställde en cd jämte en vinylsingel har musiken brusat nästan dagligen. När jag märkte att svenska kritiker något senare också föll för skivan bekräftade det i och för sig indirekt mitt eget intryck, men hade ingen som helst betydelse för min upplevelse, däremot nog för den hype som självfallet följer en skiva av det här slaget som en ständigt närvarande skugga.
Det mest remarkabla med skivan är den romantiska känsla av hopp den förmedlar mitt i den sociala och emotionella misär den beskriver.
Glasgows jangling guitars – en lång tradition, jfr sextiotalsbandet The Poets - är någonting som vi här i Norden knappast kan annat än beundra och kanske försöka efterlikna. Den här musiken, rock’n’roll i vid mening, är en lika central del av den skotska kulturen som puben, våldet, whiskeyn och fotbollen. Johan Lindqvist i Göteborgs-Posten sammanfattade det speciella med skivan – och det brittiska (läs skotska) inom rocken - på ett sätt som jag helt kan omfatta: ”Inga andra kan vara hårda med sådan exakthet. Inga andra kan vara så stiliga trots total brist på finess.”
Läser man dessutom Denise Minas kolsvarta noir från Glasgows backstreets samtidigt som man har Glasvegas i lurarna blir det fulländat.