bernur

Radion ger mig Astrid Flemberg-Alcalás bok Och jag vet inte vart, och jag vet inte, sannerligen - vad är det här nu då[1]?

En roman utklädd som självbiografi, en självbiografi som försöker vara roman? Den är stor, tjock och tung, och full av ord, ord som inte berör mig eller angår mig. Den är sävligt skriven, oekonomisk, med ord som säger för mycket men ändå ingenting alls, av en författare som ständigt går för långt. Är det mig det är fel på? Varför säger det här mig ingenting? Ämnet i sig borde vara betydelsefullt, även om man kan tycka att det vanligare förhållandet med barn som gör upp med sina föräldrar, på det där bergmanska sättet här får sin motpol i föräldern som gör upp med sina barn.

En kvinna som heter Anna åker med sin make Sal till Colombia för att hämta två adopterade pojkar, men grabbarna är lite obeslutsamt avståndstagande: buttra, avlägsna. Tiden ska väl ställa allt till rätta, misstänker man, eftersom det lär vara tillräckligt självbiografiskt (och annars hade hon nog inte skrivit romanen på det här sättet, om det hade gått illa på riktigt - men om det nu gick dåligt på riktigt tror jag inte pojkarna uppskattar att få sin historia beskriven på det här sättet: å andra sidan kan hon gardera sig bakom fiktionens gardin, men det känns som en feghet). Men jag har inte tid att vänta på att det ska gå bra, jag blir bara otålig. Och varför inte välja: antingen roman eller självbiografi. Den här typen av böcker har jag läst för många av, bara det senaste året eller jag höll på att säga senaste månaden.

När Anna får höra att de troligen ska adoptera pojkar i stället för flickor, som hon hade önskat sig, blir hennes omedelbara reaktion: "kommer de att leka krig?" Och så där håller hon på mest hela tiden, med obetalbara stereotypa kommentarer, åtföljda av lite tramsiga uttryck, typ "krig: pang pang". Ja, deprimerande, stereotypt. Hon blir förvånad över hur mycket småpojkarna äter när hon hämtar dem, som om de inte hade någon botten: och boken är full av de där häpnadsväckande trista uttrycken, klichéartade formuleringar, och irrelevanta utsvävningar - när hon bråkar som värst på en av sönerna avbryter hon sig vid en blick i spegeln, och börjar resonera kring upptäckten av ett grått hårstrå, och hur länge hon kan tänkas ha haft det. 

En långrandig historia, berättad med detaljer som Gud men inte författaren glömde. Kvinnan gråter "över hela världens grymhet" när hon hämtar pojkarna (det är oklart vad mannen gör, han är ganska anonym genom berättelsen). Landet Colombia skildras utan närvarokänsla, som om kvinnan inte förmått ta in någonting alls av landet. Vad som sedan följer är hela pojkarnas uppväxt, där vi aldrig får lära känna dem - det är förstås meningen, alltihop handlar om kvinnans sorg över det uteblivna föräldraskapet (pappan förblir en suddig marginaliserad figur). Något enstaka parti, där kvinnan funderar kring relationen med maken och den allt större ensamhet som breder ut sig (så mycket kan konstateras som att det inte är någon lycklig historia), kan fungera, men det mesta känns amatörmässigt skildrat, som om det inte är tillräckligt vare sig självbiografiskt eller skönlitterärt.      

[1] Jag passar på att påpeka att jag i radion var mycket mer positiv än jag är i texten, vad det nu beror på: förmodligen på att jag kände på mig att jag varit gnällfarbror allt för länge i radion, eller så är det bara lättare att vara kritisk i text - framför en mikrofon är det så himla svårt att vara ärlig - - -