bernur

Det här med att åka tåg, ja ... Trots att det har funnits en tid när jag åkte nattåg två gånger i veckan har jag fortfarande inte lärt mig hur man gör för att bädda i det som heter liggvagn, så att när nästan halva natten har gått ger jag upp: enda trösten är att det inte går bättre för barnen, snarare sämre - alltså behöver jag inte längre snegla misstänksamt mot brevbäraren. Lika bra att sova med byxorna på: vi delar vagn med bland annat två muslimska kvinnor, som fick ägna en inte oansenlig del av kvällen åt att avvisa en skäggig man, på en skicklig blandning av svenska, engelska och arabiska. Jag borde ha fattat att det är lite smartare att boka sovvagn i stället för liggvagn, för det hörs på namnet: inte går det att sova i en liggvagn. (Å andra sidan: jag fick inte ligga heller.) För varje kvart av slummer ska två timmar offras åt vakenhetens orättvisa gud, så där ligger man i trängsel och lyssnar på medpassagerarens sovljud - han slurpade i sig det sista av veganmjölken vid niotiden (en inte direkt diskret påminnelse om att vi färdas mot veganlandet), och knappt sju minuter senare sov han sött, alltmedan jag fortsätter vända blad i boken och servera godis till barnen. Så ska den där vintertidstimmen inhöstas, vilket föranleder en timmes stillastående i Sveg, kanske inte det roligaste stället att vistas på i vargtimmen. Men det hade kunnat vara värre: Bollnäs passerades under ceremoniellt sammanbiten tystnad en av de där fåtaliga kvartarna av halvsömn - tack - - -