bernur

You´re the One for me, fatty

You're the One I really, really love

Det har vid det här laget skrivits åtskilliga böcker om artisten som förra året röstades fram som Englands näst största levande ikon, efter Sir Richard Attenborough: Steven Patrick Morrissey (exakt när ska han bli adlad? - eh, svara inte!), och alla är välinformerade - men som bekant är somliga böcker mer välinformerade än andra, och Len Browns nyutgivna bok Meetings With Morrissey gör en poäng av att han till skillnad från andra biografer har träffat objektet i fråga, och utgår ifrån autentiska intervjuer. Därmed får Morrisseys egna ord styra en del, och det är kanske både lika bra som det är dåligt; negativt kanske, då Morrissey gärna styr och ställer (dompterar) sina intervjuare, men vi slipper oftast de besvärande spekulationerna och i stort sett de billiga försöken till psykologiserande förklaringar.

Med de tidigare försöken i färskt minne gör läsaren en snabb checklista: ordlekande kapitelrubriker? Ja. Bildmaterial som visar både de kändaste fotona och lite udda varianter? Ja. Och så vidare. Men Morrissey är mest oförutsägbar av artister, och som fan måste du villigt acceptera snedsprången i hans tänkande (och nu syftar jag inte alls på att han uttalat sig negativt om invandring, utan på att han under schlagerfestivalen 2004 sa att han gillade Lena Philipssons "Det gör ont", skriven av den goda smakens antagonist Orup). 

Att han inte heller har uttalat en fatwa över författaren Len Brown kan te sig antingen som ett oroväckande tecken på att boken är inställsam och smeker honom medhårs - Brown är så pass tjenis med artisten att han brukar nämna honom från scenen - men också att han kan ha växt om inte upp så ifrån dylika barnsligheter: när Johnny Rogan i början av 90-talet gav ut The Severed Alliance om The Smiths karriär önskade Morrissey att han skulle dö i en trafikolycka på M3. Nu riskerar Brown ingenting med den här boken, även om han skriver välvilligt om Rogans föregångare till bok - här ställs inte saker på sin spets, och inga kontroversiella saker luftas. Det är en i stora stycken tillrättalagd skildring.

Inte är det mycket till biografi heller: snarare förväntas den presumtive läsaren redan vara bekant med Morrissey och hans lika mystiska som mytiska värld. Själva utgångspunkten för Brown är Oscar Wilde: typiskt och symboliskt nog inleds boken med ett möte mellan honom och Morrissey på rum 118 på Cadogan Hotel där Wilde arresterades 1895. Enligt Brown är Wilde nyckeln till Morrisseys storhet: "It goes beyond plagiarism, rises above grand larceny, and at times almost approaches reincarnation". Det är svårt att inte hålla med: det räcker med att föreställa sig alla geniala intervjutillfällen, då till och med hårdnackade motståndare - och de är många - har svårt för att undkomma charmen, esprin och intelligensen i Morrisseys svar, där han visar en slagfärdighet som inte står Oscar Wilde långt efter. Yeats menade att Wilde lyckades ge intryck av att samtidigt vara lika uttänkt som spontan, och något liknande gäller för Morrissey, när han skickligt parerar och undkommer, svarar genom att inte svara, vilseleder och förleder, antyder och döljer i lika mån. Även om han själv förnekar det, har han skapat en framgångsrik teatralisk persona, och hur mycket som är skådespeleri kan kvitta då resultatet uteslutande är ett bedårande konstverk.

Ändå tycker jag att Brown tar i för mycket när han ska knyta ihop den här säcken med Wilde-referenser, i bokens avslutande kapitel. Här finns så många bevis att det känns desperat och krampartat, när det ena långsökta exemplet parar sig med nästa - det finns i varje ordvändning hos Morrissey en motsvarighet hos Oscar Wilde, och det må vara hur det vill med det: inte är det heller något revolutionerande som redovisas eller något som inte har dokumenterats mer än tillräckligt tidigare heller.

Ryktena har alltid förföljt Morrissey, och det har lika mycket gagnat honom som det har stämplat och förminskat. Aldrig har han velat gjuta olja på vågorna heller, utan helst försökt släcka eld med bensin (efter känt exempel från en annan förebild, David Bowie). Frågetecknen efter begrepp som 'kliniskt deprimerad', 'rasist', och 'våldsfixerad' kvarstår. Det mest kända exemplet på hemlighetsmakeri är förstås den beryktade eventuella homosexualiteten, som i tjugofem år överlevt garderobsmiljön: för en artist som så ofta sjunger om sexualitet i allmänhet är det förstås en bedrift att hans egen sexualitet förblivit anonym och outtalad - som om han är antitesen till den Madonna som han på 80-talet jämförde med laglig prostitution. Brown ägnar (homo)sexualiteten ett eget kapitel, men vägrar ge sig på några kvalificerade gissningar, även om det finns bevismaterial som snarare lutar åt han föredrar manligt sällskap - men å andra sidan känns det som ett fullkomligt ärligt svar när Morrissey apropå gruppen t.A.T.us tolkning av Smiths-låten "How Soon Is Now?" och inför påståendet att de är ryska tonåriga lesbiska tjejer svarar: "Well, aren´t we all?" Inte heller har de sensationsbenägna brittiska tabloiderna lyckats kränga några belopp till en fattig stackare för att åstadkomma en kiss and tell-intervju: liksom kring en annan mytisk ikon, Greta Garbo, är lojaliteten grundmurad hos alla inblandade.

The Smiths musik är homoerotisk, alltifrån singelomslag och sångtexter som svårligen låter sig tolkas i andra riktningar, även om Brown gör sitt bästa för att uppfatta dem som rolldikter, skrivna utifrån "en annans" perspektiv - men också musiken spelar med och gör sin uppgift som förstärkande inslag åt texterna. Det är en förbjuden åsikt hos biograferna, men det finns en latent homosexuell - och mycket ömsesidig - attraktion mellan Morrissey och gitarristen Johnny Marr, som sublimeras och kanaliseras i musiken: kanske gåtan till dess attraktionskraft finns just där, i hur ett kärleksförhållande som aldrig får fullbordas realiseras musikaliskt. Sålunda närmar de sig under slutskedet av det musikaliska samarbete karaktären av ett grälande par, där den tidigare uppenbara förälskelsen (sublimt fångad i lyckliga ögonblick som det erotiska samspelet mellan ord och musik i låtar som "Hand In Glove" och "The Boy With The Thorn In His Side") svalnat, med åtskilliga exempel på bitterljuva avsked på deras avslutande skiva Strangeways, Here We Come.

Nästan allt i Morrisseys värld handlar om outtalad eller rentav oförlöst aggressivitet. Len Brown antyder släktskapen med punkens intåg i England 1976, då Morrissey genomled tonåren och funderingar kring en lika osäker som dyster framtid, med arbetslöshet som alternativ ett, två och tre. Jag tror uppriktigt att den här dragningen mot aggressivitet, ilska och våld är för lite utrett - jag skulle vilja se en hel bok som ägnade sig åt hans fascination för det hårdhänta, paradoxen i hur mildheten i hans person också inrymmer brutalitet. En del av aggressiviteten kommer från ett dubbelt utanförskap i England, med irländskt påbrå och dessutom utböling från Manchester, den förtalade norra landsdelen. När Brown intervjuar honom 1990 attackeras sångaren av en geting, och Brown föreslår att det kan bero på att de attraheras av hans rakvatten, men Morrissey vet bättre: "by the Northern tone of bitterness".

Många andra har skrivit om Morrissey, inte bara kompletta böcker, utan kortare essäer, och många har skrivit bättre än Len Brown (exempelvis är både David Brets och Mark Simpsons böcker stilistiskt mer drivna) - av essäerna kan jag kort framhålla den tidigare motståndaren Tony Parsons, men även Will Self, Nick Kent och framför allt Michael Bracewell. Morrisseyfans lever i en ständig ambivalens inför de ständiga ryktena att Morrissey själv håller på att skriva antingen sina memoarer eller sin första roman (han har tidigare skrivit och gett ut en bok om James Dean och en om New York Dolls), och frågan är vad man önskar sig mest eller minst - vad som mest kommer att rasera mytbilden, den nödvändiga mystiken. Brown är dock hyfsat duglig, även om han har större koll över musiken än litteraturen (det var inte Betjeman som yttrade de legendariska orden om att depressioner för honom hade samma innebörd som påskliljor för Wordsworth, utan Philip Larkin). Brown skriver kortfattat och tunt om låtarna och texterna, men lyckas inte heller hålla sig inom gränserna för en regelrätt biografi, och någon kronologi att tala om finns inte. Dock lyfter han fram "November Spawned A Monster" som exempel på Morrisseys förmåga att välja ämnen som sällan når popsångens snäva ämnesområde (den handlar om en rullstolsbunden flicka, och hur sångjaget ömsom ömkar, ömsom hånar henne).   

Nu handlar första hälften av boken om The Smiths femåriga karriär, medan den andra hälften betar av Morrisseys faktiskt i år tjugoåriga karriär som soloartist: vem som helst fattar att det blir mer summariskt under andra hälften. Och visst: det är åren med The Smiths som formar artisten Morrissey, och där finns embryot till allt han företar sig som soloartist. Att följa Morrissey är som att följa en universitetskurs, med givna inslag av litteratur, film och det som går under det bedrägliga namnet "populärkultur" - det finns en viss ironi i detta, med tanke på hans uttalade förakt riktat mot skolan och undervisning i allmänhet: även det en typisk influens från Wilde.  

Utöver en gedigen nästan femtio sidor lång genomgång av alla dessa influenser, idoler och diverse medlemmar i den mytologiska värld Morrissey har skapat försöker Brown sammanfatta artistens karriär genom att sammanställa en best of-samling, som trots att den innehåller sextio låtar saknar självklara favoriter som "I Have Forgiven Jesus" - märkvärdigt nog är arton av låtarna dessutom b-sidor, något som kan utgöra början till en förklaring varför Morrissey förblir så fascinerande unik som artist (till råga på allt saknas kanske hans allra allra bästa b-sidor, som "Now I Am A Was" och "I´ve Changed My Plea To Guilty").

Till bristerna i Browns bok, förutom att han stilistiskt inte kan mäta sig med föregångarna, är att han inte bara återger oförkortade skiv- och konsertrecensioner, utan också sina längre intervjuer, som den monumentalt långa artikeln från New Musical Express (tidningen som på 80-talet av häcklarna fick namnet New Morrissey Express) 13 februari 1988, med den typiska rubriksättningen "Born to be Wilde". En del skåpmat blir det, och kanske dessa texter hade mått bra av en gnutta redigering - som recensent är han ojämn, tangerar ibland det löjeväckande. Det är också onödigt och ovärdigt att ägna utrymme åt ännu en diskussion kring om The Queen Is Dead eller Strangeways, Here We Come är den bästa Smiths-skivan.

Att försöka ge sig på en förklaring till Morrisseys storhet låter sig förstås inte göras inom detta bloggutrymme, hur obegränsat det än kan te sig: texterna i sig räcker inte som förklaring, om än de är intelligenta och fyndiga i övermått, och som sångare har han ett begränsat register även för det oskolade örat. The Smiths musik är ofta mer varierad än det han har åstadkommit under eget namn, även om det är en missuppfattning att den har blivit likriktad på senare år, då en låt som "Life Is A Pigsty" från 2006 visar stor musikalisk mognad och spännvidd. Den som dessutom framhävdar i att det uteslutande är Johnny Marrs gitarrspel som är förklaringen till The Smiths ställning får besvärande svårt att förklara varför Marrs karriär efter The Smiths varits så halvdan. Det tråkiga svaret blir att det är helheten som skapar den här komplexa, sammansatta bilden av en fullständigt unik artist: Morrissey är beroende av musiken i nästan lika hög grad som musiken är beroende av honom - låt oss inte lura varandra, det är inte lyrik, utan det är sångtexter, funktionella men inte litterärt högtstående utan sin inramning och sitt sammanhang. Och förstås ursprunget som Northerner: detta berörs bara helt kort av Brown, men jag misstänker att nästan allt handlar om detta, om revanschlustan och utanförskapet som bara kan uppstå hos den som behandlas som en andraklassmänniska, och som Manchesterbo i norra England fick Morrissey detta i ett överflöd som förstås är beklagligt för honom personligen men en desto större belöning för oss andra.