bernur

Självklart har jag inget emot att Stieg Larssons böcker fortsätter erövra världen - nu senast Amerika - men lite förundrad över hur böckerna kan tas emot så positivt i Frankrike och Tyskland och England (och Holland), när de kollektivt mötts av ointresse eller missnöje hos svenska recensenter. För inte kan det vara så enkelt att utlänningarna går i spinn för att de får Bergman-vibbar, som Michiko Kakutani ger prov på i sin recension i NY Times? (När använde senast en svensk kritiker den liknelsen om Stieg L.?) Nu är just denna recension inte enbart positiv - exempelvis verkar Stieg L. ha svårt för att skildra skurkar trovärdigt - och nog kan man småle åt den försynta förhoppningen mot slutet: "the reader can only hope that Salander and Blomkvist put in return appearances in the two other novels Mr. Larsson completed before his death."