Forget Oasis, they´re gone, they´re gone, they´re gone ...
Tror också att det man kunde fundera vidare kring vad gäller vad det är som gör Glasvegas så spännande, kanske unikt, i den senmoderna rock- och popvärlden är:
1. Musikens och texternas dubbla förankring dels i den populära sångskatten som de här genrerna bildar, en övervägande anglo-amerikansk affär, och dels i den lokala, ofta grymma verklighet som texterna, uppbackade av den högenergiska, kraftladdade, nästan patosdrivna musiken, artikulerar. Den dubbla förankringen leder också till en flerdubbel verkan vad gäller konstnärlig artikulation, just det bernur tar upp som en fråga om vad som är ”nytt” och vad ”gammalt” här.
2. Användningen av klichéer och starka metaforer i rocken överlag, ett ämnesområde som så vitt jag kan se inte är tillräckligt undersökt. Ulf Lindberg och Johan Fornäs har varit inne på problematiken i Rockens text respektive Moderna människor, men inte heller där är hela fältet genomlyst; paradoxalt nog måste man för att finna ett mer helhetsbetonat/djupgående grepp på den problematiken gå över till ett angränsande musikaliskt fält, schlagern, för att hitta en svensk forskare som tagit upp de här stilistiska greppen, Karin Strand i sin viktiga undersökning om ”repertoarsångarna” Sven-Olof Sandberg, Snoddas och Bertil Boo, i avhandlingen Känsliga bitar. Text- och kontextstudier i sentimental populärsång.
3. Soundscapet hos Glasvegas som är en märklig blandning av globala och lokala traditioner: rock’n’roll, country, doo-wop, girl groups, Elvis, Phil Spector, skotsk pop och rock, pubrock etc, etc. En arkeologisk utgrävning av influenser och stilmässiga grepp i musiken vore av nöden. I soundet är också den skotska accenten oerhört central, bidrar till en känsla av, tror jag, streetcred, tillförsikt hos lyssnaren. Handlar om en fiktion, förvisso, men en trovärdig sådan. Glasvegas lyckas skapa något man kunde kalla en kollektiv rockartikulation, en dröm om en musik som s a s springer fram underifrån, ur folkets djupa led, utan att egentligen vara öppet politisk.
4. Frågan om varifrån det bernur kallar ” kombinationen av ilska och sårbarhet” egentligen kommer, hur detta manifesterar sig i musiken, på vilket sätt det känslomässiga går tillbaka på punkterna 1,2 och 3, men kanske också har andra viktiga utgångspunkter som det ovanstående inte nämner. Frågor om moralisk och emotionell minimalism och maximalism, romanticism, cynicism i rockmusiken. Varifrån kommer sådant?
Är Oasis och Arctic Monkeys verkligen olika band?! Det hörs dåligt i så fall.
Jag blir alldeles paff, Oasis! Dom är ju inte från Irland. Dom har väl setts dricka Jamesons, annars hamnar man väl inte i bernurs blogg.
Låt det bara bli sagt och förstått att jag avskyr Oasis, och det är något jag är oerhört stolt över att göra, att jag aldrig har ägt någon skiva av det bandet. Jag har ett svagt minne av att ha hållit i en av deras skivor i en skivaffär i mitten av 90-talet, men jag kan ha fel.
Sven-Erik: du säger ganska ungefär allt som jag ville säga om Glasvegas. Hur det återanvänder det gamla ger låtarna en extra dimension, hur man hör spåren, men bara som influenser och inte som stölder (så som Oasis stjäl från Beatles). Och klichéerna, så medvetet använda. Och så trovärdigheten i uttrycket, hur varje ord vibrerar av äkthet, och brist på spekulation - trots alltså att de uppvaktar hela kritikerkåren med influenserna, det är som att de kommer med en skål av deras favoritgodis, men eftersom de är skottar så har de också lagt till något annat.
Tror också, apropå de här olika influenserna och stilarna inom den hybrid skivan utgör att man hittar blandningen av ilska (agressivitet) och sårbarhet (romanticism) i lite olika procentsatser i de enskilda låtarna. Samtidigt varierar också inslaget av stilistiska referenser i de enskilda låtarna. T ex Daddy’s Gone har som jag upplever det en stark stilistisk koppling till doo-wop och speciellt Dion & Belmonts (Runaround Sue, The Wanderer), även Phil Spector, medan andra låtar bygger upp ett soundscape där kombinationen av gitarrer som brusar, gråter, skriker, och trummor som fungerar som ett slags motor i musiken ger låtarna en delvis annan, mer aggressiv karaktär. Typexempel Go Square Go. Den sårbara, gråtmilda varianten är tydlig också i Flowers and Football Tops och It's My Own Cheating Heart That Makes Me Cry. Lonesome Swan och Polmont On My Mind ska kanske uppfattas som de låtar där blandningen ilska och sårbarhet är s a s mest ”fulländad”, därför också på ett sätt de mest fascinerande låtarna i sammanhanget. Gemensamt för de olika varianterna är dock att de fungerar katarsiskt.
Inslaget av Beethoven i Stabbed är kanske stilistiskt svårast att placera. Innebär inte detta ett slags återkoppling av just det romanticerande inslaget, ett slags lieder-diskurs som så att säger lägger sig som ett finfint damm över hela anrättningen? När man tänker efter finns det i det emotionella djuplagret betydande överensstämmelser mellan rock och romanticism. Temat har ju undersökts av t ex Iain Chambers och Robert Pattison, inte minst i den senares The The Triumph of Vulgarity: Rock Music in the Mirror of Romanticism som utkom redan 1987. Här vore det nog dags, tror jag, att skaka liv i den teorin på nytt. Rock som en form av låg, ”oren” liedsång alltså.