bernur

I augusti, samma dag som vi åkte till Berlin, hade DN en märkligt intetsägande guidande artikel till stadens rockhistoria. Det var en dålig text, som bara innehöll allt bekant om vilka artister som hade verkat i staden, men innehöll inget av intresse, då allt var gammal skåpmat, om en turistbuss som åkte runt och pekade ut adresser. Därför var det glädjande med den synnerligt initierade artikel Jan Gradvall skrev i gårdagens DN, där han använder en nyutkommen bok om David Bowies tid i Berlin som utgångspunkt, och koncentrerar sig på året 1977, då Bowie och Iggy Pop släppte två högkvalitativa album var, i ett samarbete som var lika produktivt som det var oförutsägbart som det var vackert. Hela kvintessensen i Iggy Pops storhet finns samlat i dessa två album, där han hade långt kvar till den serietidningsfigur han bara några år senare skulle bli. Lite sorglig avslutning på artikeln, dock: "När man med 'Low' i hörlurarna vandrar genom stadens minst glamorösa områden som nedre delen av Kreuzberg [...] vill man även gärna tro att det i någon lägenhet någonstans återigen skapas något som befinner sig bortom alla trender" - nja, nog för att området är tillräckligt deprimerande för att kunna alstra något fantastiskt, men det är bara nostalgiskt att tro att åtminstone musiken kommer att kunna återvända från den här genomkommersialiserade tillvaron till ursprungliga ideal om låtskrivande och genuina känslor. Jag tror att Idolprogrammet, och framför allt dess omåttliga popularitet, är sista spiken i kistan för rockmusiken.