Franskt
JMG Le Clezio: "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen", och jag har inget att säga, inget att tillägga, förutom att jag har i min ägo hans essäsamling Jordisk extas, inköpt för många år sedan och läst, men utan att den gjorde något djupare intryck - jag minns den/honom som ganska jobbig. Däremot är det många kvinnliga kulturjournalister som har kommenterat hur vacker han fortfarande är - det liknar sextrakasserierna mot Peter Høeg: tänk vad som skulle hända om en manlig kulturjournalist berättade hur snygg Herta Müller är ...
Däremot läste jag i tidskriften Ariel, nummer 2-3 1994 en väldigt fin essä om Stig Dagerman, där Le Clézio behandlar C.G. Bjurströms franska översättning av Ormen (Le Serpent) på ett väldigt ovanligt sätt - ett fint exempel på identifikatorisk läsning, extatisk läsning:
"Och orden trängde sakta in i mig, de myllrade som ohyra, och jag begrep på något sätt att jag skulle läsa boken. De tätt hoptryckta orden, liknande dem som står på baksidan av ett vykort, var levande. [...] Den sällsamma drömmen fick övertaget och jag kunde inte stå emot. Det hände i det ögonblick då sergeanten såg ormen för första gången; med mindre att det dök upp något senare, med episoden med spegeln. Den som läste begrep plötsligt att han inte längre kunde säga något verkligen, att han inte längre kunde låtsas hålla sig på avstånd. Han begrep att hans ord, de andras ord, inte längre hade någon betydelse. Han bodde i samma språk, han hade samma minne, samma önskningar, samma tankar. Boken var mycket riktigt ett föremål, hårt och tung, en kompakt sten som med hela sin tyngd vilade på bordet med de fyra benen. Och stenen drog en med sig i sitt lodräta fall, genom tidens slöjor och lager, genom de välkända djupen, för att nå fram till jordens medelpunkt: grottan som gröptes ur mitt i världen och där dessa män, dessa gummor, dess[a] unga flickor levde evinnerligen."
Sistorden: på Aftonbladet kan man visa om man har läst nobelpristagaren (3.6 %), och på Expressen detsamma (3.8%), på DN (9 %), Svd (9 %). Alltid säger det något.
Däremot läste jag i tidskriften Ariel, nummer 2-3 1994 en väldigt fin essä om Stig Dagerman, där Le Clézio behandlar C.G. Bjurströms franska översättning av Ormen (Le Serpent) på ett väldigt ovanligt sätt - ett fint exempel på identifikatorisk läsning, extatisk läsning:
"Och orden trängde sakta in i mig, de myllrade som ohyra, och jag begrep på något sätt att jag skulle läsa boken. De tätt hoptryckta orden, liknande dem som står på baksidan av ett vykort, var levande. [...] Den sällsamma drömmen fick övertaget och jag kunde inte stå emot. Det hände i det ögonblick då sergeanten såg ormen för första gången; med mindre att det dök upp något senare, med episoden med spegeln. Den som läste begrep plötsligt att han inte längre kunde säga något verkligen, att han inte längre kunde låtsas hålla sig på avstånd. Han begrep att hans ord, de andras ord, inte längre hade någon betydelse. Han bodde i samma språk, han hade samma minne, samma önskningar, samma tankar. Boken var mycket riktigt ett föremål, hårt och tung, en kompakt sten som med hela sin tyngd vilade på bordet med de fyra benen. Och stenen drog en med sig i sitt lodräta fall, genom tidens slöjor och lager, genom de välkända djupen, för att nå fram till jordens medelpunkt: grottan som gröptes ur mitt i världen och där dessa män, dessa gummor, dess[a] unga flickor levde evinnerligen."
Sistorden: på Aftonbladet kan man visa om man har läst nobelpristagaren (3.6 %), och på Expressen detsamma (3.8%), på DN (9 %), Svd (9 %). Alltid säger det något.
Kommentarer
Postat av: Thomas Nydahl
Tack för att du uppmärksammar den. Jag minns när jag publicerade den, att det var min sista kontakt med Bjurström, denne sällsynt lågmälde och skicklige översättare. Det var nämligen av honom jag fick texten - med Le Clézios gillande. Jag blev mycket glad över valet idag och skriver, precis som du, om Jordisk extas i min text. Det är en lysande bok.
Postat av: bernur
jag får väl ge den där boken en 2:a chans ... roligt att det blev en fransk författare, dock.
Trackback