bernur

I dag har skolan Tema Afrika, och min klass hänvisades vid en av programpunkterna till en källare för att ägna sig åt afrikansk dans. Själv hade jag tänkt stå i ett hörn och se cool ut, men insåg att det är coolare att dansa. Och låt mig bara slå fast vilken uppoffring det här är för en hämmad norrlänning: att dansa är något jag ägnar mig åt högst en gång vart tionde år, och då har det sannerligen inte handlat om afrikansk dans. Det var svårt, svårare än något jag har företagit mig, på bra nog länge. Jag blev kickad från lumpen för att jag inte kunde marschera i takt, och här skulle jag följa instruktioner som var komplicerade och omöjliga att hålla reda på. Men det värsta var att vi skulle göra något efteråt som hette stretching: jag tror att jag sträckte mig då, för nu har jag fruktansvärt ont i mina arma ben, och det skulle inte förvåna mig om jag drabbas av det där som heter "träningsvärk" i morgon. Jag  blir alltid övertalad till sådana dumheter - jag har ingen karaktär - - -