bernur

"När vi är små, inbillar vi oss att när en bok väl är läst, så har vi läst den. Senare upptäcker vi att vi aldrig har läst en bok färdigt. Vi kan läsa i all avskildhet, läsa igen i all oändlighet även de tunnaste av böcker, som Levande vatten. Texten öppnar sig. Det är en bok full av böcker. Det är vad en bok och läsning handlar om. Kommersiellt är en bok full av böcker ett missnöje för läsare och redaktörer, som efterfrågar en bok som innehåller en och bara en enda bok. Och om det är en bok som innehåller en sida eller ett ord, så är det ännu bättre för dem!" Hélène Cixous, "Felicidade Clandestina", ur Reading with Clarice Lispector.

Det går aldrig att säga: nu har jag läst Clarice Lispector. Det är alltid: jag läser Clarice Lispector (fortfarande). Bokförlaget Tranan ger ut hennes viktiga och värdefulla böcker, i översättning av Örjan Sjögren, och fortfarande lika utsökt formgivna av Stefania Malmsten. Just den här utgåvan av novellerna i Hemlig lycka är synnerligen lyckosam, då man lyfter på det mörkblå omslagspappret och hittar boken därunder, svart som kaffe, och med originaltextens 'Felicidade Clandestina' utsökt präntat på det svarta. En hemlig lycka: kan läsning uttryckas bättre?

Fast, noveller? Det går inte att säga något kategoriskt om genre. Hennes skrivande vistas på tvären: får hon inte göra som hon vill, då kan det lika gärna vara. Det är det helt ovillkorliga skrivandet. Det är inte förvånande att titelnovellens hemliga lycka är - en bok, en åtråvärd bok som förvägras berättarjaget, då den utstuderade bekantskapen luras och gäckar med förväntningarna, skruvar upp dem. Det är förstås en lysande upptakt till en novellsamling, och när det unga jaget äntligen sätter sig med boken i hängmattan ("i renaste extas"), blir den logiska slutsatsen: "Jag var inte längre en flicka med en bok; jag var en kvinna med sin älskare."

Lispector skriver frihetens poetik. Snarare än noveller har hon skrivit meditationer, där hon hellre tangerar filosofin än skönlitteraturen. Enligt Sjögrens förord är dessa tjugofem noveller (eller vad man nu vill kalla de oftast kortare texterna) mer självbiografiska än romanerna, och några av texterna blev också publicerade veckovis i tidningen Jornal do Brasil, och ett urval finns på engelska i Selected Crônicas. Ja, men vad är ett minne? Också det är fiktion, ett påhitt. När jag skriver som bernur är också jag offer för hur minnena blir litteratur, vittne till hur det upplevda förvandlas när stämningar och känslor ges ord.

Och hos Lispector är allt (högspänd) känsla. Hon är alltid nära känsloutbrott, och skildrar benådade, bebådade ögonblick - havande med (hemlig) lycka. Hon gillar kort sagt inte genrer, och något som lätt kan reduceras till en kliché - vill inte alla skrivande slippa konventionerna? - blir något annat, när hon överger skönlitteraturen helt, och jag skulle nog säga att hon är mer filosof än skönlitterär författare, med en helt egen språkfilosofi; det är fiktion som enbart utspelar sig i tankarna, i tankevärlden, med tankar som löper på tvären mot det accepterade, det reglerade: "kärlek är den slutliga fattigdomen. Kärlek är att inte ha. Kärleken berövar oss dessutom illusionen om det vi trodde var kärlek." Kärleken som brist, som negation: "känslor är ögonblickets vatten". Den här djärvheten kan vara utmanande, provocerande - som när hon låter en figur känna sig som Guds mor: höjden av blasfemi, om det inte vore för att hon parerar stoltheten med ödmjukhet. 

Den här världen måste konfronteras, men hennes figurer - påhittade eller inte - klarar inte av det, utan tvingas välja (alla val är orsakade av tvång) abstraktionen, tanken (språket). Men världen finns, du kan inte välja bort den eller ignorera den. Hon skulle vara den förste att förneka det - "Så länge jag uppfinner Gud kommer Gud inte att finnas" - men Lispector är en andlig författare: men lika mycket materiell, i konflikt med världen. Hon avhandlar "okunskapens integritet", där förståelsen är intuitiv - utan att försöka eller ens vilja förstå, för det handlar om esoterisk kunskap, en slags kontingens: det vi inte vet att vi inte vet. På samma sätt är hennes stil färgad av löftet om en stil, en outsäglig stil, en ofullbordandets stil, en stil i blivande. Som författare byter hon skepnad, ömsar skinn: hon skriver ironin, men är inte ironisk. Hon är språkfilosofisk, men ingen språkfilosof. Här räcker det inte med att stänga in under diverse (femin)ismer, för allt gör anspråk, på trots mot reducering, mot instängning. Hon övar sig i att vara (leka) författare, och hennes texter är den enda skrivarutbildning som behövs: här finns varianterna, skrivuppgifter, övningar i läsande: allt handlar om skrivande (jag menar läsande).  

Prosan är organisk, levande. Novellerna/texterna hör ihop, diskuterar med varandra. Att läsa Lispector: att hitta en hypnotisk läsart. En av de längre texterna, "Ägget och hönan", är en meditation över ägget, utan annan intrig än att vara en besatt skildring av fullkomligheten hos djuret och dess produkt. Den här texten och hela den här boken kan bara läsas hypnotiskt, som sträckläsning, utan distraktioner: samtidigt är det en paradox, för det går inte att läsa kontinuerligt, då det är för starkt - denna högkoncentrerade prosa kan bara intas i mindre doser, styrkan i stilen är för stark. Är det krävande? frågar du, som om det fanns ett svar. Det är - ja, det är ambitiöst, pretentiöst, inget för den som vill ha lösningen i ett paket. Nyligen sa Eva Beckman att Marianne Höök skrev lite grand som hon klädde sig: om Clarice Lispector kunde sägas så där lagom sexistiskt att hon skriver lite grand som hon ser ut: vackert. Men också som en katt rör sig: oberäkneligt, självmedvetet, poserande - samtidigt som om hon inte alls trivs med sin omgivning (språket), som om hon spjärnar emot, i nonchalans mot reglerna. Det är stilen hos den borne etikettsbrytaren.   

I flera texter känns psykosen bara ett andetag bort, som när hon ställer den mest förbjudna av frågor: "(vad) är ett jag?" I den korta texten "Hoppet" landar hoppet som en insekt på armen, och varför inte? Ett hopp! Så kan också läsningen av Lispector kännas: skör och stark på samma gång, och man vet inte vad man ska ta sig till med den här nya invånaren på (i) sig. Hon är ett orosmoment, någon som inte finner sig till rätta i dig, för "att vara född innebar massor av fel att rätta till".