bernur

Det finns belägg från diverse undersökningar att frihet är det som människan värderar högst av allt i livet: mer än kärlek, pengar, friskhet, fotboll ... Ändå gjorde 1900-talets existentialister mycket för att skjuta det omhuldade begreppet i sank, med exempel som Sartres bittra tes "vi är dömda till frihet". Nina Björk borrar i sin vetenskapliga avhandling en bit längre bort, och använder 1800-talsförfattaren Victoria Benedictsson som fallstudie. Men som ingång två brittiska föregångare, 1600-talsfilosofen John Locke och 1800-talsditon John Stuart Mill, och hur deras teoretiska uppfattning om frihet kolliderar med den bistrare verkligheten. Den heter Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.

Det är kanske lite ironiskt att mannen som gått till historien som den som skrivit frihetens urtext och introducerade frihetsbegreppet på allvar hette Locke i efternamn. Som individ var han så klanderfri att det nästan ter sig som en provokation, som när han blev föremål för en spionutredning, som efter flera års spaningsarbete inte kunde bevisa att han någonsin yttrat vare sig något negativt eller positivt om den politiska ordningen.

Nina Björks fråga är tämligen vag: "hur gör dessa författare när de skriver fram människan som oberoende och okroppslig": är det inte en truism i frågan, hur någon gör något - det är väl alltid frågan? Filosofins idé om människan som enbart rationell varelse, en hjärna på två ben och helst inget däremellan, kan man ha lite roligt åt, men Björk kostar sällan på sig några munterheter. I stället vill hon visa hur Benedictsson praktiserar eller gestaltar Lockes och Mills försök att skriva den här människan utan kropp, och framför allt det missnöje den nya varelsen framkallar.

Med bland andra Terry Eagleton och Judith Butler som akademiska ledstjärnor skriver Björk sin sedvanligt flyhänta prosa, men medan jag hade stor behållning av Under det rosa täcket och ännu större av Sireners sång måste jag här tillstå att jag oftare funderar på vad hon vill säga med sin bok än att jag funderar på själva innehållet, det som borde vara angelägenheten. Då konstaterade både Locke och Mill att människor oftast är nickedockor, viljelösa varelser - en provokation mot den tänkande individen (vad skulle de tänka i dag? undrar du - retoriskt, för säkerhets skull). Locke menade att arbetaren inte kan göra sig av med sitt jag när han förvärvsarbetar, för jaget är oantastligt mot löneanspråken. Med en annan och förstås allvarligare ironi än i namnet finns hos ärkeliberalen Locke vänstertanken som idé, om än inte som slutsats, då han exempelvis resonerar kring det förkastliga i att äga mer än man behöver. Det här bevisar endast, som Björk elegiskt påpekar, att han levde "i en avlägsen tid".

Och Mill menade att vi blir människor först när vi gör ett val: annars är vi inget annat än "boskap" (hans resonemang skulle senare utvecklas av Nietzsche). Men i polemik mot honom kunde hävdas att vi aldrig någonsin är oberoende av andras val, andras idéer - att tänka innebär att gå i andras fotspår, upprepa och imitera och vidareutveckla föregångares mödosamma arbete, där allt sker i en evig diskussion, en dialog, ständigt kommenterande och återrefererande. Mills kollektivmänniska är alltid dum, men det är inte lätt att vederlägga honom. (Pasolini hävdade att det är först i toleransens tidsåldrar det blir svårt för den som inte väljer att tänka som alla andra.) Fast människan är kanske inte (bara) dum: hon väljer att inte utnyttja sina möjligheter, vägrar se sin potential - det är i och för sig kanske en värre och större slags dumhet, att inte leva upp till sina förmågor. Däremot trodde Mill att individen kunde (framför allt ville) förändra sin situation, och därför förde hans tankar in honom mot kvinnoförtrycket, som han starkt vände sig emot - att däremot kalla honom för 'feminist', som Björk gör, är bara anakronistiskt. Ingen väljer, säger Mill, frivilligt förtrycket i att födas som kvinna; enligt honom blir kvinnan fri först om hon blir (som) en man: glömmer att hon är kvinna - visste Mill vad han släppte fritt med denna tanke?

Det Mill erbjuder, att tänka med känslan, ska alltså realiseras med Victoria Benedictssons författarskap, som blir huvudämnet för Björks avhandling. Lyckades hon? Svaret finns förstås i det självmord som i förtid avslutade detta lovande men långt ifrån realiserade författarskap. Allt hon gav sig på hade förverkligats tidigare i litteraturen, bland annat av Ibsen, och hennes skönlitterära verk låter alltid intressantare i teorin än i praktiken. När Björk resonerar kring romanen Pengar lyckas hon göra den betydligt mer spännande än den är.

Resonemanget kring Benedictssons dagböcker är avgjort av större intresse, även om Björk borde fundera mer kring betydelsen av pseudonymen Ernst Ahlgren, och vad det betydde för hennes sätt att skriva, när det nu är så uppenbart att hon var ett exempel på en människa fångad i en kvinnas kropp - ack! För Mary Ann Evans innebar George Eliot en befrielse, liksom för Charlotte Brontë pseudonymen Currer Bell, som tillät båda dessa författare att ta sig friheter ett kvinnligt namn aldrig skulle ha låtit dem komma undan med - i Gilbert och Gubars verk The Madwoman in the Attic finns hela förklaringen till varför dessa kvinnor vågade vara så djärva i sitt bildspråk och i sin behandling av litterära motiv. Dessutom: enligt Coleridge är alla riktiga författare androgyna - en vetskap som borde ha besparat Benedictsson en del lidande.

Överhuvudtaget förefaller Benedictsson ha varit beroende av andras omdömen - andra mäns omdömen - och givetvis ger det bilden av en osjälvständig och nervös författare. Nina Björk har ett fint resonemang om ordet 'sentimental', som Benedictsson uppfattar som en typiskt kvinnlig egenskap, och därför blir det något av en stötesten för henne, när detta omdöme återkommer, och blir vad Judith Butler kallar för ett performativt uttryck, som har förmågan att skapa sin verklighet: kort sagt, Benedictsson tar illa vid sig av ordet. Men Benedictssons beroende av Axel Lundegård och senare Georg Brandes blir en parodi på Morrisseylåten "Let The Right One Slip In", där hon tvingas finna sig i att oftast vara the girl least likely to. Här kan det vara på sin plats att påminna sig om Emily Dickinson, som också stötte på visst motstånd: hon vägrade kompromissa, fortsatte skriva på sitt sätt, men det innebar också att hon fick offra kortvarig ryktbarhet, när hon skrev ord som "The Soul selects her own Society - / Then - shuts the Door".

Vad såg hon i Brandes? Sig själv, menar Björk, men framför allt den hon kunde ha varit - Birgitta Holm visade i sin studie över Benedictsson från förra året att attraktionen mellan Brandes och Benedictsson var av manlig homosexuell art; det manliga begäret hade monopolet under 1800-talet, och en kvinna som agerade sexuellt spärrades in eller stämplades som paria (fick heta något värre, som inte går att skriva ut). Därför är det begäret mellan två män som möts här: det bara råkar vara så att den ene är en icke-realiserad man. Hon sökte en man, och fann en man. Och vad såg då han i henne? Inte en författare - bara en kvinna: enligt honom kunde inte en kvinna ens vara författare. Alltså måste han först avväpna henne, låta henne bli icke-författare, för att kunna finna henne sexuellt attraktiv. .

Det finns mycket att ifrågasätta och problematisera i Björks avhandling, som kanske innehåller för mycket av referat för att kvalificera som vetenskaplig, till att börja med. Det är en av de kortaste avhandlingarna i litteraturvetenskap som jag har läst. Ofta är de tankar som diskuteras ganska banala, men hon har en förmåga att hitta den rätta akademiska språkdräkten, en förmåga att få allt att låta svårt, även när hon skriver självuppfyllande och enbart för att bekräfta de teser hon själv har uppfunnit. Tyvärr berör hon allt som oftast rent privata spörsmål, som när hon i en passus kan erkänna att en fras har "etsat sig fast" i henne: det låter bara ovärdigt. Ändå har hon skickligt lyckats levandegöra Victoria Benedictsson, framför allt i styckena som berör dagböckerna, men utan att riktigt ha skapat något helgjutet. Frågetecknen är för många, för besvärande.