bernur

Samtidigt som England är sysselsatt med att - fortfarande - diskutera hur mycket Percy Bysshe Shelley var delaktig i författandet av hustrun Mary Shelleys roman Frankenstein ger det påpassliga svenska förlaget Bakhåll ut en välkommen nyöversättning, av Måns Winberg, av romanen, och ger den äntligen sin fullständiga titel: Frankenstein, eller Den moderne Prometheus. Men att dryfta vem som skrev vad låter sig ändå inte göras, och det kan bara vara av intresse för dem som ser litteraturen som någon form av idrottsprestation, där visserligen Mary gjorde målen, men det minsann var Percy Bysshe som slog passningarna.

I den äldsta litteraturhistoria som jag äger, Arvid Ahnfelts Verldsliteraturens historia från 1876, är Mary Shelley en fotnot efter drygt tjugo sidor om Lord Byron, och det han skriver om henne är förstås tidstypiskt: "Frankenstein eller den nutida Prometheus är en roman af utomordentlig djerfhet i anläggning och utförande. Sällan har en qvinna vågat sig på ett så stort ämne och ännu mera sällan så kraftfullt behandlat det."

Likheterna i tankegods mellan poeten Percy Bysshe och romanförfattaren Mary är måhända uppseendeväckande i sig, men det beror dels på att de var samma tids barn, oerhört influerade av efterverkningarna av franska revolutionen och dess frihetskrav, och dels på att de hade tillräckligt mycket gemensamt för att bli ett äkta par - jag vill inte ifrågasätta eller förringa Percy Bysshes insats i utförandet, men snarare har den förekommit på ett indirekt plan, genom diskussioner; en manlig författare skulle aldrig bli ifrågasatt på samma infama sätt som Mary har blivit, utan givetvis blivit kallad för geni.

Att man har skippat de Nino Carbes illustrationer, som funnits i de senaste svenska utgåvorna av romanen, är tacknämligt - fortfarande får vi vänta på en utgåva som ledsagas av Berni Wrightsons sublima teckningar. Ett efterord av John-Henri Holmberg återger initierat den kända tillkomsthistorien: lite mer tveksam är jag till Holmbergs anakronistiska försök att foga in romanen som ett pionjärverk inom science fiction. Nja. Lika lite som det går att kalla den renodlad skräckroman, eller ännu mindre gotisk roman, skulle jag påstå att den är ett s/f-verk.

Till saken hör att Mary Shelleys mor, den ultrarevolutionära Mary Wollstonecraft, vid ett tillfälle kallade Rousseau för "The true modern Prometheus", och romanen Frankenstein är i mycket ett försök att realisera just Rousseaus tankar, framför allt om "den ädle vilden", som monstret är en representant för vid sin födsel. En annan pikant ingrediens är att Victor Frankenstein, vetenskapsmannen och skaparen, är ett tydligt nidporträtt av maken Percy Bysshe, något som inte bara undertitelns allusion till Prometheus ekar om (samma år som Frankenstein publicerades började han skriva sitt stora versdrama Prometheus Unbound), och han upplevde en identisk naturvetenskaplig skolning i tonåren, i förblindat idealistiskt sökande efter esoterisk och ockult kunskap; och som av en händelse hette hans syster Elizabeth, precis som adoptivsystern i romanen - som om ytterligare bevis behövdes skrev dessutom Percy Bysshe som artonåring tillsammans med denna Elizabeth dikter under pseudonymen Victor. Vidare låter Mary Shelley monstret citera ur maken Percy Bysshes dikter, och dessutom liksom honom vara vegetarian.

Snarare än skräckmomentet är det en gripande roman om utstötthet, om monstret som tvingas till onda handlingar av en grym värld. Mer än något annat handlar det om en varning mot enstöringens självupptagna sökande efter kunskap: Victor Frankensteins frenetiska jakt efter livsgåtan utförs parallellt med vettvillingen Waltons inbilska jakt efter en passage mot Nordpolen - båda är de isolerade enslingar som vägrar ta till sig upplysningar eller hjälp från andra. I det avseendet speglar båda Mary Shelleys make, en man som aldrig följde ett råd under hela sin livstid. I James Whales suggestiva 30-talsfilm uppfinns en medhjälpare till Victor, något som saknas i romanen: kanske hade han behövt en eller två vid sin sida som hade kunnat korrigera hans misstag. Han förnekar sig kollegiala råd, något som visar sig förödande för hans projekt. I stället förkastar han Waldmans välmenande uppmaning att inte vara för enkelspårig: Waldman är en bild av vad Victor Frankenstein kunde ha blivit, ett tvärvetenskapligt snille, som tar till sig lärdomar från flera olika fält. Intressant nog uttrycker Mary Shelley här en positiv åsikt om orientalisk poesi, som hon menar är att föredra framför den antika grekiska och latinska.

Romanen rör sig smidigt med allehanda födslometaforer, som också åskådliggörs i dess struktur, då ramberättelsen med Waltons brev utspelar sig under nio månader, och precis på dagen efter första brevet öppnar sig isen och fartyget förlöses. Att Victor Frankenstein oroar sig över att monstret tillsammans med sin tänkta partner skulle befolka världen med onda avkomlingar hade han lätt kunnat avhjälpa med att låta sterilisera henne.

Det finns inte mycket negativt att säga om översättningen: givetvis är en översättare nu rimligen mer påpassad, varför malörer har undvikits. Men stydera för all del hur monstret låter i originalet: "I had never yet seen a being resembling me or claimed any intercourse with me. What was I? The question again recurred, to be answered only with groans." Här i Anna Pyks återgivning från 1982: "Jag hade ännu aldrig skådat en varelse som liknade mig, eller som gjorde anspråk på mitt sällskap. Vad var jag? Frågan återkom på nytt, för att besvaras endast med suckar." Jämför så med Måns Winbergs nya översättning: "Jag hade ännu aldrig sett en varelse som liknade mig eller ville umgås med mig. Vad var jag? Frågan dök upp igen, men fick endast jämmer till svar." Utöver att Winberg använder det odrägliga uttrycket "dök upp" har han en stilnivå som lägger sig för vardaglig för monstrets högtidligt artikulerade tonfall, uppfött på Milton, Plutarkos och Goethe, och åtminstone här har Pyk valt mer passande formuleringar ("gjort anspråk på mitt sällskap" låter onekligen bättre och trognare originalet än "ville umgås med mig").

Ett av de mest finurliga inslagen i berättelsen är förstås hur Mary Shelley bäddar in monstrets muntliga berättelse: i första hand i Victors muntliga berättelse, och den i sin tur i Waltons skriftliga brev till sin syster. Det är synnerligen konstförfaret, och vad som i allra högsta grad imponerar med berättelsen, om man nu inte tycker att ämnet i sig är tillräckligt!