bernur

Det roliga först: när frilansskribenten Björn Gustavsson bestämmer sig för att göra en enkät riktad till kulturcheferna på landets dagstidningar får han svar från de flesta, men lyckas inte hitta Jönköpings-Postens chef - det visar sig att hon saknar e-postadress. År 2008 saknar alltså kulturchefen på Jönköpings-Posten e-post: det låter som en ond saga, ett elakt påhitt skapat av någon smart bloggare. Men det är alltså fullkomligt sant. Dock vill hon inte gärna missa chansen att vara med i Gustavssons projekt, när hon förstår att det ska bli en bok, så hon ber på fullt allvar att han ska läsa upp frågorna i telefon, och så ska hon bokstavera svaren! Hädanefter finns det inget som kan förvåna mig längre, när det gäller Jönköpings-Posten, och får jag veta att de på sina morgonmöten skriver med pekfingrarna på sandtavlor, tänker jag bara nicka bekräftande: - Jaha, det kunde man väl ha förstått!

Nu kommer Björn Gustavsson på det lilla förlaget Recito (Litenupplaga.se) med en tjock sorgkantad bok, med titeln Farväl kultursidor, en bok där han inleder med en pamflett riktad mot det rådande tillståndet för kultursidan i dagspressen, där huvudargumentet är att en sammanslagning mellan kulturen och nöjet, som har skett på flera tidningar, är förödande för kulturen. Då öppnas fördämningarna mot populärkulturen, mot skvallret, mot förhandsreklamen och de inställsamma intervjuporträtten. Det är svårt att inte se hur rätt han har, nu när vi har ett ganska gott facit i hand.

Den korta kampskriften är uppiggande, om än lite rörigt skriven, och han har en viss benägenhet att upprepa de formuleringar som han är allra mest förtjust i, i synnerhet den om kultursidan som "ett folkbibliotek". Oftast visar han att han visst kan skriva, att han är både duglig och skarp, även om ett fåtal formuleringar rör sig mot det fjantiga, som när han jämför kultursidan med "ett smörgåsbord": alla vet att de är bakteriehärdar som matförgiftar dig, med den där maten som står framme hela dagen (för att inte tala om julbord: jag har ätit ett julbord i hela mitt liv, och blev förutsägbart men framför allt avskräckande nog sjuk) - ingen bra liknelse, med andra ord.

Ambitiöst och initierat skildrar han kultursidans historia, men glömmer att i sin idealiseringsiver påpeka att de inte drog sig för att vårda fossilerna, men framför allt hyllades det uppenbart gångbara, medan det nya och radikala aldrig lyckades få fotfäste i Sverige, förrän det hade sanktionerats av tillräckligt många auktoriteter. Enstaka modiga fick förgäves peka med hela armen, men nya idéer fick ta omvägar, hamnade hos oss i efterhand. För värdekonservativa intellektuella är allt bestämt på förhand, och då finns ingen plats för nyanser, för problematiseringar. Det dåliga är dåligt, för det har fastslagits vid kyrkomötet för intellektuella (i Bollnäs, våren 1962 - Snoddas var där). Men om man klagar på att Tranströmer inte får mer vördnadsfull bevakning än Moodysson måste man väl kunna förklara på vilket sätt han är viktigare?

Jag ifrågasätter också hans påstående att den här försämringen av kulturbevakningen har skett utan att någon debatt har förts: speciellt i år har debatten om kultursidan varit levande, men det känns överhuvudtaget ibland som om det är det enda som alls debatteras på allvar. Han lånar resonemanget från Malte Persson om bloggen som viktig länk mellan kultursidetexten och diskussionen, den som tidigare fördes i brev och i litterära salonger; det kan vara på sin plats att påminna om att det under 1800-talet delades ut brev tre gånger om dagen, så en nutida flitig bloggare skulle inte ha vantrivts allt för mycket då.  

Gustavsson redogör för sin egen bakgrund som frilansskribent, en bana som inleddes på 80-talet, och som har försiggått mestadels på tidningarna Nerikes Allehanda, Nya Wermlands- Tidningen samt Dala-Demokraten. Vi får veta hur dåligt betalt det är, men framför allt har blivit, och att man blir "fattig - men man blir å andra sidan rik på upplevelser" - eh?

Som massivt mittparti i den här boken har Gustavsson samlat ett relativt digert urval egna artiklar, där man kan konstatera att recensionerna var ganska långa på 80-talet (men det kan de vara fortfarande, beroende på vilken tidning man konsulterar), men också att vissa tonfall gör sig väldigt illa när tidens tand gnagt en del på dem: speciellt uppskattande ord har en tendens att bli lite fadda i sin eftersmak så här långt efteråt. Man kan ändå konstatera att han i mångt och mycket har en ganska klanderfri smak, och som sagt - skriva kan han, och eftersom han under en längre period ägnar sig åt teaterkritik finns det här flera texter som inkännande behandlar Lars Norén: jag vill minnas att han också i våras skrev en av de bättre recensionerna av En dramatikers dagbok - den texten finns med här, liksom en lång och fin recension av Maja Lundgrens Myggor och tigrar.

Enkätdelen, som avslutar hela boken, är på tok för lång. Ett urval av dagstidningar hade varit fullt tillräcklig. Som det är nu blir det oerhört svåröverskådligt, med så många olika recipienter. I mitt stilla (nåja, inte allt för stilla) sinne kan jag inte låta bli att undra hur Jönköpings-Posten hade svarat ...