bernur

Silver key of the fountain of tears,

   Where the spirit drinks till the brain is wild;

Softest grave of a thousand fears,

   Where their mother, Care, like a drowsy child,

   Is laid asleep in flowers.

P.B. Shelley, "A Fragment: To Music"

Pengar är inte bara roten till allt ont: det är också källan till all långtråkighet och orsaken till alla krig från 1830 och framåt. Som om det inte räckte med det har pengar också lockat några av de allra töntigaste artisterna att skriva låtar som har 'money' i titeln. Jag tänker på ABBA och Pink Floyd, men också Rolling Stones, vars "Money To The Rescue" bara var ett av alla deras bottennapp under 80-talet. (Det finns ingen drog som gör dig lika gammal och ful som drogen girighet.)

Nick Cave har fattat att pengar etymologiskt har med det flytande att göra: inte för inte säger vi "likvida medel" när vi råkar vara kapabla att betala våra skulder, och Cave har under hela sin karriär uppehållit sig vid flytande vätskor ("Brother, My Cup Is Empty").

Låten "Easy Money" handlar om ett möte mellan två män. Nick Cave, den mest misogyne låtskrivaren sedan Leonard Cohen [?], skildrar som vanligt en manlig värld, där kvinnans roll består i att möblera om ("The Sorrowful Wife") eller arrangera blommor ("Bring It On"). Vad som förefaller vara ett slumpfälligt möte visar sig vara planerat. Berättarjaget ställer sin kropp till förfogande för en man vars enda kännetecken är beskrivningen "the man who´d been sleeping rough". En manlig prostituerad som uppsöker en kund, av fri vilja och med det enda syftet att trygga inkomsten för hustrun och barnen.

Här nickar träden instämmande åt skeendet, till skillnad från almarna och asparna i "The Loom Of The Land", som vände ryggen åt det unga alltför-unga kärleksparets förehavanden. Den aktive mannen - "an understanding man" - tar sig friheter med berättarjaget och utnyttjar hans kropp genom tredje och fjärde versen. Hans uppvaktning börjar kyskt nog med att på tolvåringars vis hålla handen, men beteendet blir allt mer lustfyllt, när kyssar och händer som rör sig söderut (ett bildspråk som hade sin genesis i "Babe, I Got You Bad", med raderna "Your body is a long thing / Heading south") får berättarjagets kinder att rodna.

Den återkommande refrängen understryker och accentuerar förloppet, där pengar ges flytande form i enlighet med ordets etymologi; att pengarna "regnar ned" avslöjar att det inte rör sig om struntsummor. Det här är pengar som tillfredsställer både hustruns shoppingnycker, barnens klädmissbruk, samt ockrade huslån. Vad som i den första refrängen "regnar" ändras i den andra till "häller" eller "öser", i enlighet med det engelska vädret som på senare år ersatt den brasilianska solen för Cave (med familj). 

I den andra refrängen öser pengarna dessutom rakt ned i berättarjagets vener. En tydlig bild av det heroinbruk Cave deklarerade krig med under hela 80-talet. Är detta nostalgikern som längtar tillbaks till tiden då han sömnlös plågade personalen på Castle Hotel på Riddargatan i Stockholm 1987 med blodiga lakan och infernaliska skisser på väggarna och golvet och trasiga toaletter och kläder som inte trivdes på hans kropp? Det här är spillrorna av en människa som har kapitulerat.

Spillrorna av en människa som har utstått en förnedring för att tillfredsställa hushållets ekonomiska krav. Här är det långt från Caves vanliga diktion, hans hetsiga tilltal, som så målande beskrivits av Marcel Prous i På spaning efter den tid som flytt: "förhäxad och skälvande som en djävul i en vigvattenskål". Caves modus är upproret och tumultet, på Birthday Party-språk MYTERIET. I "Easy Money" är rösten nedskruvad och har närmre till melankolin än vreden. I tidigare låtar erinrar Cave ofta om det förorättade barnet, som alltid har nära till gråten (även om han i en holländsk tv-dokumentär utan tvekan sa: "ah never cried once in mah life!", vilket förstås väckte ett hånskratt hos Blixa Bargeld), medan han här har melankolin som kamrat, ungefär som Shelley i sin majestätiskt dystra uppvaktning av förtvivlan: "Yet now despair itself is mild, / Even as the winds and waters are". Det finns något av samma slags resignation i Caves bedrövade rader: "All the things for which my heart yearns / Gives joy in diminishing returns".

Sista versen demonstrerar hur alla plågsamma fysiska intryck utplånats av huvudpersonens återkommande tankar på pengar. Han sitter vid "the bank", vilket betyder både stranden och bankinrättningen, och att livet släpar sig fram liknas vid en räntesats, och ängen har samma gröna färg som pengar. Smärtan ersätts av den kompensatoriska glädjen i att vara likvid. Det oroande är snarare de intressanta skuggorna som hoppar fram, nästan retfullt, bara för att skingras. Men Cave väljer förstås ordet 'dissipate' framför 'disappear', eftersom han behöver ett rimord till 'rate': överhuvudtaget är det med en nonchalant elegans han håller på det sista rimordet i verserna, och rimmar AABBA (tänk vad spökaktigt det hade varit om han hade rimmat ABBA), en teknik som Fröding ofta använder. Det är förstås med en hel del slarv injicerat i metriken, och ibland inväntas rimordet förgäves.

Det här skulle då vara den konventionella tolkningen av "Easy Money": en man prostituerar sig för att kunna betala sina skulder. Kort sagt, vara man, eftersom så många män anser det som höjden av förnedring att vara ekonomiskt underlägsen en kvinna, ha en hustru som tjänar mer pengar. (Nick Caves hustru, Susie Bix, var tidigare fotomodell (hon syns lättklädd på ett Roxy Music-omslag), men vad jag vet tjänar hon inga pengar längre.) Alltså: han begår homosexuella gärningar för att kunna vara man. Freud skulle ha åtskilligt att säga om det förhållandet.   

En annan tolkning skulle visa att låten handlar om artisten Nick Caves förhållande till den cyniska skivbranschen, där han skulle vara långt ifrån den första som jämställde den med prostitution. Morrissey skrev redan 1987 "Paint A Vulgar Picture" om den döda artisten vars skivbolag genast inleder "Re-issue! Re-package!", och artisten får heta "media whore". Ingen tror väl på fullt allvar att det är Nick Caves idé att hela dubbelskivan "Abattoir Blues / The Lyre of Orpehus" går i milda pastellfärger (en slaktskiva förpackad i rosa konvolut?). Skivbolaget är Caves inkomstkälla. Då blir "Easy Money" en stillsamt subtil hämnd, en subversiv akt i all stillhet. Sorgsenheten i Caves röst maskerar vedergällningen.

Skivbolaget kn****r artisten i röven, och öser pengar över honom i gengäld.