bernur

De mindre förlagen får ofta välförtjänt goda omdömen för sina utgåvor, men lite orättvist i skymundan är det Bonniers som har gett ut senare års mest märkliga, knäppa, och för att inte säga extrema böcker, i en utgivning som inrymmer Lotta Lotass Den vita jorden och Lars Noréns En dramatikers dagbok - alltså böcker där formen varit iögonfallande, häpnadsväckande, och som sagt extrem. Lika extrem är den diktsamling Johan Jönson i höst har gett ut på Bonniers: Efter arbetsschema.

Till att börja med är den flera gånger tjockare än en vanlig diktsamling, typ tre gånger så lång som Tranströmers femtio år långa produktion, och till utseendet liknar den mest en statlig offentlig utredningslunta: opersonlig, trist, allt annat än inbjudande. När man öppnar den saknas titelblad. Pappret är sladdrigt tunt, texten blir ibland gråmelerad.

Som poet hör Jönson till de mest produktiva - kanske man får gå till Noréns 60-tal eller Stig Larssons 80-tal (är det suspekt att Jönsons produktiva fas inleddes exakt när Larsson slutade skriva?) för att hitta en lika flitig diktskrivare. Ändå är den här boken något av en chock - 795 sidor poesi: vad händer då med den koncentrerade, långsamma läsning som dikt fordrar, enligt expertisen? För att inte tala om den nödvändiga omläsningen? I en av relativt få utpräglade bilder använder han liknelsen med den svarta låda som finns i flygplan: efter kraschen kan händelseförloppet studeras in i minsta manöver, för att utröna vad som gick snett - det lär förhindra kommande krascher, har jag förstått. Den här boken som "den svarta lådan": poesins formel? Jag minns att Pia Tafdrup använde denna liknelse i en av sina fragmentariska dikter: "Sök inte efter poesins svarta låda / den har inte registrerat några svar, / är bara fylld av drömmars motfrågor / eller ett lugn att lirka sig in i".

Jönson arbetar inom vården, och har skrivit en dagbok, en loggbok, där han skildrar ett riktigt skitjobb, där det enda sättet att klara sig blir att göra sig av med luktsinnet, och i förlängningen leder denna tillvaro givetvis till ett "skitliv". Vårdavdelningar påminner mest om fabriker, med matning och laxeringar på löpande band, och den som har arbetat inom vården kommer att känna igen sig. Det är ohyggligt, infernaliskt. Att arbeta är det värsta av allt, man gör det bara för pengarna, men vad gör arbetet med oss, som vi inte kan uthärda? Förvandlar oss till monster, känslokalla maskiner, som bara har att lyda order. Vi är bara kroppar, vi är bara kreatur, inbilla dig inget annat.

När Jönson, diktjaget, inte arbetar, resonerar han dystert över samtiden, dess politiska tillstånd - Stockholm är ett sjukhus, politikerna cyniska, och utanför den egna omkretsen håller världen på att gå under, med krig och andra katastrofer. Texten flödar fram monologiskt, ohjälpligt, motståndslöst, obehärskat. Är grafomani en diagnos eller ett symtom? I fullkomlig suveränitet ignoreras läsaren - det finns ingen vilja att ge sig i lag med ett du, utan allt är jag jag jag och hur jaget uppfattar världen.

Oundvikligt och obönhörligt drabbas jaget av självmordstankar, som inte blir mindre drabbande för att han försöker avdramatisera dem, kalla dem tonårsaktiga eller puerila. Han lyckas inte skapa någon distans, och därför känns den här boken som en livskrisens dagbok, lika uppriktig som skoningslös. (Man sväljer hårt vid några tillfällen.) Jönson ifrågasätter arbetandet, skrivandet, språket, levandet: han skriver för att skriva, lever för att leva, det finns inget annat, och som läsare måste du också ställa den förbjudna frågan om varför du läser, om du läser för att läsa ...  

Som dagbok betraktad är det på sätt och vis Noréns totala motsats, men också en märklig spegling till dramatikerns ännu mer omfångsrika dagbok: Jönsons dikt- eller dagboksjag lever motsatsen till ett lyxliv - han köper inga märkeskläder, äter ingen sushi, dricker inga dyra viner - men han skildrar arbetet lika ingående och lika engagerat som Norén. För mig var behållningen med Noréns bok hur han beskrev arbetsproceduren som regissör, mötet med skådespelarna: Jönson visar upp sina kolleger betydligt mer kortfattat, slumpmässigt och fragmentatiskt, där de kommer och går, i små sidoblickar. "Jag minns henne ..." "Jag minns honom ..." Det är också en lågbok, en nedstigning i helvetet, av samma sort som Michael Strunges två Niggerböcker på 80-talet.

En självtillräcklig text, där jaget knappt tar in omvärlden, utan går käpprätt in i abjektet. Som en kinesisk ask, med flera böcker i en, där texten kan bryta ut i ett längre sammanhängande parti om Afrika och hur naturen skövlas vid Victoriasjön och människorna utnyttjar befolkningen på alla plan (av beskrivningen att döma bygger resonemanget på dokumentärfilmen Darwins mardröm). Förvånande nog lyssnas det på Nick Cave i bilradion, en textrad från "Into Your Arms" översatt till svenska. Annars är referenserna fåtaliga: som om allt utspelade sig någon annanstans än i verkligheten. Ändå tror jag att jag knappt någonsin läst en lika utpräglat politisk diktsamling, och då har jag ändå läst åtskilliga böcker av Palm, Greider, Sonnevi, et al. Vi är alla lika skyldiga - du med, och jag med - till det här hemska som vi vistas i. Jönsons Efter arbetsschema är en bok som man inte ruskar av sig.