Det gula rummets små terapistycken, Helene Rådberg
Vem bestämmer hur dikten ska se ut, och vem har problemformulerings-
privilegiet när det gäller den gamla frågan "vad är poesi?" På 80-talet minns jag den återkommande frågan "vad är konst?" (ofta med ett vidhängande kursiverat "egentligen"), och hur provocerande det var när någon ifrågasatte den rådande ordningen. I Helene Rådbergs diktsamling Det gula rummets små terapistycken lyder ett lika oväntat som gordiskt svar på frågan vad som är poesi: "DET BESTÄMMER MIN FÖRLÄGGARE!" Som läsare inställer sig genast en oppositionell inställning: så kan det väl inte vara! Det vill jag faktiskt själv vara den som avgör.
Fast, egentligen har jag ingen talan. Om det inte är poesi talar inte dikten till mig, och då kan jag sitta där och vara hur mottaglig som helst, och förläggaren kan vara hur generös som helst med sin definition. Rådbergs versala svar känns tillkommet efter en desperation, och jag kan sympatisera med den inställningen: poesin är ingen okränkbar instans, men det ständiga ifrågasättandet är inte heller något givande villkor för dess existens, och jag må ha fel när jag anar att just ifrågasättandet har blivit allt mer frekvent.
Helene Rådberg arbetar med både versaler, kursiveringar och spärrningar i sin nya diktsamling, och det skulle genast ha avfärdats som jäderlundskt epigoneri, vore det inte för att det här är hennes fjärde diktsamling. Det är en lite bråkig diktsamling som inte riktigt vet att uppföra sig, som ena ögonblicket drabbas av Tourettes syndrom (något som visserligen vidlåder ganska stor del av 00-talets svenska poesi), för att i nästa skapa en kanon av barnkammarramsor. Ramsorna och barnsångerna motiveras av att boken samlar stycken som utspelar sig i den offentliga vårdsektorn, de kvinnodominerade arbetsplatserna inom vård, skola och omsorg.
Hela barnkammarskatten inventeras, och kontrasteras på känt maner mot ohyggligheter, så att en kastrationsakt kan inlemmas i en ringdans, där bildliga nedskärningar konkretiseras när den otäcka bokstavliga saxen plockas fram. Senare varieras ramsorna när en Patti Smith-rad citeras ("people have the power"), vilket möjligen förklaras bättre när ett av bokens sju kapitel skildrar ett riktigt pissjobb inom åldringsvården och de nedpissade patienterna, med ett möjligt eko från Smiths "Piss Factory" och hur hon uthärdar genom att lyssna på rocklåtar på radion och drömmer sig bort: likadant för diktjaget här, som flyr verklighetens hårda klang med de sköra drömmarnas ljud i 60-talsband som The Beatles och The Who.
Det är en väldigt politisk diktsamling: politisk på det lite försåtliga sättet. Det är i dikten som verkligheten finns, och inte som i det där slentrianmässiga svaret "deckarna" - och inte bara som krass vardaglighet eller som trist arbetsskildring, utan som material för en förändring i grunden, för en inåtverkande revolution. I det här patriarkala samhelvetet finns ingen plats för kvinnor som inte vet sin plats, och den innebär en parodisk spegel på devisen "synas men inte verka": att bli sedd men inte ta plats, vilket också är en paradox - att finnas, men ändå inte.
Som sagt: en bråkig diktsamling är det, och aningen spretig. En läsart utvecklar sig om man ser hur Rådberg förhåller sig till den typiska Bildungsromanen, med de typiska referenserna till avverkad läsning som en bildad invånare ska känna till. Skickligt förvränger hon konsekvent de oskuldsfulla ramsorna, men det är något ofullgånget över det hela. Sista stycket är ett feministiskt manifest som kanske gör anspråk på att knyta ihop allt, men det lämnar mig med ännu fler frågetecken.