bernur

Nog trodde jag att författare i gemen kunde finna någon slags vägledning i recensionerna, att det kunde finnas en dialog mellan författaren och kritikern, mellan skönlitteraturen och kritiken, utan att det därmed blir något ängsligt slags beroendeförhållande, eller osjälvständigt anammande från författarens sida. Bland dessa författare tycker jag att Björn Ranelid brukar ges ambitiöst skrivna och faktiskt långa recensioner, bland annat minns jag en helt lysande sågning i ett nummer av BLM, innan den tidskriften förpassades till dödsriket. Jag är helt övertygad om att Ranelid - kanske landets mest fåfänge författare - läser dessa recensioner. Men för varje bok känns det som att han har lyssnat sämre och sämre på recensenterna. Den här senaste, Ansikte av eld, verkar inte bli undantaget. Det är som vanligt fullt av goda råd från kritikerna: dämpa dina långsökta metaforer, nyansera skildringen av ondska, förenkla inte resonemanget om godhet. Alltså: samma sak varje gång. Men i Svd skriver Magnus Eriksson lyriskt, och verkar tycka att Ranelid är bäst. Den uppskattande beskrivningen att "[h]ans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner" kan lika gärna kallas för slöhet eller fusk eller krängande av gamla varor; likaså blir uppenbara felaktigheter "en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart".