bernur

I en soffa sitter jag och sliter med uppsatser och i en tv ganska nära mig innehåller babel ett reportage om metaforer, där de visar ett klipp med en Torgny Lindgren som verkeligen inte har mycket till övers för metaforen - jag lägger mina uppsatser (som händelsevis består av analyser av sagde Lindgrens noveller) åt sidan. Men först har Eva Beckman gjort ett fint reportage om Marianne Höök, med anledning av Anette Kullenbergs nya bok om henne: Beckman säger att Höök "skrev lite som hon klädde sig, med utstuderad elegans", vilket förstås är en fin formulering, men ändå misstänker jag att den inte är så unik - jag har hört den förr, men var?

---

Raka motsatsen är förstås också tänkbar - att klä sig som man skriver. Åtminstone åstadkommer Nabokov något åt det hållet när han i inledningen av romanen Pnin låter den stackars protagonisten bli föremål för hela hans stilistiska elegans, här i Aris Fioretos översättning (förresten klädde sig Fioretos högst stilenligt på bokmässan i fredags: en lila kostym, och till det gulgrönrandiga strumpor ...):
"Hans bylsiga bomullsstrumpor var skära och pryddes av syrenfärgade rutor. De konservativa svarta läderskorna hade kostat ungefär lika mycket som klädseln i övrigt (inklusive skrikig gangsterslips). Under den stadgade europeiska eran av sitt liv före 1940 hade Pnin alltid haft långkalsonger på sig som stoppats ned i nätta, broderade silkesstrumpor i diskret färg och hållits uppe på de bomullsklädda vaderna med hjälp av strumpeband. Tanken att låta de vita kalsongerna skymta genom att dra ett byxben alltför högt upp var på den tiden lika oanständig för honom som att visa sig för damerna minus krage och slips."