bernur

I våras skrev jag om den engelska utgåvan av Umberto Ecos bok Om fulhet, som nu föreligger på svenska: i Expressen skriver Jan Gradvall en presentation av boken, och då är det kanske inte förvånande att han för ett långt resonemang kring Howard Devoto och hans band Magazines låt "A Song From Under The Floorboards": det var ungefär något liknande som jag tänkte då jag satte en bild på Devoto som illustration till min text ... Men Gradvalls artikel känns som en radiospaning: fulheten är på intåg. Jag uppfattade Ecos bok snarare som illustration till tesen att fulheten alltid har verkat parallellt med den traditionella skönheten, att de har speglat varandra och speglat sig i varandra: en truism skulle det vara att påstå att skönheten vore inte mycket utan sin skenbara antites, fulheten. Förvisso är det fula inte längre lika frånstötande, har rentav blivit åtråvärt - men fortfarande bara hos vissa subkulturer, och så har det väl alltid varit, att några har haft en dragning åt det som andra bara ruskar på huvudet åt: what do you see in him?