bernur

"People are afraid to merge on freeways in Los Angeles": med dessa ord inledde Bret Easton Ellis sin debutroman Less Than Zero, och något liknande om människan som oförmögen att ta eller få kontakt finns i tjugofemåriga Helena Granströms underliga lilla bok Alltings mått, utgiven av Ruin förlag. Föreställningen om människan som alltings mått är en tanke lanserad av Protagoras: Granström är teoretisk fysiker och matematiker, och hennes ugångspunkt är viljan att oförfärat ge sig in i problemet människan, utifrån mätbarheten, kvantifieringen. Allt ska definieras, preciseras: annars finns det inte - men denna föreställning problematiseras skickligt i den här undersökningen.

Det ska genast sägas att Granström väljer eller kanske har blivit vald av poesin, som påverkar hennes språk, och därför kombinerar hon sina vetenskapliga anspråk inte enbart i de korta skönlitterära appendix som bifogas varje teoretiskt kapitel med poetiskt bildspråk, utan genomgående i essäerna, och det hela blir spännande, oförutsägbart. Växlingen mellan essä och prosadikt är fruktbar, när hon fokuserar på den egna kroppen som exempel. Dessa appendix ger en skuggsida åt tingen.

Människan är objekt alltid: pornografin visar det och bara understryker att subjektet är en inbillning. Det finns också i pornografin ett empatiskt underskott, som undergräver känslorna och sätter dem ur spel. Människan blir en vara, eller som Granström uttrycker det: "närhet kondenserad till näringsverksamhet". Det är ett gravt missförstånd att uppfatta pornografin som att det handlar om sexualitet: det är inte kvinnan som erövras av pornografin, menar Granström, utan det är sexualiteten, vår rädsla att vara nära varandra. Och själva kontentan av hennes resonemang blir att pornografin är den ideala hantlangaren i arbetet som handlar om att koppla loss känslorna från kroppen - en bekväm utväg för den som skyr engagemang och intimitet, som emblem för vår isolerade tillvaro: alla människor är en ö.

Nu handlar Granströms bok inte enbart om sexualitet: hela det här vågade projektet bygger på att människan i sin nuvarande form arbetar mot sin egen glömska, uppvaktar glömskan, för att bland annat rättfärdiga utplånandet av det vackra, för att vi inte ska sakna det i framtiden - dagens vargar blir framtidens enhörningar, något som (möjligen) kan ha funnits, men i en annan, avlägsen tid.

"Upplysningen förblindar", lyder en av de starka slutsatserna. Kunskapen som negativ kraft, något att passa sig för: en inopportun tanke i våra dagar, men kanske det kan bero på vår skriande kunskapstörst, att vi egentligen blivit just förblindade, att vi så bittert saknar det vi misstänker finns tillgängligt - riktig kunskap, till skillnad från bland annat den s[t]imulering som pornografin erbjuder, och i förlängningen dess mer rumsrena avarter.

Granström visar också att vetenskapen kunde vara sexig även förr, med Linné som exempel. Ja, vem har inte läst hans Iter lapponicum, om Norrland, där han skildrar småbladig buxbom så här erotiserande: "Denna fägring behålles allenast så länge hon är jungfru (: såsom även skier med fruentimber:), id est tils hon conciperat, hvilket intet långt till blifver; nu var hon bru". Vetenskapen låter sig styras med mätningsprinciper, en besatthet av exakthet som tangerar pornografins brist på avvikelser från den specifika genrekonventionen.

Ja, det här är en sällsam bok, liten till omfånget men med både bredd och djup som vida överträffar ens förväntningar. En glad överraskning, som det heter ... Helena Granström arbetar på ordnivå, visar hur ordens etymologi blottlägger dolda strukturer. Det är en bok som visar oss vad vi egentligen är.