Norrländsk höst

Läsning har varit ett försummat kapitel här i Norrland. Å andra sidan har jag ägnat mig åt idrott - passivt och aktivt - så att det räcker för flera årtionden: åtminstone är det så jag uppfattar kroppens gnäll. Det var Baudelaire som menade att människan överlever i tre dagar utan bröd, utan poesi - aldrig, och därför är jag tacksam att jag åtminstone har haft tid att läsa dikter (fantastiska dikter) under resan. Det enda jag annars har läst är Ludde och telefonen för min brorson - en bok som jag även läste för mina egna barn för många år sedan, och det var nästan så att jag fortfarande kunde den utantill, att jag knappt behövde konsultera texten (det var också en märklig känsla att läsa för en så tacksam publik). I morgon återvänder jag, men det är tungt att resa i det här avlånga landet, där det i bästa fall tar sexton timmar att komma fram med tåg.  

Norrländsk höst

När vi träffar släkten måste jag ibland avbryta dem och be dem förtydliga sig, så att mina barn -smålänningarna- ska förstå: - Du är då nalta lång! till exempel. Sedan berättar jag det här för min bror, men hans enda kommentar blir då att så där norrländskt pratar jag också, så barnen borde verkligen förstå. Men inte pratar jag (riktig) norrländska. Jo, kanske lite, när jag är här, men aldrig i Jönköping - - -  

Norrländsk höst

Det är klart att det är Norrland som har format mig, givit mig min enda identitet. Jag vet inte längre om det är bra eller dåligt, eller vad det är som för varje år som går gör det allt mer omöjligt för mig att känna mig som smålänning. Ändå bor du i Småland. Ja, eller gör jag det? Det räcker att omges av den här dialekten, lyssna till charmen i den omisskännliga och svårimiterade prosodin (det är ingen tillfällighet att medan en måttligt begåvad skådespelare från var som helst i landet lätt och med ackuratess kan spela gotlänning eller skåning jag fortfarande väntar på att höra äkta norrländska från dessa riksskådespelare) för att förstå att det här är mitt nästan enda hem - - -


Norrländsk höst

Jag åker bil här i norrlandet och plågas av chaufförens musikval i bilstereon ända tills jag helt oväntat får höra det bekanta introt till Jakob Hellmans "Vara vänner", och förvånas nästan över hur fräscht och bra det fortfarande låter, tjugo år senare. "...och stora havet" var den näst första CD-skivan jag köpte (fråga inte vilken som var den första, den var inte lika cool), och nog har jag lyssnat den nästan sönder och samman sedan dess, men inte har den levt upp till förutsägelserna som var i omlopp på den tiden, att CD-skivans livslängd var ytterst begränsad: högst tio år skulle den hålla innan små perforerande hål skulle göra den ospelbar.

Norrländsk höst

Det händer inte ofta: en fullständig främling tilltalar dig, och för ett ögonblick är du bortgjord, bortkollrad, vilse - i stället för att tänka "vem är det där?", som hade varit den normala reaktionen, tänker du: "vem är jag?" Du rannsakar minnet frenetiskt, men personen bleknar inför både din bokstavliga och din bildliga blick, blir allt mer oåtkomlig för ditt överarbetade minne, och samtidigt erfar du hur du själv upphör. Du känner dig borttappad: igenkänd, till ingen nytta.


Norrländsk höst

Det märks att du är i Norrland när du ser att garagen ofta är större än själva husen. - Det är för att skotrarna ska få plats, säger min bror. Jag nickar, och minns.


Norrländsk höst

För boende i Jönköping representerar Umeå obygden, i den mån de känner till något alls om staden. Det märks på reaktionerna när jag säger att jag kommer härifrån, att de tycker att det är en löjlig ort. Men Umeå är lika stort som Jönköping, har ett på alla plan överlägset kulturutbud (nu har jag visserligen den här gången mest ägnat mig åt idrott - men det är också kultur), har ett universitet i stället för en högskola, och i ett mindre avlångt land skulle det inte vara de sydliga städernas privilegium att skratta åt de nordliga. Allvarligt talat har Jönköping inte mycket att yvas över. Åtminstone är Umeå en av få svenska städer som satsar på att bli europeisk kulturhuvudstad 2014, alltmedan Jönköpings ambitioner sträcker sig till att satsa på att bygga ett SMOT-hus som i slutändan kanske inte blir större än en tändsticksask.


Norrländsk höst

Bowling spelades: jag vann. Hade jag bara ett uns av tävlingsinstinkt eller vad det heter skulle manegen vara krattad för en framgångsrik karriär i vilken idrott som helst som kräver bollsinne. Men det kan förstås vara så att mina motståndare lät mig vinna bara för att de vet att det inte går att hitta en mer infernaliskt dålig förlorare än mig - - -

Norrländsk höst

Minnet försöker ta kontakt med dig, berätta vad det är du har gjort i den och den byggnaden, eller snarare vad den och den har gjort mot dig - men du vill inte lyssna, orkar inte ta till dig allt det här som försöker övermanna dig. Det må så vara, tänker du, men den personen var inte jag - det var någon annat. Du är tacksam över minnets selektivitet; det finns en särskild kyrkogård för allt som du lyckats glömma, allt det där som är så mycket mer värdefullt än det som du lyckats komma ihåg.  


Norrländsk höst

Du går på gator som inte har förändrats sedan 1973, och det är som det ska vara, för du har inte heller förändrats: du gick här 1973 och var densamme - allt ligger kvar på sin plats, vartenda sandkorn har väntat och bidat. Det är samma skugga som din fysiska kropp kastar mot gatan, samma luft som du andas, samma ängslan som driver dig framåt eller snett åt sidan, samma känsla att nuet är någon annanstans. Du kommer tillbaka fast du har aldrig varit borta.


Norrländsk höst

Vid ett kortare besök på NUS (Norrlands universitetssjukhus) ögnar du på deras välsorterade bibliotek (det är nästan så att du önskar dig en lagom långvarig åkomma, typ två veckor lång, så där att du hinner läsa Jonathan Littels De välvilliga) igenom några av lokaltidningarna, och blir överväldigad av hur bra de är, även om du inte hinner med mer än Norrländska Socialdemokraten och Norra Västerbotten. Här snålas det inte med utrymmet för kultursidorna - dagligen minst tre till fyra sidor, konstaterar du, till skillnad från Jönköpings-Posten, som i bästa fall skänks en daglig kultursida, som då delas med debatt- och ledarsida. Så är det likadant med Västerbottens Folkblad och Västerbottens-Kuriren (Umeå har alltså till skillnad från Jönköping två lokaltidningar, vilket gynnar konkurrensen och vässar skribenternas pennor och får deras texter att bli mer alerta), att de har flera dagliga kultursidor, och krönikor - dessa är kanske inte alltid välskrivna, men de är personliga och åsiktsbenägna, medan J-P mest förlitar sig på anonymt TT-material som forslas ut till alla lokaltidningars redaktioner.


Norrländsk höst

Du vet att du är i Norrland när du i oktober månad halkar omkring på den isiga asfalten i dina sommarskor, bärande en skör flaska Old Pulteney som din bror anförtrott dig, och inte heller vet du vart (jag menar varsch) du ska stoppa dina förfrusna fingrar, för vantar var något du inte trodde var värt att lägga i packningen. Men här är det frost på gräsmattan dygnet runt, och de där många vinterjackorna du har i garderoben i Jönköping beror på någonting, att det kroppsliga minnet talar om kölden, när du i Jönköping har samma jacka året om. Här går barnen iväg utan mössa och vantar, det ryker ur deras munnar, i blankaste oktober, alltså.

Norrländsk höst

Det är med ögon nästan fuktiga av nostalgi jag ser att Burmans musik finns kvar i Umeå: en skivaffär! Där kan man fortfarande ta del av personalens initierade tips, som härstammar från genuint intresse för genuin musik. Jag drack ingen gravöl över nedläggningen av skivaffären i Jönköping: de kunde inte stava till Siouxsie och tyckte att Jethro Tull var ett viktigare band än The Jesus and Mary Chain. På Burmans musik har jag fått höra det enda vettiga argumentet till varför New Order är bättre än Joy Division. I Jönköpings skivaffär trodde de att Bright Eyes var en låt av Art Garfunkel - - -


Norrländsk höst

Kvällen ägnas åt förberedelser till ishockeymatchen mellan Rögle och Färjestad, som vi ska se på tv tillsammans med min morbror L-E, den stolte fadern till Rögles för närvarande bäste back, Daniel Sondell. Vi hinner se tre minuter av matchen, så lägger den där mackapären som tar in satellitsändningen av, och efter långvariga telefonsamtal får vi besked att det är driftstörningar. Vi beger oss vidare, tar med oss den där lådan som heter "Dreambox", för att installera den hos annan tv-apparat, men det går inget vidare. Apparaten registrerar drygt 500 tv-kanaler ("Vi behöver bara en", muttrar jag), men det blir ingen sändning. Tiden rinner ut; fortfarande ingen bild. L-E och Daniels bror Johan tackar för kaffet X 2 för att köra i nästan laglig fart för att komma hem lagom till "Hockeykväll", ett program som sänds i en kanal som man inte behöver någon dreambox för att se - fast, vad då dreambox? Snarare nightmarebox - - -

Norrländsk höst

Dagens begivenhet var att svårt träningsvärkt agera statist under en golfrunda i Norrmjöle. Det var bollar som slogs till skogs och skulle upphittas, och allt lika tråkigt. - Ger ni upp? löd frågan efter nio hål och det hägrande kaffet stundande. - Jag gav upp efter första hålet. Golf måste tillhöra det sämsta människan har uppfunnit. Den som spelar ska inte heller bära sina egna klubbor, utan en caddie ska förnedras till detta - höjden av orättvisa. Bollarna ven kors och tvärs, och varje sekund undrade jag vad jag gjorde där, frysande, med tårna fuktiga i de otillräckliga skorna, och höstvinden obarmhärtigt kall mot kinderna. Allt detta för att få dricka kaffe i det spartanskt inredda klubbhuset med en käck affisch med töntig golfhumor - herre gud, jag har varit i helvetet - - -

Norrländsk höst

Bland nät och fjädrar, som min kollega B brukar säga: jag spelade badminton i går, och eftersom medspelarna är av den arten att de spelar regelbundet har de nått en viss nivå som får mig själv att känna mig ovärdig att ens knyta deras skor - senast jag utövade den här idrotten måste ha varit i början av 90-talet. Alltså fick jag spela inte bara på toppen av min förmåga för att inte skämma ut mig totalt - jag tvingades spela dubbelt så bra som jag kan, leva på mina reflexer och vara glad för varje dödande slag. Vi vann två matcher och förlorade tre. Men i dag lider jag sviterna av en träningsvärk som får alla andra träningsvärkar att buga i skam, för det här är av annan kaliber. Jag vill inte förringa de tortyrmetoder som exempelvis japaner och vietnameser har uppfunnit, eller de skändligheter som amerikanarna har excellerat i vid Abu Ghraib och Guantanamo, men det hade förmodligen varit fullt tillräckligt att tvinga krigsfångarna att spela badminton i en och en halv timme mot övermäktiga motståndare.

Norrländsk höst

Ishockeymatch i Umeå för första gången sedan hösten 1994 - då såg jag Peter Forsberg göra ett klassiskt mål för Modo, det blev vinjett i Sportspegeln hela hösten. Nu såg jag Björklöven-Troja i gärsgårdsserien, 3-1, och det var hejdlöst roligt i tio minuter eller så. Roligast av allt var att motståndarna åkte in på isen till musiken från Benny Hills tv-serie. Och ännu roligare att se matchen från baren, när vi väl hittade den i den ödsligt ekande isladan: att det inte fanns några skyltar som ledde vägen dit måste vara typiskt Sverige (likaså att det var mörkt glas vid fönstren mot ishallen, så att ingen kunde se att det dracks öl offentligt) - min amerikanska bror muttrade "if there´s a business with no sign, that´s a sign of no business". Men detta spel krävde dessa drycker, är allt jag kan säga.


Norrländsk höst

Det här med att åka tåg, ja ... Trots att det har funnits en tid när jag åkte nattåg två gånger i veckan har jag fortfarande inte lärt mig hur man gör för att bädda i det som heter liggvagn, så att när nästan halva natten har gått ger jag upp: enda trösten är att det inte går bättre för barnen, snarare sämre - alltså behöver jag inte längre snegla misstänksamt mot brevbäraren. Lika bra att sova med byxorna på: vi delar vagn med bland annat två muslimska kvinnor, som fick ägna en inte oansenlig del av kvällen åt att avvisa en skäggig man, på en skicklig blandning av svenska, engelska och arabiska. Jag borde ha fattat att det är lite smartare att boka sovvagn i stället för liggvagn, för det hörs på namnet: inte går det att sova i en liggvagn. (Å andra sidan: jag fick inte ligga heller.) För varje kvart av slummer ska två timmar offras åt vakenhetens orättvisa gud, så där ligger man i trängsel och lyssnar på medpassagerarens sovljud - han slurpade i sig det sista av veganmjölken vid niotiden (en inte direkt diskret påminnelse om att vi färdas mot veganlandet), och knappt sju minuter senare sov han sött, alltmedan jag fortsätter vända blad i boken och servera godis till barnen. Så ska den där vintertidstimmen inhöstas, vilket föranleder en timmes stillastående i Sveg, kanske inte det roligaste stället att vistas på i vargtimmen. Men det hade kunnat vara värre: Bollnäs passerades under ceremoniellt sammanbiten tystnad en av de där fåtaliga kvartarna av halvsömn - tack - - -

"Just to read all the things you knew I´d written about you"

"Shall I not be here?" Morrissey pratar ännu en gång med Janice Long i BBC:s radio 2 (det börjar cirka 19 minuter in i programmet). När han spelar några låtar (Smoking Popes! Siouxsie and the Banshees, med underbart syrligt uttal, liksom för att förtydliga att även om de har spelat tillsammans "recently" är de inte allt för såta vänner) säger att den första skivan han köpte var av Marianne Faithful och hon säger "so cool!" svarar han helt kallt: "I know ... nothing´s changed ..." Missa inte Faithfuls vassa version av "Dear God, Please Help Me": hon har också explosive kegs mellan sina ben. Han vet förstås hur han ska smickra henne, när han frågar vem som var den första hon intervjuade: "Don´t say it was Al Jolson!" Dessutom finns antydningar att en självbiografi är att vänta, vilket måste vara årets - årtiondets - mest efterlängtade nyhet. 

  
Oh, so many illustrations - - -
"Suedehead" kan du höra här i en liveversion från 1992, hos Jools Holland.

En sån dag

Nä, att det inte är någon bra dag fattar du när du vaknar två timmar för tidigt med huvudvärk, och sedan blir det bara värre. Barnen klagar på hur du klär dig, tycker att det bara är gamla människor som har skjortan på ett visst sätt (du byter om). Du har de senaste veckorna varit drabbad av något som du uppfattat som ett stressymptom, ett obehag i okbenet, men när du beklagar dig för E säger hon bara spydigt: - Det är åldern! Din uppsatsskrivning avbryts abrupt av att Carolina Klüft ska prata i Brahesalen, och i stället för att i lugn och ro få skriva kloka analyser av Jane Eyre får vi höra henne prata käckt om kidsen i Afrika: men när du beklagar dig hos några kolleger under lunchen väcker det inget gensvar, för alla tycker att hon har varit en lysande talare - det är bara du som stör dig på hennes infantila språk (så tänker du: "jag är ett skärande missljud på Per Brahegymnasiet"). Du bär i korridoren Chuck Klostermans bok Sex, droger och kalaspuffar för att du ska läsa kapitlet om emo, och träffar sex gamla elever, som trots att du snabbt försöker skyla boktiteln hinner läsa de två första orden, så de ser anklagande på dig. Sedan besöker A skolan med två av sina barn, och medan du pratar med eleverna råkar du lägga krokben för ett av dem, så att han faller handlöst mot marmorgolvet: tur att det inte finns några vittnen, säger du högt (sen när blev tankar ljudliga?), vilket får eleverna att gapskratta. På biblioteket träffar du fyra elever, och du känner dig usel, som en junkie, som måste be om ursäkt, för egentligen ska du läsa uppsatser - inte har du tid att låna böcker. Du cyklar hem, det regnar, blåser motvind. Du stannar vid ett utlämningsställe och ska hämta ett (bok)paket, och hamnar bakom en pensionär som ska spela på alla tänkbara spel som finns: det är bingolotto och dagens och harry och oboy och v-75 och v-65 och så ska det tjôtas med kassörskan om ditten och datten - men har man så mycket pengar att man har råd att satsa dem på spel förtjänar man väl inte att vinna (ännu mer) pengar (din mp3-spelare ger en subtil signal genom att helt random börja spela "There´s a Place in Hell"-låten, den elektriska versionen)? Och det är odemokratiskt att det bara finns spel som ger pengar i vinst: jag tycker att exempelvis den här människan borde satsa för att vinna ett rikare ordförråd - - -

Semikolon; ja, tack!

Min trekvartspensionerade kollega H tipsade om gårdagens babel, som jag inte hann se då jag ägnade tiden åt att rätta hemtentor i språkhistoria, där ett inslag handlade om semikolonet (10:41-15:10, om du inte vill se hela programmet), minst sagt ett kärt ämne bland svensklärare: det har hänt att vi har ägnat nästan en hel konferenstid åt semikolonet och dess utsatta för att inte säga utrotningshotade ställning hos eleverna. Daniel Sjölin läser en lite väl hårt konstruerad dikt (där dessutom hela resonemanget om skiljetecknen som familjemedlemmar är lånat från Lynne Truss bok Eats, Shoots & Leaves: finns på svenska) - kanske det är mer intressant med funderingarna kring om det är vår rädsla för långa meningar som håller på att ta död på semikolonet, ungefär så som vår rädsla för långa ord har krattat manegen åt de gräsliga särskrivningarna; den som fortfarande tvekar om hur semikolonet bäst används hänvisar jag till Prousts roman På spaning efter den tid som flytt, helt enkelt därför att den som läst den därefter aldrig skulle säga något förklenande om semikolonet, eller vara rädd för långa meningar eller för att göra en lång mening ännu längre, till exempel med hjälp av ett vackert semikolon.
Och varför får jag inte bära en sån här t-shirt på PB-dagen, utan ska kommenderas bära en skjorta med trycket "pb såklart"?

Alltings mått, Helena Granström

"People are afraid to merge on freeways in Los Angeles": med dessa ord inledde Bret Easton Ellis sin debutroman Less Than Zero, och något liknande om människan som oförmögen att ta eller få kontakt finns i tjugofemåriga Helena Granströms underliga lilla bok Alltings mått, utgiven av Ruin förlag. Föreställningen om människan som alltings mått är en tanke lanserad av Protagoras: Granström är teoretisk fysiker och matematiker, och hennes ugångspunkt är viljan att oförfärat ge sig in i problemet människan, utifrån mätbarheten, kvantifieringen. Allt ska definieras, preciseras: annars finns det inte - men denna föreställning problematiseras skickligt i den här undersökningen.


Det ska genast sägas att Granström väljer eller kanske har blivit vald av poesin, som påverkar hennes språk, och därför kombinerar hon sina vetenskapliga anspråk inte enbart i de korta skönlitterära appendix som bifogas varje teoretiskt kapitel med poetiskt bildspråk, utan genomgående i essäerna, och det hela blir spännande, oförutsägbart. Växlingen mellan essä och prosadikt är fruktbar, när hon fokuserar på den egna kroppen som exempel. Dessa appendix ger en skuggsida åt tingen.


Människan är objekt alltid: pornografin visar det och bara understryker att subjektet är en inbillning. Det finns också i pornografin ett empatiskt underskott, som undergräver känslorna och sätter dem ur spel. Människan blir en vara, eller som Granström uttrycker det: "närhet kondenserad till näringsverksamhet". Det är ett gravt missförstånd att uppfatta pornografin som att det handlar om sexualitet: det är inte kvinnan som erövras av pornografin, menar Granström, utan det är sexualiteten, vår rädsla att vara nära varandra. Och själva kontentan av hennes resonemang blir att pornografin är den ideala hantlangaren i arbetet som handlar om att koppla loss känslorna från kroppen - en bekväm utväg för den som skyr engagemang och intimitet, som emblem för vår isolerade tillvaro: alla människor är en ö.


Nu handlar Granströms bok inte enbart om sexualitet: hela det här vågade projektet bygger på att människan i sin nuvarande form arbetar mot sin egen glömska, uppvaktar glömskan, för att bland annat rättfärdiga utplånandet av det vackra, för att vi inte ska sakna det i framtiden - dagens vargar blir framtidens enhörningar, något som (möjligen) kan ha funnits, men i en annan, avlägsen tid.


"Upplysningen förblindar", lyder en av de starka slutsatserna. Kunskapen som negativ kraft, något att passa sig för: en inopportun tanke i våra dagar, men kanske det kan bero på vår skriande kunskapstörst, att vi egentligen blivit just förblindade, att vi så bittert saknar det vi misstänker finns tillgängligt - riktig kunskap, till skillnad från bland annat den s[t]imulering som pornografin erbjuder, och i förlängningen dess mer rumsrena avarter.


Granström visar också att vetenskapen kunde vara sexig även förr, med Linné som exempel. Ja, vem har inte läst hans Iter lapponicum, om Norrland, där han skildrar småbladig buxbom så här erotiserande: "Denna fägring behålles allenast så länge hon är jungfru (: såsom även skier med fruentimber:), id est tils hon conciperat, hvilket intet långt till blifver; nu var hon bru". Vetenskapen låter sig styras med mätningsprinciper, en besatthet av exakthet som tangerar pornografins brist på avvikelser från den specifika genrekonventionen.


Ja, det här är en sällsam bok, liten till omfånget men med både bredd och djup som vida överträffar ens förväntningar. En glad överraskning, som det heter ... Helena Granström arbetar på ordnivå, visar hur ordens etymologi blottlägger dolda strukturer. Det är en bok som visar oss vad vi egentligen är.


And if the lights were out / Could you even bear / To kiss her full on the mouth / (Or anywhere?)

I våras skrev jag om den engelska utgåvan av Umberto Ecos bok Om fulhet, som nu föreligger på svenska: i Expressen skriver Jan Gradvall en presentation av boken, och då är det kanske inte förvånande att han för ett långt resonemang kring Howard Devoto och hans band Magazines låt "A Song From Under The Floorboards": det var ungefär något liknande som jag tänkte då jag satte en bild på Devoto som illustration till min text ... Men Gradvalls artikel känns som en radiospaning: fulheten är på intåg. Jag uppfattade Ecos bok snarare som illustration till tesen att fulheten alltid har verkat parallellt med den traditionella skönheten, att de har speglat varandra och speglat sig i varandra: en truism skulle det vara att påstå att skönheten vore inte mycket utan sin skenbara antites, fulheten. Förvisso är det fula inte längre lika frånstötande, har rentav blivit åtråvärt - men fortfarande bara hos vissa subkulturer, och så har det väl alltid varit, att några har haft en dragning åt det som andra bara ruskar på huvudet åt: what do you see in him?

Vampyrer överallt

En kriminellt lätt vampyrquiz från svd, att roa sig med så här i höstmörkret. Behöver jag säga hur mycket alla rätt jag fick, och hur smickrad jag blev av kommentaren ("de rätta svaren, men de kan du ju")?

Wim Wenders!

I kväll visas den första i en serie filmer av Wim Wenders, regissörsälsklingen som tyvärr ägnat de senaste tjugo åren åt att tråka ut sina tittare - dock avslutas det hela med Himmel över Berlin torsdag 27 november, och i kväll alltså en av hans tidigare filmer, Im Lauf der Zeit (Med tidens gång). Av de övriga skulle jag nog säga att det är att likställa med en kriminell handling att missa Paris, Texas. Generösa svt ger filmerna god sändningstid: de börjar 22:30 - gott tänkt, med tanke på att vi som gilllar Wenders knappast är löneslavar som ska upp i svinottan för att arbetet kräver så. Vore det inte så att jag hade slutat titta på film skulle jag offra nattsömnen, då Im Lauf der Zeit är en så fantastiskt vacker och stämningsfull film - men å andra sidan har jag inte heller någon sömn att förlora, då jag ändå inte sover på nätterna. Håller jag då på att bli en vampyr?

Bättre än bäst

Att The Smiths knappt gjorde några videor att tala om är förstås inget att beklaga, förutom därför att det kan förklara varför de saknade ordentliga försäljningsframgångar under det snåla 80-talet, men det går förstås bra att se den här nygjorda filmen med "London" bildsatt till scener ur filmatiseringen av Billy Liar. Däremot är det kanske mer beklagansvärt - eller bara sensationellt - att den här låten, exempelvis av min gamle elev D utsedd till deras allra bästa låt - bara är en b-sida till "Shoplifters Of The World Unite": med b-sidor som dessa, vem behöver singlar? 
 

Perhaps vampire is a bit strong, but ...

Ännu en fånig lista: jag ids inte göra någon fånig rangordning, men med tanke på fredagens lite väl uppskjutna premiär av Tomas Alfredsons filmatisering av John Ajvide Lindqvists vampyrroman Låt den rätte komma in, de tio bästa vampyrfilmerna någonsin! Kronologiskt!
* Les vampires (1915), Louis Fuillade
* Nosferatu: Eine Symphonie des Grauens (1922), F.W. Murnau
* Dracula (1931), Tod Browning
* Vampyr: Der Traum des Allan Grey (1932), Carl Theodor Dreyer
* Mark of the Vampire (1935), Tod Browning
* Fearless Vampire Killers (1967), Roman Polanski
* Nachts, wenn Dracula erwacht (1970), Jesus Franco
* The Vampire Lovers (1970), Roy Ward Baker
* Blood for Dracula (1974), Paul Morrissey
* Nosferatu: Phantom der Nacht (1979), Werner Herzog
* Bram Stoker´s Dracula (1992), Francis Ford Coppola.
Alla lika sevärda, typ. I den äldsta stumfilmen återfinns den kvinnliga vampyren Irma Vep (anagram). Dreyer och Ward Bakers filmer bygger båda på Sheridan Le Fanus kortroman Carmilla, men det är svårt att tänka sig två så väsenskilda filmer: Dreyers film finns
i sin underbara helhet på nätet.  (det gjordes under 60-talet en svensk version, och jag har för mig att jag har sett den också, men den kvalificerar inte riktigt in på den här listan, möjligen på en annan - - - ). Brownings båda filmer är bra, kanske Mark of the Vampire är snäppet bättre än den betydligt mer kända Dracula (med Bela Lugosi). Francos film innehåller goda skådespelare, bland annat Klaus Kinski som Renfield: Kinski återkom som Nosferatu i Herzogs film, som kritiserades hårt när den kom som osjälvständigt plagiat av Murnaus film - i själva verket är det en suggestiv, vacker iscensättning av Stokers roman, och faktiskt ganska fristående från stumfilmsversionen. Coppolas film är gravt ojämn, men i sina bästa stunder nästan oöverträffad - visuellt. Själva berättelsen innehåller många brister, liksom en ganska amatörmässigt utförd casting. Av filmer som inte finns med här kan nämnas Tobe Hoopers filmversion av Stephen Kings Salem´s Lot: den är hyfsad. Dock har jag inget till övers för den fjantiga filmen med Tom Cruise och Brad Pitt, eh - Interview with the Vampire? Så har jag säkert glömt någon: jag gjorde listan på en studiedag häromveckan, förresten, medan föreläsaren gjorde en andningspaus eller drack vatten eller vad det nu var.

Ser det här ut som den bästa vampyrfilmen någonsin?

Bara så där

Bara så där

Ibland har du ett hål i bröstet bara så där utan vidare och du känner dig

(vad då 'känner'? - du känner inget)

saggig,


som om det här inte kommer att gå något vidare,

och det är ingenting att göra åt det

när du är inlåst i något du inte vill veta av men detta något vill alltför mycket av dig,

varför inte bara lämna dig i fred!

vad har du gjort?

en knut i dig,

du försöker lösa den lossa den men det är inte du som kan göra något åt det

vem kan göra något åt det!

du slutar försöka slutar känna

(vad då 'känna'?)

allt mer blir du forslad bort från det som du trodde var du

ja - är det inte så då,

att du inget annat vill än att ta dig vidare,

låta det bli en vidare och vidare aning,

att du till slut bara låter det  s l ä p p a  -


Tjena, liksom

Vem ska få Augustpriset? Åsa Lindeborg i Sosseblaskan har ett radikalt förslag: ge priset ("i racet", skriver hon) åt alla nominerade! Och i facklitteraturklassen helst åt Kjell Östberg, för hon känner honom, och så vill hon ge priset åt ytterligare några som hon känner - att det inte är nominerade hör liksom inte hit - och gärna också till en annan som hon inte känner, och gärna till Zac O´Yeahs bok, för den är ett "upplevelseparty". Det är alltså en biträdande kultursideschef som skriver så här: "För övrigt skulle jag vilja vara tjenis med Per Olov Enquist". Vem är det då som hon skriver för? Vem är den läsare som har behov av denna usla prosa? Jag vet att hon fick hysteriska lovord för sin roman Svinalängorna, men varför skriver hon så infernaliskt dåligt i sin tidning?
Ser det här ut som en god stilist?

Musikkritik

Min yngsta son, musikkritikern: vi råkar ha radion på, och de spelar den där avskyvärda låten med Nickelback, som handlar om att vara rockstjärna, och jag frågar med min mest neutrala röst vad han tycker om den, och han svarar: - Om dom vill bli rockstjärnor, varför spelar dom inte rock då?

"(So You Want to Be) A Rock ´n´ Roll Star", Patti Smith Group

William Hazlitt på tapeten

Den engelska romantikens store essäist William Hazlitt har ägnats en biografi med titeln The First Modern Man, av Duncan Wu, och den recenseras i Times av John Carey, som inte har höga tankar vare sig om Hazlitt eller boken. Det låter lite väl gnälligt: själv hade jag stort utbyte av Hazlitts essäer när jag läste i Umeå (böcker som lyser med sin frånvaro i den här stadens bibliotek), och förra årets svenska utgåva av Liber Amoris tillhörde för mig en av årets höjdpunkter. Några få av Hazlitts essäer finns översatta i den trebandsutgåva av engelsk romantik som Gunnar Harding utgav 1997-2002 (band två och tre).

"The art of life is to know how to enjoy a little and to endure very much."

Häxor kommer alltid tillbaka

"When shall we three meet again,
In thunder, lightning or in rain?"
Ja, eller i en ny roman av John Updike, som följer upp 1984 års Häxorna i Eastwick med sin nya roman The Widows of Eastwick,
recenserad i NY Times, där de tre häxorna sammanstrålar för att återupprepa intrigen från förra romanen. Medan generationskamraten Philip Roth har lyckats klamra sig fast hos medelålders kritiker som ständig Nobelpriskandidat har Updike ramlat ned i glömskans räjonger, vilket kan te sig lite orättvist, med tanke på hur hyllad Updike var under 60- och 70-talen, som den ende värdige efterträdaren till Nabokov. Men att döma av det längre utdrag förlaget låtit publicera känns hans storhetstid passerad med råge, för jag hittar bara spår av trötthet och resignation.

Bru-no no no!

Förgäves sökte jag efter Jönköping när jag skummade de städer Bruno K. Öijer besöker på sin höstturné, men ack - Jönköpings konserthus satsar på artister av annan kaliber, ser jag när jag kollar vad som utgör säsongens program: The Moody Blues! Di Leva! Hair! 320 kg Buskis! Elvis Forever! (Med han som vann en sound alike i TV 4, Sikta mot stjärnorna!) ABBA Forever! ("A Tribute [sic!] to ABBA!") Bob Hansson! (Igen! Och igen! Och igen, för säkerhets skull!) Kalle Moraeus! Uno Svenningsen! Glenn Miller! Hits from the Sixties! (Med Clabbe!) Triple & Touch, Pernilla Wahlgren, Linda Lampenius! Charlotte Perelli! P-Floyd! (A Tribute [sick] to Pink Floyd!) After Dark! Och det hela avslutas med: Bo Kaspers Orkester!

Sannerligen, vem kan sakna Bruno K. Öijer då - - -

Ser det här ut som någon Jönköping skulle bry sig om?

Och vet inte vart, Astrid Flemberg-Alcalá

Radion ger mig Astrid Flemberg-Alcalás bok Och jag vet inte vart, och jag vet inte, sannerligen - vad är det här nu då[1]?


En roman utklädd som självbiografi, en självbiografi som försöker vara roman? Den är stor, tjock och tung, och full av ord, ord som inte berör mig eller angår mig. Den är sävligt skriven, oekonomisk, med ord som säger för mycket men ändå ingenting alls, av en författare som ständigt går för långt. Är det mig det är fel på? Varför säger det här mig ingenting? Ämnet i sig borde vara betydelsefullt, även om man kan tycka att det vanligare förhållandet med barn som gör upp med sina föräldrar, på det där bergmanska sättet här får sin motpol i föräldern som gör upp med sina barn.


En kvinna som heter Anna åker med sin make Sal till Colombia för att hämta två adopterade pojkar, men grabbarna är lite obeslutsamt avståndstagande: buttra, avlägsna. Tiden ska väl ställa allt till rätta, misstänker man, eftersom det lär vara tillräckligt självbiografiskt (och annars hade hon nog inte skrivit romanen på det här sättet, om det hade gått illa på riktigt - men om det nu gick dåligt på riktigt tror jag inte pojkarna uppskattar att få sin historia beskriven på det här sättet: å andra sidan kan hon gardera sig bakom fiktionens gardin, men det känns som en feghet). Men jag har inte tid att vänta på att det ska gå bra, jag blir bara otålig. Och varför inte välja: antingen roman eller självbiografi. Den här typen av böcker har jag läst för många av, bara det senaste året eller jag höll på att säga senaste månaden.


När Anna får höra att de troligen ska adoptera pojkar i stället för flickor, som hon hade önskat sig, blir hennes omedelbara reaktion: "kommer de att leka krig?" Och så där håller hon på mest hela tiden, med obetalbara stereotypa kommentarer, åtföljda av lite tramsiga uttryck, typ "krig: pang pang". Ja, deprimerande, stereotypt. Hon blir förvånad över hur mycket småpojkarna äter när hon hämtar dem, som om de inte hade någon botten: och boken är full av de där häpnadsväckande trista uttrycken, klichéartade formuleringar, och irrelevanta utsvävningar - när hon bråkar som värst på en av sönerna avbryter hon sig vid en blick i spegeln, och börjar resonera kring upptäckten av ett grått hårstrå, och hur länge hon kan tänkas ha haft det. 


En långrandig historia, berättad med detaljer som Gud men inte författaren glömde. Kvinnan gråter "över hela världens grymhet" när hon hämtar pojkarna (det är oklart vad mannen gör, han är ganska anonym genom berättelsen). Landet Colombia skildras utan närvarokänsla, som om kvinnan inte förmått ta in någonting alls av landet. Vad som sedan följer är hela pojkarnas uppväxt, där vi aldrig får lära känna dem - det är förstås meningen, alltihop handlar om kvinnans sorg över det uteblivna föräldraskapet (pappan förblir en suddig marginaliserad figur). Något enstaka parti, där kvinnan funderar kring relationen med maken och den allt större ensamhet som breder ut sig (så mycket kan konstateras som att det inte är någon lycklig historia), kan fungera, men det mesta känns amatörmässigt skildrat, som om det inte är tillräckligt vare sig självbiografiskt eller skönlitterärt.      



[1] Jag passar på att påpeka att jag i radion var mycket mer positiv än jag är i texten, vad det nu beror på: förmodligen på att jag kände på mig att jag varit gnällfarbror allt för länge i radion, eller så är det bara lättare att vara kritisk i text - framför en mikrofon är det så himla svårt att vara ärlig - - -


Läckert ...

För någon vecka sedan skrev jag om DN:s prosapolis, och kommenterade så där lite halvslarvigt: "om Coelho är första tillslaget, låt mig då gissa att Camilla Läckberg blir det andra". Döm om min (brist på) förvåning, när andra tillslaget blir - Läckberg ... Med munter sadism garrotteras inledningsmeningarna i tre av hennes romaner, och det är hejdundrande underhållande, förstås. Ja, och vad ska vi då tippa blir tredje tillslaget? För mig får de gärna slå till mot Olsson/Jacobsson-ligan, de som har skrivit Sune/Bert-böckerna.
Förbrytarna - - -

Farväl kultursidor, Björn Gustavsson

Det roliga först: när frilansskribenten Björn Gustavsson bestämmer sig för att göra en enkät riktad till kulturcheferna på landets dagstidningar får han svar från de flesta, men lyckas inte hitta Jönköpings-Postens chef - det visar sig att hon saknar e-postadress. År 2008 saknar alltså kulturchefen på Jönköpings-Posten e-post: det låter som en ond saga, ett elakt påhitt skapat av någon smart bloggare. Men det är alltså fullkomligt sant. Dock vill hon inte gärna missa chansen att vara med i Gustavssons projekt, när hon förstår att det ska bli en bok, så hon ber på fullt allvar att han ska läsa upp frågorna i telefon, och så ska hon bokstavera svaren! Hädanefter finns det inget som kan förvåna mig längre, när det gäller Jönköpings-Posten, och får jag veta att de på sina morgonmöten skriver med pekfingrarna på sandtavlor, tänker jag bara nicka bekräftande: - Jaha, det kunde man väl ha förstått!


Nu kommer Björn Gustavsson på det lilla förlaget Recito (Litenupplaga.se) med en tjock sorgkantad bok, med titeln Farväl kultursidor, en bok där han inleder med en pamflett riktad mot det rådande tillståndet för kultursidan i dagspressen, där huvudargumentet är att en sammanslagning mellan kulturen och nöjet, som har skett på flera tidningar, är förödande för kulturen. Då öppnas fördämningarna mot populärkulturen, mot skvallret, mot förhandsreklamen och de inställsamma intervjuporträtten. Det är svårt att inte se hur rätt han har, nu när vi har ett ganska gott facit i hand.


Den korta kampskriften är uppiggande, om än lite rörigt skriven, och han har en viss benägenhet att upprepa de formuleringar som han är allra mest förtjust i, i synnerhet den om kultursidan som "ett folkbibliotek". Oftast visar han att han visst kan skriva, att han är både duglig och skarp, även om ett fåtal formuleringar rör sig mot det fjantiga, som när han jämför kultursidan med "ett smörgåsbord": alla vet att de är bakteriehärdar som matförgiftar dig, med den där maten som står framme hela dagen (för att inte tala om julbord: jag har ätit ett julbord i hela mitt liv, och blev förutsägbart men framför allt avskräckande nog sjuk) - ingen bra liknelse, med andra ord.


Ambitiöst och initierat skildrar han kultursidans historia, men glömmer att i sin idealiseringsiver påpeka att de inte drog sig för att vårda fossilerna, men framför allt hyllades det uppenbart gångbara, medan det nya och radikala aldrig lyckades få fotfäste i Sverige, förrän det hade sanktionerats av tillräckligt många auktoriteter. Enstaka modiga fick förgäves peka med hela armen, men nya idéer fick ta omvägar, hamnade hos oss i efterhand. För värdekonservativa intellektuella är allt bestämt på förhand, och då finns ingen plats för nyanser, för problematiseringar. Det dåliga är dåligt, för det har fastslagits vid kyrkomötet för intellektuella (i Bollnäs, våren 1962 - Snoddas var där). Men om man klagar på att Tranströmer inte får mer vördnadsfull bevakning än Moodysson måste man väl kunna förklara på vilket sätt han är viktigare?


Jag ifrågasätter också hans påstående att den här försämringen av kulturbevakningen har skett utan att någon debatt har förts: speciellt i år har debatten om kultursidan varit levande, men det känns överhuvudtaget ibland som om det är det enda som alls debatteras på allvar. Han lånar resonemanget från Malte Persson om bloggen som viktig länk mellan kultursidetexten och diskussionen, den som tidigare fördes i brev och i litterära salonger; det kan vara på sin plats att påminna om att det under 1800-talet delades ut brev tre gånger om dagen, så en nutida flitig bloggare skulle inte ha vantrivts allt för mycket då.  


Gustavsson redogör för sin egen bakgrund som frilansskribent, en bana som inleddes på 80-talet, och som har försiggått mestadels på tidningarna Nerikes Allehanda, Nya Wermlands- Tidningen samt Dala-Demokraten. Vi får veta hur dåligt betalt det är, men framför allt har blivit, och att man blir "fattig - men man blir å andra sidan rik på upplevelser" - eh?


Som massivt mittparti i den här boken har Gustavsson samlat ett relativt digert urval egna artiklar, där man kan konstatera att recensionerna var ganska långa på 80-talet (men det kan de vara fortfarande, beroende på vilken tidning man konsulterar), men också att vissa tonfall gör sig väldigt illa när tidens tand gnagt en del på dem: speciellt uppskattande ord har en tendens att bli lite fadda i sin eftersmak så här långt efteråt. Man kan ändå konstatera att han i mångt och mycket har en ganska klanderfri smak, och som sagt - skriva kan han, och eftersom han under en längre period ägnar sig åt teaterkritik finns det här flera texter som inkännande behandlar Lars Norén: jag vill minnas att han också i våras skrev en av de bättre recensionerna av En dramatikers dagbok - den texten finns med här, liksom en lång och fin recension av Maja Lundgrens Myggor och tigrar.


Enkätdelen, som avslutar hela boken, är på tok för lång. Ett urval av dagstidningar hade varit fullt tillräcklig. Som det är nu blir det oerhört svåröverskådligt, med så många olika recipienter. I mitt stilla (nåja, inte allt för stilla) sinne kan jag inte låta bli att undra hur Jönköpings-Posten hade svarat ... 


Ständigt denna Benedictsson ...

Häromdagen anföll Lisbeth Larsson i DN Horace Engdahl och Ebba Witt-Brattström, med anledning av den nya urvalsvolymen med Victoria Benedictssons texter, att de bland annat svikit forskningsetiska regler och gjort våld på Benedictssons texter, när det har handlat om vilken version av novellen "Ur mörkret" som ska föredras - hennes egna, eller den Axel Lundegård lät redigera. I dag svarar både Witt-Brattström och för säkerhet skull också Engdahl, och menar att man måste respektera Benedictssons yttersta vilja, och om att göra texter tillgängliga för kommande läsare: "att tradera verket till nya läsargenerationer", något som visserligen är inkongruent med vad Witt-Brattström säger senare, när hon påpekar hur misslyckad den nya bibelöversättningen blev. Varför inte låta Benedictsson vara? Vi kommer aldrig att få veta vad hon själv ville, och hur mycket Lundegård bidrog med eller förstörde: han fick i uppdrag av henne att publicera, och då är det lite väl småsint att nu klaga på att han gjorde det. Eller vill Lisbeth Larsson att han skulle ha vägrat, gjort som Max Brod, fast tvärtom: bränt upp texterna?    
Ser det här ut som ett viljelöst offer?

Ljus i August

Jaha, årets nominerade till Augustpriset, och det är sensationellt nog - glädjande nog - tre diktsamlingar nominerade av sex möjliga - och dessutom är en av romanerna skriven av en poet ... Jag har läst fyra av de sex nominerade i skönlitterära klassen, och en i facklitteraturklassen (Zac O´Yeahs vindlande biografi om Gandhi, Mahatma! - men jag ska säkert återkomma till Lisbeth Larssons bok om Benedictsson).
Ett annat liv, P.O. Enquist - har jag inte läst, men han/den får priset förstås, eftersom han är kändast och skriver bredast, och den här typen av böcker fungerar bra som julklapp åt både farsan, morsan, brorsan, syrran, farbrorn, morbrorn, mostern, fastern, och ännu bättre åt farmor, mormor, farfar, morfar ....
Tal och regn, Katarina Frostenson - har jag inte läst ännu, men jag tycker inte riktigt om hennes utveckling från och med den suveräna Joner (1991), för mig höjdpunkten i ett fortfarande underskattat och missförstått författarskap. 
Edelcrantz förbindelser, Malte Persson - en bok som också kan vinna: tillräckligt tjock för att utgöra ett fint julklappspaket, kanske, men framför allt en bok som pekar ut en ny väg i ett allt mer övertygande författarskap. 
Svart Som Silver, Bruno K. Öijer - högst märkligt om den vinner, eller kanske fullständigt symtomatiskt för priser av det här slaget, då det är den svagaste han gett ut sedan Medan Giftet Verkar.  
Reglerna, Carin Mannheimer - en ovanligt välskriven, men alldeles för smal bok för den här kategorin.
Men hur små poeter finns det egentligen, Eva-Stina Byggmästar - kanske inte heller Byggmästars starkaste diktsamling, men säkert får hon på köpet några nyfikna läsare extra, och det förtjänar hon verkligen.

Ser det här ut som en Augustprisvinnare? (Ledtråd: 1999) - - -

Totalt jävla mörker

Den nästan overkligt brutale författaren Nikanor Teratologen får sig en senkommen hyllning av Jonas Andersson i Svd:s Under strecket (jag ber om ursäkt för att jag själv är senkommen, artikeln är drygt en vecka gammal). Han skriver: "Teratologens texter utgör en 'metafysisk revolt' i Camus mening, riktad mot såväl människans livsbetingelser som skapelsen i dess helhet [...] En obeskrivlig fröjd strömmar från Nikanor Teratologens böcker, trots att de talar om avskyvärda, depressiva och fruktansvärda ting." Det finns inget att vänta på, för den som inte har läst honom: han finns på alla bibliotek, som en sovande elefant i en porslinsbutik, och snart kommer den nya boken Att hata allt mänskligt liv, som vad jag förstår består av den följetong med "Fragment av surrogatpyret" som stått i Tidningen Kulturen. Enligt Andersson har det varit relativt tyst om N.T. sedan han debuterade med osedvanligt dunder och brak 1992, med Äldreomsorgen i Övre Kågedalen, och ja - det har saknats en seriös diskussion av detta märkliga författarskap, som om det funnits en vidröringsskräck, som om ingen vågat ta ställning åt vardera håll, för ingen vill framstå som förbisprungen, om (när) den visar visar sig att det är en författare att ta på allvar. Därför omvägen via Norge, som har gett översättningen av Äldreomsorgen lovord, och kanske blir det som vanligt, att de efterblivna svenskarna lite yrvaket får se sig passerade när andra upptäcker vad vi själva har gått miste om. 
 
Lyssna, om du törs - - -

Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson, Nina Björk

Det finns belägg från diverse undersökningar att frihet är det som människan värderar högst av allt i livet: mer än kärlek, pengar, friskhet, fotboll ... Ändå gjorde 1900-talets existentialister mycket för att skjuta det omhuldade begreppet i sank, med exempel som Sartres bittra tes "vi är dömda till frihet". Nina Björk borrar i sin vetenskapliga avhandling en bit längre bort, och använder 1800-talsförfattaren Victoria Benedictsson som fallstudie. Men som ingång två brittiska föregångare, 1600-talsfilosofen John Locke och 1800-talsditon John Stuart Mill, och hur deras teoretiska uppfattning om frihet kolliderar med den bistrare verkligheten. Den heter Fria själar. Ideologi och verklighet hos Locke, Mill och Benedictsson.


Det är kanske lite ironiskt att mannen som gått till historien som den som skrivit frihetens urtext och introducerade frihetsbegreppet på allvar hette Locke i efternamn. Som individ var han så klanderfri att det nästan ter sig som en provokation, som när han blev föremål för en spionutredning, som efter flera års spaningsarbete inte kunde bevisa att han någonsin yttrat vare sig något negativt eller positivt om den politiska ordningen.


Nina Björks fråga är tämligen vag: "hur gör dessa författare när de skriver fram människan som oberoende och okroppslig": är det inte en truism i frågan, hur någon gör något - det är väl alltid frågan? Filosofins idé om människan som enbart rationell varelse, en hjärna på två ben och helst inget däremellan, kan man ha lite roligt åt, men Björk kostar sällan på sig några munterheter. I stället vill hon visa hur Benedictsson praktiserar eller gestaltar Lockes och Mills försök att skriva den här människan utan kropp, och framför allt det missnöje den nya varelsen framkallar.


Med bland andra Terry Eagleton och Judith Butler som akademiska ledstjärnor skriver Björk sin sedvanligt flyhänta prosa, men medan jag hade stor behållning av Under det rosa täcket och ännu större av Sireners sång måste jag här tillstå att jag oftare funderar på vad hon vill säga med sin bok än att jag funderar på själva innehållet, det som borde vara angelägenheten. Då konstaterade både Locke och Mill att människor oftast är nickedockor, viljelösa varelser - en provokation mot den tänkande individen (vad skulle de tänka i dag? undrar du - retoriskt, för säkerhets skull). Locke menade att arbetaren inte kan göra sig av med sitt jag när han förvärvsarbetar, för jaget är oantastligt mot löneanspråken. Med en annan och förstås allvarligare ironi än i namnet finns hos ärkeliberalen Locke vänstertanken som idé, om än inte som slutsats, då han exempelvis resonerar kring det förkastliga i att äga mer än man behöver. Det här bevisar endast, som Björk elegiskt påpekar, att han levde "i en avlägsen tid".


Och Mill menade att vi blir människor först när vi gör ett val: annars är vi inget annat än "boskap" (hans resonemang skulle senare utvecklas av Nietzsche). Men i polemik mot honom kunde hävdas att vi aldrig någonsin är oberoende av andras val, andras idéer - att tänka innebär att gå i andras fotspår, upprepa och imitera och vidareutveckla föregångares mödosamma arbete, där allt sker i en evig diskussion, en dialog, ständigt kommenterande och återrefererande. Mills kollektivmänniska är alltid dum, men det är inte lätt att vederlägga honom. (Pasolini hävdade att det är först i toleransens tidsåldrar det blir svårt för den som inte väljer att tänka som alla andra.) Fast människan är kanske inte (bara) dum: hon väljer att inte utnyttja sina möjligheter, vägrar se sin potential - det är i och för sig kanske en värre och större slags dumhet, att inte leva upp till sina förmågor. Däremot trodde Mill att individen kunde (framför allt ville) förändra sin situation, och därför förde hans tankar in honom mot kvinnoförtrycket, som han starkt vände sig emot - att däremot kalla honom för 'feminist', som Björk gör, är bara anakronistiskt. Ingen väljer, säger Mill, frivilligt förtrycket i att födas som kvinna; enligt honom blir kvinnan fri först om hon blir (som) en man: glömmer att hon är kvinna - visste Mill vad han släppte fritt med denna tanke?


Det Mill erbjuder, att tänka med känslan, ska alltså realiseras med Victoria Benedictssons författarskap, som blir huvudämnet för Björks avhandling. Lyckades hon? Svaret finns förstås i det självmord som i förtid avslutade detta lovande men långt ifrån realiserade författarskap. Allt hon gav sig på hade förverkligats tidigare i litteraturen, bland annat av Ibsen, och hennes skönlitterära verk låter alltid intressantare i teorin än i praktiken. När Björk resonerar kring romanen Pengar lyckas hon göra den betydligt mer spännande än den är.


Resonemanget kring Benedictssons dagböcker är avgjort av större intresse, även om Björk borde fundera mer kring betydelsen av pseudonymen Ernst Ahlgren, och vad det betydde för hennes sätt att skriva, när det nu är så uppenbart att hon var ett exempel på en människa fångad i en kvinnas kropp - ack! För Mary Ann Evans innebar George Eliot en befrielse, liksom för Charlotte Brontë pseudonymen Currer Bell, som tillät båda dessa författare att ta sig friheter ett kvinnligt namn aldrig skulle ha låtit dem komma undan med - i Gilbert och Gubars verk The Madwoman in the Attic finns hela förklaringen till varför dessa kvinnor vågade vara så djärva i sitt bildspråk och i sin behandling av litterära motiv. Dessutom: enligt Coleridge är alla riktiga författare androgyna - en vetskap som borde ha besparat Benedictsson en del lidande.


Överhuvudtaget förefaller Benedictsson ha varit beroende av andras omdömen - andra mäns omdömen - och givetvis ger det bilden av en osjälvständig och nervös författare. Nina Björk har ett fint resonemang om ordet 'sentimental', som Benedictsson uppfattar som en typiskt kvinnlig egenskap, och därför blir det något av en stötesten för henne, när detta omdöme återkommer, och blir vad Judith Butler kallar för ett performativt uttryck, som har förmågan att skapa sin verklighet: kort sagt, Benedictsson tar illa vid sig av ordet. Men Benedictssons beroende av Axel Lundegård och senare Georg Brandes blir en parodi på Morrisseylåten "Let The Right One Slip In", där hon tvingas finna sig i att oftast vara the girl least likely to. Här kan det vara på sin plats att påminna sig om Emily Dickinson, som också stötte på visst motstånd: hon vägrade kompromissa, fortsatte skriva på sitt sätt, men det innebar också att hon fick offra kortvarig ryktbarhet, när hon skrev ord som "The Soul selects her own Society - / Then - shuts the Door".


Vad såg hon i Brandes? Sig själv, menar Björk, men framför allt den hon kunde ha varit - Birgitta Holm visade i sin studie över Benedictsson från förra året att attraktionen mellan Brandes och Benedictsson var av manlig homosexuell art; det manliga begäret hade monopolet under 1800-talet, och en kvinna som agerade sexuellt spärrades in eller stämplades som paria (fick heta något värre, som inte går att skriva ut). Därför är det begäret mellan två män som möts här: det bara råkar vara så att den ene är en icke-realiserad man. Hon sökte en man, och fann en man. Och vad såg då han i henne? Inte en författare - bara en kvinna: enligt honom kunde inte en kvinna ens vara författare. Alltså måste han först avväpna henne, låta henne bli icke-författare, för att kunna finna henne sexuellt attraktiv. .


Det finns mycket att ifrågasätta och problematisera i Björks avhandling, som kanske innehåller för mycket av referat för att kvalificera som vetenskaplig, till att börja med. Det är en av de kortaste avhandlingarna i litteraturvetenskap som jag har läst. Ofta är de tankar som diskuteras ganska banala, men hon har en förmåga att hitta den rätta akademiska språkdräkten, en förmåga att få allt att låta svårt, även när hon skriver självuppfyllande och enbart för att bekräfta de teser hon själv har uppfunnit. Tyvärr berör hon allt som oftast rent privata spörsmål, som när hon i en passus kan erkänna att en fras har "etsat sig fast" i henne: det låter bara ovärdigt. Ändå har hon skickligt lyckats levandegöra Victoria Benedictsson, framför allt i styckena som berör dagböckerna, men utan att riktigt ha skapat något helgjutet. Frågetecknen är för många, för besvärande.


Helgarbete

Jag gräver i rabatten, dricker kaffe med släkt, umgås med kattungen, läser WL 1-uppsatser med stigande ... (äsch) och finner också lite tid till Nina Björks avhandling om Benedictsson, där hon använder Judith Butlers idéer. Jag gillar Butler, men jag delar inte alla hennes synpunkter. Exempelvis menar hon i enlighet med talaktsteoretikern Austin att vissa formuleringar är strikt performativa, och hennes exempel är föräldern som vid åsynen av sitt barn säger "det är en flicka/pojke", och därmed också befäster barnets framtid, pekar ut dess öde som antingen över- eller underlägsen, det vill säga som medborgare i "den patriarkala matrisen" (Bodies that Matter). Men jag minns när A föddes 1995, och min fru flämtande frågade: "Vad?" och jag stammande svarade, med de tårfyllda ögonen förstorade: "Ett friskt barn!" Jag sket i om det var en flicka eller pojke. Jo, jag visste att det fanns ett snabbt sätt att kolla, men jag var så uppfylld av det fantastiska som hade skett, att jag tyckte att den frågan var underordnad ögonblicket. Jag tror att det var barnmorskan som fick förklara för min fru, precis innan hon gick för att hämta det blå täcket - - -  

Tillökningen


Elfriede, slöfocken.

Molly, energiknippet.

Lust for Berlin

I augusti, samma dag som vi åkte till Berlin, hade DN en märkligt intetsägande guidande artikel till stadens rockhistoria. Det var en dålig text, som bara innehöll allt bekant om vilka artister som hade verkat i staden, men innehöll inget av intresse, då allt var gammal skåpmat, om en turistbuss som åkte runt och pekade ut adresser. Därför var det glädjande med den synnerligt initierade artikel Jan Gradvall skrev i gårdagens DN, där han använder en nyutkommen bok om David Bowies tid i Berlin som utgångspunkt, och koncentrerar sig på året 1977, då Bowie och Iggy Pop släppte två högkvalitativa album var, i ett samarbete som var lika produktivt som det var oförutsägbart som det var vackert. Hela kvintessensen i Iggy Pops storhet finns samlat i dessa två album, där han hade långt kvar till den serietidningsfigur han bara några år senare skulle bli. Lite sorglig avslutning på artikeln, dock: "När man med 'Low' i hörlurarna vandrar genom stadens minst glamorösa områden som nedre delen av Kreuzberg [...] vill man även gärna tro att det i någon lägenhet någonstans återigen skapas något som befinner sig bortom alla trender" - nja, nog för att området är tillräckligt deprimerande för att kunna alstra något fantastiskt, men det är bara nostalgiskt att tro att åtminstone musiken kommer att kunna återvända från den här genomkommersialiserade tillvaron till ursprungliga ideal om låtskrivande och genuina känslor. Jag tror att Idolprogrammet, och framför allt dess omåttliga popularitet, är sista spiken i kistan för rockmusiken.
Ser inte det här ut som ett klassiskt album?

Work is a four-letter word

Den norske filosofen Lars Fr H Svendsen har lyckats få ett par av sina böcker översatta till svenska, de intressanta introduktionerna till Ondskan och Långtråkigheten, liksom en handbok till filosofiämnet och en bok om Mode. Nu kommer ytterligare en, på engelska, i förlaget Acumens serie med handfasta böcker, där Mark Rowlands har skrivit om Fame. Svendsens bok handlar om arbete, och har den kärnfulla titeln Work. Självfallet refererar han till Morrisseys kända rad "I was looking for a job and then I found a job / And heaven knows I´m miserable now". Men det finns åtskilliga ännu mer hätska utfall mot jobb av Morrissey, som på 80-talet hatade arbete lika mycket som Thatcher gjorde det: "And if you must, go to work - tomorrow / Well, if I were you I really wouldn't bother."
"People say that you were born lazy", eller
ser det här ut som någon som gillar arbete?

Från det egentliga 80-talet

The beginning and end of every wish
Is balanced in the center of a vision like this

Lone Justice, "I Found Love", 1986.

Skulle du inte Scherpa dig?

Det finns två lärarfack, där det ena (Lärarnas Riksförbund) samlar mestadels gymnasielärare, medan det andra (Lärarförbundet) samlar grundskole- och förskolelärare. Det senare ger ut tidskriften Pedagogiskt Magasin, som jag ibland läser på omvägar, och ofta imponeras av att den är så påkostad och ambitiös. Mitt förbunds tidskrift heter Skolvärlden och är bedrövlig. Nu ser jag ännu en gång att Hans-Åke Scherp, tidigare bekant på vår skola då han ville införa ett perspektiv som innebar 30 % undervisning och 70 % "sociala relationer" (nu skojar jag inte: det här yttrades på fullt allvar), varit delaktig i det nya numret av Pedagogiska Magasinet. Sosseblaskan refererar uppskattande: "Forskningen säger att fungerande ledarskap bygger på förtroende och inte på auktoritet. Att lärande sker i samtal med andra - inte i tysta rader. Att undervisning som styrs av elevers intressen skapar bättre möjligheter till hållbara kunskaper än undervisning som styrs av traditionella ämnesuppdelningar och nationella prov." Alltså: väck med prov och annat som ställer krav, och låt eleverna välja själva vad de vill göra (om de vill göra något?), för då blir det inte roligt eller lärorikt, enligt den forskning som Scherp lutar sig mot. Men att vara docent i pedagogik,det låter i mina öron lika förtroendeingivande som att vara arkitekt åt luftslottsbolaget eller korthusföretaget.  

Björn vs Björn

Nog trodde jag att författare i gemen kunde finna någon slags vägledning i recensionerna, att det kunde finnas en dialog mellan författaren och kritikern, mellan skönlitteraturen och kritiken, utan att det därmed blir något ängsligt slags beroendeförhållande, eller osjälvständigt anammande från författarens sida. Bland dessa författare tycker jag att Björn Ranelid brukar ges ambitiöst skrivna och faktiskt långa recensioner, bland annat minns jag en helt lysande sågning i ett nummer av BLM, innan den tidskriften förpassades till dödsriket. Jag är helt övertygad om att Ranelid - kanske landets mest fåfänge författare - läser dessa recensioner. Men för varje bok känns det som att han har lyssnat sämre och sämre på recensenterna. Den här senaste, Ansikte av eld, verkar inte bli undantaget. Det är som vanligt fullt av goda råd från kritikerna: dämpa dina långsökta metaforer, nyansera skildringen av ondska, förenkla inte resonemanget om godhet. Alltså: samma sak varje gång. Men i Svd skriver Magnus Eriksson lyriskt, och verkar tycka att Ranelid är bäst. Den uppskattande beskrivningen att "[h]ans ord bildar ett självgenererande konstnärligt universum där de pekar bakåt mot tidigare texter, eller kompositioner" kan lika gärna kallas för slöhet eller fusk eller krängande av gamla varor; likaså blir uppenbara felaktigheter "en påminnelse om det mänskliga sammanhang där inget slutligen kan vara ofelbart".
Åh, jag har gjort det igen - - -

Ted och Sylvia

The British Library har köpt Ted Hughes efterlämnade papper, samlade i 220 nätta lådor, för summan £500,000. (Vore jag mattelärare skulle jag här ha haft en nätt uppgift till dagens lektion, men nu är jag inte mattelärare, och vore jag mattelärare skulle jag kanske inte ha engagerat mig.) Nu lär det bli postuma utgåvor: ska vi gissa att första volymen består av hans fiskedagböcker? Men intresset ligger förstås i att han möjligen har skrivit något kittlande om Sylvia Plath, och jag måste säga att jag är dödligt trött på käbblet, och tycker att jag redan vet mer än allt jag behöver veta om vem som gav vem skrivuppgifter, vem som stekte äggen på morgonen och vem som lagade strumporna. Läs också Heather McRobbies bloggkommentar: hon är minst sagt skeptisk till att studiet av dessa papper kommer att vara avgörande för förståelsen av Hughes dikter. Hon pläderar starkt och övertygande för att vi hellre ska vända oss mot hans dikter, och hur obetydligt skvallret blir när man ställs inför storheten hos dessa: jag håller med, men äktenskapet Hughes-Plath har blivit reducerat till en fotbollsmatch, där fans obetingat håller på storlaget Plath mot underdogen Hughes. Att det inte finns en färskare utgåva av Plaths dikter än det njugga urval Siv von Arb färdigställde i början av 70-talet är förstås skandalöst, även med tanke på att hennes översättningar inte är helt i sin ordning.

Ted Hughes. Sketch av Sylvia Plath, 1957.

In my life, why do I smile ...

Utbildningsmässa i Huskvarna, och jag borde ha vetat bättre, men eftersom andra lärare hade förhinder fick jag i senaste laget göra en uppoffring, och cykla dit genom regn och hagel (nästan). Fast jag fattar inte vad jag har där att göra. Till att börja med har jag ingen PB-skjorta, med den där vita blaffan på ryggen ("pb såklart": och när blev en felskrivning något en svensklärare förväntas stå för och sprida?), eftersom - eh, de inte fanns i min storlek, då jag har en otypisk lärarkropp. Så där stod jag som byfånen i neutral svart skjorta, när alla andra lärare hade fått tryckta skjortor i sin storlek. Men det som är värre är att man förväntas attackera de presumtiva eleverna, vara framåt och tvinga dem att lyssna på varför de ska gå på IB. (Om man tänker gå på IB är nog inte den här högljudda krämarmässan det bästa tillfället att fatta ett sådant beslut.) Alltihop känns som bortkastad tid. Runt omkring mig ser jag andra lärare från andra skolor, och de är glada och snälla och trevliga och de ler mot grundskoleeleverna - hur klarar de av det?

Oscar Wilde, 16 oktober 1854-

Det man känner starkast har man svårast att finna ord för. (De Profundis)
)

Bokblogg? Nej tack!

I senaste numret av Svenskläraren. Tidskrift för svenskundervisning (3 2008), skriver Cecilia Ericstam om vikten av bokbloggar - och då menar hon att eleverna ska skriva om litteratur i bloggform. Säkert en bra idé. Men jag förstår inte på vilket sätt hon menar att "elevernas kunskaper fördjupas avsevärt", bara för att de skriver blogg - i stället för vanlig traditionell tråkig ni vet analys. Ja, vad är argumentet? Det är "roligt" att blogga. Men min uppfattning är att eleverna (ungdomarna) inte behöver använda nätet i större utsträckning, eller lära sig skriva korta käcka kommentarer på nätet: de behöver lära sig utveckla sina tankar och idéer, lära sig föra ett resonemang, lära sig använda argument, bearbeta och fördjupa på riktigt, problematisera, diskutera - inte bara referera och återberätta. Att läsa på skärmen uppmuntrar inte alls den noggrannhetens eller för all del långsamhetens läsning som sker vid pappersläsning. Av samma anledning dömer jag totalt ut den modell som vår skola är inne på, att eleverna ska lämna in uppsatser till ett program som heter Skolkompassen/Fronter, och vi ska läsa skärmversionen och föra in (eventuella) rättningar i ordbehandlingsprogrammet. Nej, jag kan inte läsa på det sättet: jag behöver en soffa, en divan, för att kunna läsa ordentligt, och ska jag sitta där med en dator i knät?  

Krig

Inga vådligare salvor har avlossats ännu, men nu har ännu ett kultursidekrig brutit ut, när Åsa Beckman på DN började med att utdela ris och ros åt Sosseblaskans nya kultursida, vilket föranledde en lite virrig reaktion från Karin Magnusson. Men jag måste tillstå att Beckman har en poäng i att vänstern har haft svårt för att ta till sig modernismens formexperiment, senast aktualiserat med ännu en omfamning av Dan Andersson. Dock är det knappast unikt för vänstern, och att Sverige är ett efterblivet land som behövde tre decennier minst innan vi fattade modernismens idéer på riktigt beror väl inte på Socialdemokratin - från borgerlighetens håll finns en ännu större ängslan inför det som är nytt och nyskapande, ända tills det har sanktionerats och kanoniserats av de erkända auktoriteterna. Att Magnus Ringgren var negativ mot Ann Jäderlund på 80-talet, som Beckman skriver i morgonens papperstidning, beror troligen mindre på att han var det i Aftonbladet än att han var det personligen, och man får inte glömma hur negativ exempelvis Tommy Olofsson var mot Jäderlund på Svenska Dagbladet - eller delar recensenterna alltid tidningens ideologi?


Forget Oasis, they´re gone, they´re gone, they´re gone ...

Vad menade Ezra Pound när han gav Hemingway rådet "make it new"? Exakt var ska betoningen ligga? Är det viktigaste att skapa ('make') något helt nytt, eller ska man ta något gammalt ('it') och omvandla det till något nytt ('new')? Några som inte har fattat någonting alls är som vanligt Oasis, som enligt en krönika i Svd är årets "mest omoderna band" (en utmärkelse som jag kunde ha gett dem redan 1994: de har alltid missuppfattat Pounds uppmaning, de har inte ens hört talas om den). Nog dissar skribenten Glasvegas, och det har skett på andra håll också, att det är gammalt: ja, och det är poängen, det fina i kråksången. Det är sextiotalets melodier som går igen i åttiotalets gitarrer, visst visst, men allt är ändå nytt, för James Allan låter så rättmätigt oförrättad, så precis nära gränsen till tårarna i varje textrad, och det är i själva kombinationen av ilska och sårbarhet det blir en så lyckad legering. För att inte tala om energin, när han får orden att leva. Att tänka sig att det då finns människor som föredrar Oasis trötta livlösa osexiga låtar, det är lika mycket en gåta som det är en styggelse. Och som om inte det vore nog är texterna nästan lika fantastiskt smutsrealistiska som Arctic Monkeys, och i "Daddy´s Gone" ännu mer fantastisk.

Bookerpriset

"It is an ancient and venerated custom of people in my country to start a story by praying to a Higher Power. I guess, Your Excellency, that I too should start off by kissing some god's arse.

   Which god's arse, though? There are so many choices.

   See the Muslims have one god. The Christians have three gods. And we Hindus have 36,000,000 gods."
Ett utdrag ur
årets Bookerprisvinnare, debutanten Aravind Adiga, med romanen The White Tiger. Men jag kan tänka mig intressantare saker att läsa än Bookerprisvinnare, även om jag har förstått att utmärkelser av det här slaget (det är väl på måndag det utannonseras vilka som nomineras till Augustpriset - ack!) får allt större betydelse, något jag tillskriver att vi blir allt mer obildade, och behöver hänvisningar, genvägar, någon som pekar med hela handen - som Göran Hägg, när han ger oss tusen och en böcker (tusen och en bok?) att läsa innan vi dör. Nollnolltalets vinnare har erbjudit tre fantastiska böcker: Yann Martels Life of Pi, Alan Hollinghursts The Line of Beauty och Peter Careys True History of the Kelly Gang: samtliga tre böcker formidabla höjdpunkter i respektive författares karriärer. Men också fem riktigt usla böcker, eller bara odrägligt långtråkiga (Kiran Desais roman orkade jag inte ens läsa klart). Så att slaviskt följa listan ger inga goda odds. Att se en överblick över samtliga prisvinnare och där inte hitta vare sig Jeanette Winterson, Julian Barnes, Martin Amis, Will Self, Anita Desai (Kirans på alla plan överlägsna morsa), Ali Smith, Toby Litt eller Tim Parks - det känns bara deprimerande.


En ny väskdebatt, någon?

Att det här väskföretaget använder kändisar i sin reklamkampanj är förstås inte uppseendeväckande i sig, och på sätt och vis är det kanske beundransvärt att de lyckas skapa kontrovers: det är väl själva syftet - enda syftet - med reklam, har jag förstått.
Men det är kanske bara jag som tycker att den här bilden är osmaklig: där sitter fadern pösande, full av visdomar att lära ut den passivt liggande dottern, som ligger med underdånig beundran i blick, när det borde ha varit tvärtom - för när gjorde Francis Ford senast en bra film? Sofia har gjort tre helt lysande filmer under den tid som fadern har ... ja, vad? Och ser man till hans tidigare karriär är den groteskt ojämn, med oerhört många överskattade filmer, och lika många bara erbarmligt dåliga. Och hennes pose med benen är också lite incestuöst suspekt. Men hennes skjorta är snyggare än hans!  

Intertextualitet 24

Fame, Fame, fatal Fame
The Smiths/Morrissey, "Frankly Mr. Shankly"
Fate fatal fate
Glasvegas/James Allan, "Polmont On My Mind"

Vi tillber vår tuggummigud


Sjöjungfrun, Camilla Läckberg

                                             Ser det här ut som en författare?

Eftersom jag läser så mycket kan jag i någon mån berömma mig att ha en någorlunda bred smak: åtminstone läser jag tillräckligt mycket för att ibland stöta på uppfattningen att jag har läst allt - något som är en grotesk missuppfattning. Men jag läser en del dåligt också, bland annat tack vare radioprogrammet, och genom skolan, och genom misstag och felbedömningar. Så har jag inte läst Camilla Läckberg förrän nu då, och då börjar jag (och avslutar) med hennes senaste Fjällbacka-opus, Sjöjungfrun, och känner nu hur det arma huvudet s[n]urrar av obesvarade frågor.


Ska vi börja med det sockrade efterordet, där alla i hennes närhet tackas, och det är en lång lista där alla har varit "världens bästa", och alla är lika "underbara", "härliga", "fantastiska", "viktiga", "entusiastiska"? Eller ska vi börja med tacket till hennes nye man, med ett citat från kanske världshistoriens mest smaklösa band, Savage Garden? Eller ska vi börja med författarfotot, där hon hårt retuscherad ser läsaren rakt i ögonen med en Stepford-blick? (Jag är kort sagt livrädd redan innan jag börjar läsa boken.) Eller varför inte börja med själva boken?


En enkel historia oerhört rörigt berättad. En man försvinner, hittas död (mördad? ja, det här är en deckare, du får dra dina slutsatser), och hans tre vänner får hotbrev från "anonym", och dessa hot trappas upp, men några av dem har svårt att lista ut vem som skickat breven. En av de tre överlevande är författare, och har skrivit en succébok med titeln Sjöjungfrun, vilket onekligen är ett ganska klämmigt inslag: har han alltså skrivit boken som jag läser, eller en annan bok, som råkar ha samma titel? Det finns ytterligare en författare i intrigen, en författare som ståtar som skylt i boklådorna, nudge nudge, know what I mean: men är inte två författare två för mycket? Det röriga består också i att berättelsen innehåller många olika perspektiv, så när det händer något spännande växlar författaren till en annan scen, och där är det desto mer stillastående - den här tekniken är vanlig i allt från gamla tv-såpor till senare tiders mer kritikervänliga tv-serier, men jag blir bara förvirrad, irriterad och tappar koncentrationen, när alla dessa gestalter ska komma till tals (de är ganska talträngda också).


Så pass mycket har jag förstått att Läckberg är monumentalt föraktad hos kritikerna, och tre tänkbara anledningar till detta kan vara: a) kritikerna är dumma; b) kritikerna är avundsjuka; c) kritikerna har rätt - och jag är helt övertygad om att alla tre alternativ har funnits i Läckbergs medvetande, så att även om hon offentligt försvarar a) och b)-förslagen får hon då och då egna påstötningar från c)-förslaget också.


Störande nog är det här skrivet på autopilot, med adjektiv som rutinmässigt fyller i alla eventuella luckor, och aldrig formuleras något som inte är klichéartat eller oväntat, utan allt känns begagnat. Här är världen där kvinnor är bräckliga och männen har "beskyddarinstinkter". En av karaktärerna heter Patrik, hans fru är vacker, en gång, två gånger, tre gånger, och så vidare. Men män är också vackra: "Hon tyckte fortfarande att han var den vackraste man hon någonsin hade sett. Hon älskade honom så mycket att det värkte i henne." Överdrifterna i framställningen får allt att uppfattas som falskheter, oärliga billiga tricks - för egentligen skildrar hon stora och allvarliga ämnen, men hon gör det taffligt, som om hon inte kunde bry sig mindre om sina läsare, om hur hennes text ser ut. Återblickarna skrivs i kursiv stil, som om författaren inte har uppfattat ett iota av diskussionen om vad man ska göra - har hon inte ens gått skrivarutbildning? Kursiv stil: det kanske gick an på 80-talet.


Samtidigt som jag läser den här boken hittar jag ett inlägg av Karin Stensdotter, där hon säger följande: "Jag läser endast i syfte att lära mig själv att skriva bättre. Någon som skriver lika bra eller sämre är fullkomligt värdelös för mig." Exakt så: och vad ger det då mig att läsa Läckberg? Det hon gör med reservoarpennan kan jag göra med en krita. Låt gå för att stilen är kass, vad jag saknar i större utsträckning är psykologiska insikter, att hon berättar något väsentligt för mig om de här människorna: men hon har ingenting att säga, alla figurer reduceras till enkla modeller, trots att hon skildrar brottslingar, schizofreni, oslagbart intressanta ämnen - men hon låter avrätta folk med skrämmande lättsamhet till höger och vänster, utan urskiljning, och det är spekulativt, bara för att det faller henne i hågen. (Ska jag berätta hur det går? Äsch, har du sett någon av filmerna Psycho, Mina jag och Irene eller Fight Club lär du lista ut alltihop ändå.)  


Roligt nog heter en av poliserna Martin Molin (en lite smådum, anonym, men kompetent polis: grattis Martin), men annars är lustigheterna lätträknade. Lite intelligent är det kanske när hon citerar hur författaren Christian recenseras i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet, hur Läckberg illmarigt ger exempel på storartat floskulösa formuleringar: storslagen satir. Men när hon själv ska beskriva det här mästerverket låter det så här: "Romanen var ännu bättre andra gången. Den var fantastisk. Det var ingen bok som höjde humöret, snarare fyllde den huvudet med mörka funderingar. Men på något märkligt sätt var det inte obehagligt. Det var saker som man ibland behövde tänka på och ta ställning till för att veta vilket slags människa man var." Är hon då ett barn? 


Vad ger det då att läsa (att ha läst) Camilla Läckberg - ironiskt nog delar hon initialer med sin antites bland författare, Clarice Lispector, författaren som man aldrig har läst? Nä, jag kan inte säga att det har gett mig förströelse, avkoppling, att det har varit en kul grej. Att mordgåtan inte har någon framträdande plats är kanske inte enbart något att beklaga, men jag kan inte säga att det är givande att läsa om författaren Christians åtaganden, hur jobbigt han uppfattar intervjuer och boksigneringar, eller att följa graviditeter och otrohetsaffärer, eller den hårt konstruerade historien med gamla oförrätter som ska hämnas. Majgull Axelsson, kan du komma litet? 


Svinhugg går igen

Det har visat sig att Milan Kundera för 58 år sedan agerade angivare i Tjeckoslovakien, vilket ledde till gripandet av en tjeck som var amerikansk spion, och ett fjortonårigt fängelsestraff: hans offer lever nu i Sverige, men är inte i bästa hälsa. Kanske föga förvånande att Kundera blånekar till anklagelserna. Onekligen låter det inte riktigt som den Kundera man lärde känna i hans gamla romaner, men han var i tjugoårsåldern när det (kanske) skedde (ung och dum, som Ebba Grön (nästan) sjöng). Nå, sista ordet är inte sagt (when is it ever? sufflerar du?) - - -
Ser det här ut som en angivare?

Scenario X, Gertrud Hellbrand

Vi har gott om böcker som man på ett tidigt skede vet vart de kommer att ta vägen: de är så förutsägbara att det blir ett slöseri med tid att läsa dem, och man blir aldrig förvånad, för allt känns tillrättalagt, insvept i trygghet. Men tursamt nog finns det också romaner som uppvaktar osäkerheten. Den som tycker att svensk samtidsprosa är mesig borde förstås ta sig an Gertrud Hellbrands författarskap, som efter den löftesrika debuten för några år sedan med Vinthunden nu utkommer med sin andra lika skoningslösa bok, Scenario X  - en roman enligt förlaget, men genremässigt svävande.


För vad är det här, om inte roman? Noveller, scenerier - osäkerheten präglar hela idén, och hela tematiken. Det är sex olika texter, som lika gärna som kapitel i en roman kan sägas vara noveller, fristående berättelser. Tematiskt hör de ihop: det är iscensättningar av hotfulla intriger, där ett ungdomsgäng på beställning utför våldshandlingar (idén känns delvis igen från David Finchers både underskattade och missförstådda film The Game). Att allt är på lek gör det inte mindre obehagligt, snarare tvärtom. Men inte bara inomlitterära gränser sprängs, för det går också att uppfatta texterna som konstinstallationer, som provocerande förevisar stiliserade skeenden, bortom mimesis.


Gränsen mellan människor överträds. Här finns en berättelse om kvinnan som hatar män - och det med all rätt, bevisat i de små detaljerna (stönandet när mannen sätter sig ned, att han (de ... vi ...) tar för givet att allt han de vi säger är av intresse även när det inte är så, för att vi "kräver all uppmärksamhet i ett sällskap", att allt handlar om prestige, kamp, tävling). Hellbrand är bra på att skildra människor som styrs av regler, en bestämd ordning man inte får avvika ifrån, de ritualer som vi är beroende av, och vad som händer när de ställs på sin spets: för egentligen har hon bara tagit dessa lätt igenkännbara vardagsritualer och visat hur befängda de är, och hur nära besläktade neurosen och psykosen är.


Vi styrs av kommandon, alla hierarkier är uppgjorda på förhand, och vi har ingenting för att vi ifrågasätter den förutbestämda ordningen, de givna rollerna. Att allt har planerats av en allsmäktig kraft är inte eller borde inte vara en originell tanke hos en författare, så det är kanske bara att beklaga att den här boken känns så ensam i sitt slag. 


Gertrud Hellbrands bok Scenario X är förbluffande bra, och allt som är bra med den kan bara urskönjas i efterhand, utkristalliserat efter läsningen: den är irrationell, innovativ och excentrisk, utan att det känns krystat eller tillkämpat, eller som följden av en krånglig skrivuppgift i författarskolan, där det gärna får vara konstigt, men på ett bekant sätt, som går att göra någonting åt - det här är farligt på riktigt, utan försvarsmekaismer. Hon ställer frågor som i sin tur generar frågor, och om svaren inte finns inom bokens ramar behöver du inte bli ledsen för det: det är en bok som fortsätter verka i dig även när du lämnar den ifrån dig (du lämnar den inte ifrån dig, du behåller den, dumskalle) - tankarna biter sig fast, släpper dig aldrig, fortsätter fråga, som om hela boken vore ett produktivt frågetecken.


Den här boken är tillräckligt intressant men framför allt bra för att den borde bli diskuterad och använd som exempel, men i stället är det helt andra undermåligare titlar som hamnar på den berömda tapeten. Hellbrand behandlar sitt ämne utan silkeshandskar, och hon gör det inte lätt för sig, genom en ganska invecklad berättelsestruktur: lättläst är det inte, kanske. Ändå känns det lite deprimerade att det här författarskapet verkar i skymundan, och att jag förgäves letar efter intervjuer, introduktioner och presentationer av författaren.


Hur bra den här boken än är kan jag ändå inte låta bli att undra var denna hennes talang som författare skulle ta vägen om hon tog sig an en större utmaning, skrev en mer ambitiös, mer konventionell roman: om förutsättningen finns för något lika frapperande bra som exempelvis Julie Zehs Leklust. Jag skulle välkomna detta: här finns anlag till ett liknande förhållningssätt vad gäller den svarta humorn, iakttagelseförmågan och djärvheten i attacken mot flockmentaliteten och den mänskliga fåfängan. Dessutom har Hellbrand i överflöd vad många generationskamrater saknar: en helt personlig stil - karg och motspänstig, allt annat än inbjudande, och kortfattad utan att det uppfattas som ett maner.


Det papperslösa samhället

Visionen om det papperslösa samhället, som väl var i svang så där inför millennieskiftet, innebar inget annat än att pappersskörden har ökat, eftersom alla virtuella dokument givetvis måste ha en reell papperskopia som bihang, för annars är det inte riktigt säkert att den (den virtuella sidan) existerar: att sålunda ha två system igång under så här lång tid är påfrestande, då det känns som att det enda man gör är att läsa diverse dokument på skärmen, för att strax därefter konfronteras med en version på papper, och då måste den läsas ännu noggrannare, för det kan tänkas att det har åstadkommits någon redigering eller ändring (korrigering). När jag nu öppnar lärarfacket på skolan är där oftast alldeles tomt, och känslan jag får då kan bäst beskrivas som en väl avvägd blandning av lika mycket glädje (jag menar lättnad) över att där inte ligger något arbete som väntar på min insats som sorg över att vara bortglömd och åsidosatt: ingen kommer ihåg mig, minsann. Inte ser det bra ut heller att gå tomhänt i skolans korridorer: så när ni ser mig bärande på en bok eller något annat vet ni vad det beror på - - -  

”Polmont, here we come”

Ser det här ut som världens bästa band? Ja!

Egentligen är det lite konstigt att ett debutband kan ha så mycket självförtroende och kaxighet och effrontery som Glasvegas har på sitt debutalbum "Glasvegas", där jag bara hör underbara gitarrer och underbar skotsk accent hos sångaren James Allan. Kanske det bästa som har kommit från Skottland sedan om inte Gregory´s Girl så åtminstone Big Country (lite underligt att ingen i recensionerna har refererat till Big Country: hör de inte gitarrerna?). Sällan har jag också hört en så jämn skiva, där alla ljud och alla textrader samspelar kongenialt: alla tio låtarna hör ihop, och om texterna rör sig djupt i drogmisär och ungdomskriminalitet (här snattas i affärer likväl som från John Updike) och frånvarande farsor, så är musiken lika djupt rotad i 80-talsdistade gitarrer som lånats från The Jesus and Mary Chain (och Big Country, jag säger det igen!) - det är som att höra ett Broder Daniel utan de halvklumpigt knasiga texterna, men musiken i stort sett intakt. Här finns en övertygelse att det går att göra någonting åt din situation, att det går att ta revansch, att du inte måste acceptera dåliga förutsättningar; sitter du på pottkanten måste du inte ramla ned, du kan ta dig därifrån - sjungande, trallande, dansande. Om bandet sedan utvecklas till ett odrägligt stadiumband som Simple Minds eller Coldplay spelar ingen roll, för de har ändå skapat ett mästerverk som kommer att leva för evigt på riktigt.  


"I will be the angel on your shoulder

my name is Geraldine, I´m your social worker

I see you need me

I know you do"


Efter arbetsschema, Johan Jönsson

De mindre förlagen får ofta välförtjänt goda omdömen för sina utgåvor, men lite orättvist i skymundan är det Bonniers som har gett ut senare års mest märkliga, knäppa, och för att inte säga extrema böcker, i en utgivning som inrymmer Lotta Lotass Den vita jorden och Lars Noréns En dramatikers dagbok - alltså böcker där formen varit iögonfallande, häpnadsväckande, och som sagt extrem. Lika extrem är den diktsamling Johan Jönson i höst har gett ut på Bonniers: Efter arbetsschema.


Till att börja med är den flera gånger tjockare än en vanlig diktsamling, typ tre gånger så lång som Tranströmers femtio år långa produktion, och till utseendet liknar den mest en statlig offentlig utredningslunta: opersonlig, trist, allt annat än inbjudande. När man öppnar den saknas titelblad. Pappret är sladdrigt tunt, texten blir ibland gråmelerad.


Som poet hör Jönson till de mest produktiva - kanske man får gå till Noréns 60-tal eller Stig Larssons 80-tal (är det suspekt att Jönsons produktiva fas inleddes exakt när Larsson slutade skriva?) för att hitta en lika flitig diktskrivare. Ändå är den här boken något av en chock - 795 sidor poesi: vad händer då med den koncentrerade, långsamma läsning som dikt fordrar, enligt expertisen? För att inte tala om den nödvändiga omläsningen? I en av relativt få utpräglade bilder använder han liknelsen med den svarta låda som finns i flygplan: efter kraschen kan händelseförloppet studeras in i minsta manöver, för att utröna vad som gick snett - det lär förhindra kommande krascher, har jag förstått. Den här boken som "den svarta lådan": poesins formel? Jag minns att Pia Tafdrup använde denna liknelse i en av sina fragmentariska dikter: "Sök inte efter poesins svarta låda / den har inte registrerat några svar, / är bara fylld av drömmars motfrågor / eller ett lugn att lirka sig in i".


Jönson arbetar inom vården, och har skrivit en dagbok, en loggbok, där han skildrar ett riktigt skitjobb, där det enda sättet att klara sig blir att göra sig av med luktsinnet, och i förlängningen leder denna tillvaro givetvis till ett "skitliv". Vårdavdelningar påminner mest om fabriker, med matning och laxeringar på löpande band, och den som har arbetat inom vården kommer att känna igen sig. Det är ohyggligt, infernaliskt. Att arbeta är det värsta av allt, man gör det bara för pengarna, men vad gör arbetet med oss, som vi inte kan uthärda? Förvandlar oss till monster, känslokalla maskiner, som bara har att lyda order. Vi är bara kroppar, vi är bara kreatur, inbilla dig inget annat.


När Jönson, diktjaget, inte arbetar, resonerar han dystert över samtiden, dess politiska tillstånd - Stockholm är ett sjukhus, politikerna cyniska, och utanför den egna omkretsen håller världen på att gå under, med krig och andra katastrofer. Texten flödar fram monologiskt, ohjälpligt, motståndslöst, obehärskat. Är grafomani en diagnos eller ett symtom? I fullkomlig suveränitet ignoreras läsaren - det finns ingen vilja att ge sig i lag med ett du, utan allt är jag jag jag och hur jaget uppfattar världen.


Oundvikligt och obönhörligt drabbas jaget av självmordstankar, som inte blir mindre drabbande för att han försöker avdramatisera dem, kalla dem tonårsaktiga eller puerila. Han lyckas inte skapa någon distans, och därför känns den här boken som en livskrisens dagbok, lika uppriktig som skoningslös. (Man sväljer hårt vid några tillfällen.) Jönson ifrågasätter arbetandet, skrivandet, språket, levandet: han skriver för att skriva, lever för att leva, det finns inget annat, och som läsare måste du också ställa den förbjudna frågan om varför du läser, om du läser för att läsa ...  


Som dagbok betraktad är det på sätt och vis Noréns totala motsats, men också en märklig spegling till dramatikerns ännu mer omfångsrika dagbok: Jönsons dikt- eller dagboksjag lever motsatsen till ett lyxliv - han köper inga märkeskläder, äter ingen sushi, dricker inga dyra viner - men han skildrar arbetet lika ingående och lika engagerat som Norén. För mig var behållningen med Noréns bok hur han beskrev arbetsproceduren som regissör, mötet med skådespelarna: Jönson visar upp sina kolleger betydligt mer kortfattat, slumpmässigt och fragmentatiskt, där de kommer och går, i små sidoblickar. "Jag minns henne ..." "Jag minns honom ..." Det är också en lågbok, en nedstigning i helvetet, av samma sort som Michael Strunges två Niggerböcker på 80-talet.


En självtillräcklig text, där jaget knappt tar in omvärlden, utan går käpprätt in i abjektet. Som en kinesisk ask, med flera böcker i en, där texten kan bryta ut i ett längre sammanhängande parti om Afrika och hur naturen skövlas vid Victoriasjön och människorna utnyttjar befolkningen på alla plan (av beskrivningen att döma bygger resonemanget på dokumentärfilmen Darwins mardröm). Förvånande nog lyssnas det på Nick Cave i bilradion, en textrad från "Into Your Arms" översatt till svenska. Annars är referenserna fåtaliga: som om allt utspelade sig någon annanstans än i verkligheten. Ändå tror jag att jag knappt någonsin läst en lika utpräglat politisk diktsamling, och då har jag ändå läst åtskilliga böcker av Palm, Greider, Sonnevi, et al. Vi är alla lika skyldiga - du med, och jag med - till det här hemska som vi vistas i. Jönsons Efter arbetsschema är en bok som man inte ruskar av sig.   


Björn vs Björn

Härom sistens slängde jag en handske i ansiktet på Björn Wiman, och därför får jag nu en ursäkt av honom. Fast jag vet inte hur jag ska uppfatta omdömet "lika lärd som lättsam": nog sved det till i kinden en aning när jag läste den formuleringen ... Ändock: jag kontrar med att jag läser denne namne (Björn W) dagligen, och att det förstås var lite orättvist av mig att kritisera honom i den där krönikan - överhuvudtaget är det småaktigt att hålla på med den typen av hugg, och jag måste själv passa på att be om ursäkt för en del övertramp här (och där), och att jag hädanefter kommer att vara uteslutande snäll och beskedlig och harmlös - - -  
Ser det här ut som en elak bloggare? Eh - - -

Västerhöjd Klass SHP3A 1996-97, Per Hagman, Anders Högrell, Erik Hörstadius, Linda Skugge och Martin Thomasson

Var ska byken tvättas, om inte offentligt? Det är en säregen bok som nu ges ut på Linda Skugges egna förlag Vulkan, en tjockis till roman som ursprungligen var internetsåpa på ZTV under 90-talet, om den fiktiva Samhällsklassen på den äkta skolan Västerhöjd i Skövde: Västerhöjd Klass SHP3A 1996-97. En säregen bok på många sätt: till att börja med löper texten ända in mot mitten, så att boksidorna riskerar att fladdra iväg om du inte läser ytterst försiktigt - men en försiktig läsning är kanske något som boken inte direkt uppmanar till, snarare som högläsning på fyllenätter för arma nostalgiker eller nytillkomna barn, utan egna minnen från det läsår då Västerhöjd-följetongen satte skräck i om inte något etablissemang så var det väl någon ZTV-chef som satte kaffet i vrångstrupen.


Men det är en omöjlig bok att tycka något om. Mer än en roman är det en virvel av skändligheter. Enligt Linda Skugge, en av de fem på The Who to Blame-listan, stod Per Hagman för 90 % av innehållet (ett påstående som är ungefär lika hyperboliskt som många av de mer eller mindre frivilligt komiska formuleringarna i boken), och av de övriga känns Erik Hörstadius namn igen: han skrev väl en bok där på 90-talet, vad hände med honom sedan? (Svara inte!) Vem som än har skrivit det här har ansträngt sig för att göra den åtskilligt mer fylld av litterära referenser än Hagmans och Skugges övriga 90-talsböcker, som mestadels ignorerade annan litteratur.


Omöjlig att ha åsikter om, då den så uppenbart är en halvcharmig, halvtaskig plankning av Twin Peaks, med några tillsatser Bret Easton Ellis, utan några andra ambitioner än att möjligen vara erotiskt frispråkig: här slår dock alla ansatser till erotik över i (sin motsats) pornografin, och det är ett grepp som man ganska snabbt tröttnar på. Vi får följa eleverna i den här klassen, de flesta skildrade utifrån någon slags demokratisk stereotypbild, liksom den stackars nidbilden till svensklärare med - ack - författarambitioner. Twin Peaks-pastischen sträcker sig från avslöjanden om dubbelliv till mordet på den mest Laura Palmer-lika gestalten, Hanna Skugga [sic]. En annan uppenbar inspirationskälla verkar Teratologens monsterromaner ha varit, för här kryddas anrättningen minsann med diverse äckligheter.


Det går säkert att bli provocerad av Marie som tänder på hjälplösa killar och förståndshandikappade, eller den parodiske nazisten Henrik, och så vidare, men det känns så här i efterhand avslaget och tröttsamt: det unkna blir sällan mindre unket med tiden. Förvisso finns det en humor i Johnnys författardrömmar (många av eleverna verkar vilja bli författare, och många gillar/dyrkar Per Hagman och Linda Skugge): "På kvällarna kommer jag, Peter Birro, LOB & ett gäng groupies sitta på nån göteborgskrog och äta den godaste mat som finns: hårdstekt jävla ryggbiff. Sen avslutar vi kvällen, stenhöga på speedball, med en sjuhelvetes knullbaluns. Men innan dess måste jag flytta hemifrån." Säkert är det någon dåtida kändis som nu har anledning att harmas över att bli utpekad som något av ett svin, men det är knappast vare sig Maja Lundgren- eller Lars Norén-klass på attackerna.


Däremot kan jag finna en ganska vass kritik i Maddes dagboksanteckning från 4 november, där det känns som att skribenternas måltavla är de kommande bloggarna, som 1996 låg i sin linda: "Nej, det enda roliga som hänt de senaste dagarna var att jag var på stor bild i SN i måndags. Det var helt underbart, för det hade sprängts en bomb på Depå. Eller jag menar, det var inte underbart med bomben, det var faktiskt skitläskigt. Men det var underbart att vara med i tidningen för det var en ganska bra bild på mig själv om jag får säga det själv." Hela boken är ojämn, men förvisso finns några lysande partier, som när Belinda - det är inte svårt att gissa vem som har skrivit hennes sidor - träffar (den riktige) Per Hagman.


Linda Skugge verkar ha som affärsidé att återutge den äldsta av skåpmat, som när hon häromåret gav ut sin hångeldagbok från ännu tidigare 90-tal, och i dagarna kom hennes bästa/värsta krönikor i bokform. Det här är en totalt försumbar bok, som man läser förstrött, och när den så avslutas märker man att den saknar skrift på bokryggen. Ställer jag in den i bokhyllan kommer den att stå där anonym i all sin färggrannhet (en ganska ful orange nyans), och hittar jag den aldrig igen är det inget att beklaga. Den sjunker som en sten som inte sprider några ringar på vattnet.    


Svenskar? Obildade? Pytt?

I en radiointervju från i fredags diskuterar Horace Engdahl nobelpriset, och de kodnamn som de brukar använda på kandidaterna, att Le Clézio fick namnet 'Chateaubriand', och kommenterade dess osäkerhet: "i det här landet är de flesta så obildade att de snarare tror att det är en maträtt än en författare". Han grundar det på "ett livs erfarenhet", och menar att det är lättja. "Var och en väljer sitt eget helvete", tillägger han lite småsurt. Givetvis blir många ordentligt provocerade, men jag förstår inte varför? Att bara nöja sig med det mest bekanta är förstås inget annat än lathet, att aldrig utsätta sig för något som kan vara utmanande eller svårt. Hellre då läsa något där allt uppklaras, där allt får sin förklaring, där allt ordnar sig. För det är förstås mest realistiskt - - -  

We will (not) rock you

Under helgen läser jag sosseblaskan, som ligger skrynklig i ett hörn hos dem vi hälsar på, och den har som tema "rockbiografier". Den ena artikeln handlar om Jerry Lee Lewis (om en bok som utkom 1982), och den andra om Janis Joplin (om en bok som utkom 1992), kanske inte två av de mest angelägna ikonerna, och så har Clara Törnvall skrivit om - James Taylor ... Hon menar att nutida biografier måste innehålla allt: "Dagens rockbiografier är populärkulturens bekännelselitteratur. Ingen artist tjänar längre på att berätta mindre än hela den solkiga sanningen." Men det har varit så åtminstone sedan jag var liten att vi har vetat för mycket: allt från Sweets nedbajsade loge på Gröna Lund till ålarna som Led Zeppelin lät simma in i kroppsöppningarna på groupies, så det handlar bara om att dra varv efter varv av samma gamla fakta - rockstjärnor är i allmänhet så korkade att de berättar allt och mer därtill i alla dessa otaliga intervjuer, och vi vet redan för mycket. Men det finns undantag: Alex James bok om tiden som basist i Blur är oerhört välskriven, och den nya boken om Morrissey är informativ utan att innehålla ett enda avslöjande (jag verkar fortfarande vara den enda i Sverige som har skrivit om den, trots att det finns så många Morrisseyfans här).
 


Min kandidat

En bättre idé än att fortsätta dela ut Nobelpris till levande författare vore att invänta författarens död och låta dennes författarskap ligga i karantän i femtio år innan det kunde komma på fråga: då först går det att se om det har överlevt, om det var kvalitet på riktigt eller bara bländverk. Då skulle man också kunna korrigera tidigare misstag, och skapa balans. Med den här principen skulle aldrig Pearl Buck eller Pär Lagerkvist ha fått priset. I år kunde det ha varit Marcel Proust, Rainer Maria Rilke eller Italo Calvino på Ladbrokes lista! Om tjugo år skulle jag ögonblickligen ge priset åt Clarice Lispector. För resten är jag mäkta förvånad över att hitta Stjärnans ögonblick också här, i en titel som vänder sig till skolan, från år 6 och uppåt. Jag har alltid fått höra att det är elitistiskt att läsa Lispector, att det är smal litteratur, men om tolvåringar kan läsa det behöver jag inte längre skämmas - - -
Ser det här ut som en introvert författare? Eh - - -

Tillägg: jo, jag vet att jag inte borde ha nämnt Calvino - men nu var inte det här mitt mest genomtänkta inlägg. Det orsakades av en diskussion med en kollega, och hon föreslog Pessoa som kandidat. - Han är död, sa jag försynt. - Jaså, hur länge då. - Länge, femtio år, kanske, sa jag, och det var då jag föreslog det där med karantären. Så: byt ut för all del Calvino mot Pessoa.

Luuka yonder!

Mannen utan självkritik, Kristian Luuk, överger svt:s flaskskepp (jag skrev nästan flakmoppe, men det hade förstås sett illa ut), Schschschlagerfestivalen. Det roliga med intervjun i morgonens DN var hur han kommenterade sin nya programidé, som in i minsta detalj ser ut som den gamla 80-talsserien Måndagsbörsen. Skåpmat? säger du. Detta nya gamla program ska "kryddas med finurligheter", får vi veta, och då säger han stolt: "Det är där jag kommer in". Ja, vem annars? Finurligheterna ska bestå av - intervjuer och humor. Jaha, det hade ni redan gissat, för vi som minns Måndagsbörsen vet att detta program som inget annat lyckades kombinera intervjuer och humor, i samma ögonblick.
Adam Myra?

Frankenstein, eller Den moderne Prometheus, Mary Shelley


Illustration: Berni Wrightson


Samtidigt som England är sysselsatt med att - fortfarande - diskutera hur mycket Percy Bysshe Shelley var delaktig i författandet av hustrun Mary Shelleys roman Frankenstein ger det påpassliga svenska förlaget Bakhåll ut en välkommen nyöversättning, av Måns Winberg, av romanen, och ger den äntligen sin fullständiga titel: Frankenstein, eller Den moderne Prometheus. Men att dryfta vem som skrev vad låter sig ändå inte göras, och det kan bara vara av intresse för dem som ser litteraturen som någon form av idrottsprestation, där visserligen Mary gjorde målen, men det minsann var Percy Bysshe som slog passningarna.


I den äldsta litteraturhistoria som jag äger, Arvid Ahnfelts Verldsliteraturens historia från 1876, är Mary Shelley en fotnot efter drygt tjugo sidor om Lord Byron, och det han skriver om henne är förstås tidstypiskt: "Frankenstein eller den nutida Prometheus är en roman af utomordentlig djerfhet i anläggning och utförande. Sällan har en qvinna vågat sig på ett så stort ämne och ännu mera sällan så kraftfullt behandlat det."


Likheterna i tankegods mellan poeten Percy Bysshe och romanförfattaren Mary är måhända uppseendeväckande i sig, men det beror dels på att de var samma tids barn, oerhört influerade av efterverkningarna av franska revolutionen och dess frihetskrav, och dels på att de hade tillräckligt mycket gemensamt för att bli ett äkta par - jag vill inte ifrågasätta eller förringa Percy Bysshes insats i utförandet, men snarare har den förekommit på ett indirekt plan, genom diskussioner; en manlig författare skulle aldrig bli ifrågasatt på samma infama sätt som Mary har blivit, utan givetvis blivit kallad för geni.


Att man har skippat de Nino Carbes illustrationer, som funnits i de senaste svenska utgåvorna av romanen, är tacknämligt - fortfarande får vi vänta på en utgåva som ledsagas av Berni Wrightsons sublima teckningar. Ett efterord av John-Henri Holmberg återger initierat den kända tillkomsthistorien: lite mer tveksam är jag till Holmbergs anakronistiska försök att foga in romanen som ett pionjärverk inom science fiction. Nja. Lika lite som det går att kalla den renodlad skräckroman, eller ännu mindre gotisk roman, skulle jag påstå att den är ett s/f-verk.


Till saken hör att Mary Shelleys mor, den ultrarevolutionära Mary Wollstonecraft, vid ett tillfälle kallade Rousseau för "The true modern Prometheus", och romanen Frankenstein är i mycket ett försök att realisera just Rousseaus tankar, framför allt om "den ädle vilden", som monstret är en representant för vid sin födsel. En annan pikant ingrediens är att Victor Frankenstein, vetenskapsmannen och skaparen, är ett tydligt nidporträtt av maken Percy Bysshe, något som inte bara undertitelns allusion till Prometheus ekar om (samma år som Frankenstein publicerades började han skriva sitt stora versdrama Prometheus Unbound), och han upplevde en identisk naturvetenskaplig skolning i tonåren, i förblindat idealistiskt sökande efter esoterisk och ockult kunskap; och som av en händelse hette hans syster Elizabeth, precis som adoptivsystern i romanen - som om ytterligare bevis behövdes skrev dessutom Percy Bysshe som artonåring tillsammans med denna Elizabeth dikter under pseudonymen Victor. Vidare låter Mary Shelley monstret citera ur maken Percy Bysshes dikter, och dessutom liksom honom vara vegetarian.


Snarare än skräckmomentet är det en gripande roman om utstötthet, om monstret som tvingas till onda handlingar av en grym värld. Mer än något annat handlar det om en varning mot enstöringens självupptagna sökande efter kunskap: Victor Frankensteins frenetiska jakt efter livsgåtan utförs parallellt med vettvillingen Waltons inbilska jakt efter en passage mot Nordpolen - båda är de isolerade enslingar som vägrar ta till sig upplysningar eller hjälp från andra. I det avseendet speglar båda Mary Shelleys make, en man som aldrig följde ett råd under hela sin livstid. I James Whales suggestiva 30-talsfilm uppfinns en medhjälpare till Victor, något som saknas i romanen: kanske hade han behövt en eller två vid sin sida som hade kunnat korrigera hans misstag. Han förnekar sig kollegiala råd, något som visar sig förödande för hans projekt. I stället förkastar han Waldmans välmenande uppmaning att inte vara för enkelspårig: Waldman är en bild av vad Victor Frankenstein kunde ha blivit, ett tvärvetenskapligt snille, som tar till sig lärdomar från flera olika fält. Intressant nog uttrycker Mary Shelley här en positiv åsikt om orientalisk poesi, som hon menar är att föredra framför den antika grekiska och latinska.


Romanen rör sig smidigt med allehanda födslometaforer, som också åskådliggörs i dess struktur, då ramberättelsen med Waltons brev utspelar sig under nio månader, och precis på dagen efter första brevet öppnar sig isen och fartyget förlöses. Att Victor Frankenstein oroar sig över att monstret tillsammans med sin tänkta partner skulle befolka världen med onda avkomlingar hade han lätt kunnat avhjälpa med att låta sterilisera henne.


Det finns inte mycket negativt att säga om översättningen: givetvis är en översättare nu rimligen mer påpassad, varför malörer har undvikits. Men stydera för all del hur monstret låter i originalet: "I had never yet seen a being resembling me or claimed any intercourse with me. What was I? The question again recurred, to be answered only with groans." Här i Anna Pyks återgivning från 1982: "Jag hade ännu aldrig skådat en varelse som liknade mig, eller som gjorde anspråk på mitt sällskap. Vad var jag? Frågan återkom på nytt, för att besvaras endast med suckar." Jämför så med Måns Winbergs nya översättning: "Jag hade ännu aldrig sett en varelse som liknade mig eller ville umgås med mig. Vad var jag? Frågan dök upp igen, men fick endast jämmer till svar." Utöver att Winberg använder det odrägliga uttrycket "dök upp" har han en stilnivå som lägger sig för vardaglig för monstrets högtidligt artikulerade tonfall, uppfött på Milton, Plutarkos och Goethe, och åtminstone här har Pyk valt mer passande formuleringar ("gjort anspråk på mitt sällskap" låter onekligen bättre och trognare originalet än "ville umgås med mig").


Ett av de mest finurliga inslagen i berättelsen är förstås hur Mary Shelley bäddar in monstrets muntliga berättelse: i första hand i Victors muntliga berättelse, och den i sin tur i Waltons skriftliga brev till sin syster. Det är synnerligen konstförfaret, och vad som i allra högsta grad imponerar med berättelsen, om man nu inte tycker att ämnet i sig är tillräckligt!


Ni ställer frågorna, jag ger er svaren

Kanske har det med föregående inlägg att göra (där jag förresten glömde radioboken till 21 oktober: 362 sidor av författare som jag inte nämner nu - och, eh, jag glömde också att vi har en läsecirkel på skolan till 5 november, en relativt kort bok, som jag återkommer till ...), men jag har flera gånger på senare tid fått frågan hur snabbt jag läser. Jag har inget bra svar på den frågan, men jag tycker inte själv att jag läser särskilt snabbt. Dock skriver jag snabbt, nästan lika snabbt - eller långsamt, då - som jag läser. (Jag kan också passa på att dementera alla uppgifter om att jag läser medan jag duschar, eller när jag äter, kör bil, etc. Nej. Nej. Nej.)

Så den andra frågan, som jag också har fått flera gånger den senaste tiden: om jag har skrivit en bok. Det är som en mardröm att få den frågan, och jag kan inte låta bli att tänka: "vet du något som inte jag vet?" Nej, det är klart att jag inte har skrivit en bok, hur skulle det se ut? Men mitt svar verkar inte vara övertygande nog. Skulle jag då inte själv veta bäst, om jag har skrivit en bok eller inte. Inte har jag för avsikt att skriva någon heller, då det finns alldeles för många böcker redan, och så länge jag inte skulle kunna skriva något som gjorde andra böcker överflödiga kan jag lika gärna låta bli. Varför bidra med en halvbra bok? Jag märker själv att det inte kostar på någonting att skriva på bernur, det kan jag göra förstrött - men så fort jag ska skriva i något annat sammanhang blir det jobbigt, det låser sig, formuleringarna blir tillknäppta, och jag får lirka med dem och truga fram dem, och allt känns också tillkämpat och krampartat.

Läsningens skönhet och sorg

Här framför mig ligger Peter Englunds nya bok Stridens skönhet och sorg, en bok som jag inte enligt förlagets instruktioner får skriva om förrän 11 november, då det är exakt 90 år sedan första världskriget avslutades - och jag ska, laglydig medborgare som jag är, göra mitt bästa för att respektera detta datum. Om jag ens hinner: intill Englunds blågrå bok (617 sidor) ligger Jonathan Littells djupröda bok De välvilliga (911 sidor), ett par centimeter tjockare, och lite längre bort Johan Jönssons orangesvarta bok Efter arbetsschema (795 sidor), som är i det närmaste lika tjock som Englunds, med något tunnare papper. Och så kommer det andra nya böcker i min väg, har jag förstått.
Här i alla fall en kort intervju med Peter Englund. Om inte den fungerar, följ
länken.

Franskt

JMG Le Clezio: "uppbrottets, det poetiska äventyrets och den sinnliga extasens författare, utforskare av en mänsklighet utanför och nedanför den härskande civilisationen", och jag har inget att säga, inget att tillägga, förutom att jag har i min ägo hans essäsamling Jordisk extas, inköpt för många år sedan och läst, men utan att den gjorde något djupare intryck - jag minns den/honom som ganska jobbig. Däremot är det många kvinnliga kulturjournalister som har kommenterat hur vacker han fortfarande är - det liknar sextrakasserierna mot Peter Høeg: tänk vad som skulle hända om en manlig kulturjournalist berättade hur snygg Herta Müller är ...

Däremot läste jag i tidskriften Ariel, nummer 2-3 1994 en väldigt fin essä om Stig Dagerman, där Le Clézio behandlar C.G. Bjurströms franska översättning av Ormen (Le Serpent) på ett väldigt ovanligt sätt - ett fint exempel på identifikatorisk läsning, extatisk läsning:
"Och orden trängde sakta in i mig, de myllrade som ohyra, och jag begrep på något sätt att jag skulle läsa boken. De tätt hoptryckta orden, liknande dem som står på baksidan av ett vykort, var levande. [...] Den sällsamma drömmen fick övertaget och jag kunde inte stå emot. Det hände i det ögonblick då sergeanten såg ormen för första gången; med mindre att det dök upp något senare, med episoden med spegeln. Den som läste begrep plötsligt att han inte längre kunde säga något verkligen, att han inte längre kunde låtsas hålla sig på avstånd. Han begrep att hans ord, de andras ord, inte längre hade någon betydelse. Han bodde i samma språk, han hade samma minne, samma önskningar, samma tankar. Boken var mycket riktigt ett föremål, hårt och tung, en kompakt sten som med hela sin tyngd vilade på bordet med de fyra benen. Och stenen drog en med sig i sitt lodräta fall, genom tidens slöjor och lager, genom de välkända djupen, för att nå fram till jordens medelpunkt: grottan som gröptes ur mitt i världen och där dessa män, dessa gummor, dess[a] unga flickor levde evinnerligen."

Sistorden: på Aftonbladet kan man visa om man har läst nobelpristagaren (3.6 %), och på Expressen detsamma (3.8%), på DN (9 %), Svd (9 %). Alltid säger det något.

Rumäni[g]en

 
Siouxsie Sioux                                           Herta Müller


Rumänien: i dag, alla dagar

Kulturkrigets första offer är poesin, menar Mircea Cărtărescu i en essä i nya numret av Lyrikvännen (5 2008), som har Rumänien som tema. Efter sin storhetstid i början av förra århundradet, med namn som Tristan Tzara och Brancusi, har rumänska författare haft svårt att etablera sig internationellt, även om det finns indikationer om att årets Nobelpris kan gå i just den riktningen (se tillkännagivande i eftermiddag). Det roligaste i numret är annars ett möte mellan fyra rumänska och fyra svenska poeter, med bristfälliga för att inte säga obefintliga kunskaper i varandras språk, som ändå ger sig på att översätta varandra. Bra eller bara panikartade översättningar finns i numret.    

Brancusi. Glöm allt du lärt dig om perfektion - - -  

Jethro!

Som kanske har framgått hanterar jag finanskrisen genom att lyssna på låtar som handlar om pengar, och då heter mästerverket förstås "Easy Money" av Nick Cave - även om en naturligare reaktion från mig kunde vara att spela The Smiths "I Don´t Owe You Anything" - och så möts jag av nyheten att Nick Caves artonårige son Jethro (ja, han gillar Jethro Tull, men säg den som är ofelbar!) har gått sin första catwalk, på Paris modevecka. I artikeln kallas han Jethro Lazenby, men jag har förstått att han tagit sin fars namn och nu heter Jethro Cave, även om han fortsätter att bo hos sin mor Beau, i Australien. Han har fått sin fars stora näsa, kan ses på vissa bilder.

Familjedramat Easy Money

Silver key of the fountain of tears,

   Where the spirit drinks till the brain is wild;

Softest grave of a thousand fears,

   Where their mother, Care, like a drowsy child,

   Is laid asleep in flowers.

P.B. Shelley, "A Fragment: To Music"


Pengar är inte bara roten till allt ont: det är också källan till all långtråkighet och orsaken till alla krig från 1830 och framåt. Som om det inte räckte med det har pengar också lockat några av de allra töntigaste artisterna att skriva låtar som har 'money' i titeln. Jag tänker på ABBA och Pink Floyd, men också Rolling Stones, vars "Money To The Rescue" bara var ett av alla deras bottennapp under 80-talet. (Det finns ingen drog som gör dig lika gammal och ful som drogen girighet.)

Nick Cave har fattat att pengar etymologiskt har med det flytande att göra: inte för inte säger vi "likvida medel" när vi råkar vara kapabla att betala våra skulder, och Cave har under hela sin karriär uppehållit sig vid flytande vätskor ("Brother, My Cup Is Empty").


Låten "Easy Money" handlar om ett möte mellan två män. Nick Cave, den mest misogyne låtskrivaren sedan Leonard Cohen [?], skildrar som vanligt en manlig värld, där kvinnans roll består i att möblera om ("The Sorrowful Wife") eller arrangera blommor ("Bring It On"). Vad som förefaller vara ett slumpfälligt möte visar sig vara planerat. Berättarjaget ställer sin kropp till förfogande för en man vars enda kännetecken är beskrivningen "the man who´d been sleeping rough". En manlig prostituerad som uppsöker en kund, av fri vilja och med det enda syftet att trygga inkomsten för hustrun och barnen.


Här nickar träden instämmande åt skeendet, till skillnad från almarna och asparna i "The Loom Of The Land", som vände ryggen åt det unga alltför-unga kärleksparets förehavanden. Den aktive mannen - "an understanding man" - tar sig friheter med berättarjaget och utnyttjar hans kropp genom tredje och fjärde versen. Hans uppvaktning börjar kyskt nog med att på tolvåringars vis hålla handen, men beteendet blir allt mer lustfyllt, när kyssar och händer som rör sig söderut (ett bildspråk som hade sin genesis i "Babe, I Got You Bad", med raderna "Your body is a long thing / Heading south") får berättarjagets kinder att rodna.


Den återkommande refrängen understryker och accentuerar förloppet, där pengar ges flytande form i enlighet med ordets etymologi; att pengarna "regnar ned" avslöjar att det inte rör sig om struntsummor. Det här är pengar som tillfredsställer både hustruns shoppingnycker, barnens klädmissbruk, samt ockrade huslån. Vad som i den första refrängen "regnar" ändras i den andra till "häller" eller "öser", i enlighet med det engelska vädret som på senare år ersatt den brasilianska solen för Cave (med familj). 


I den andra refrängen öser pengarna dessutom rakt ned i berättarjagets vener. En tydlig bild av det heroinbruk Cave deklarerade krig med under hela 80-talet. Är detta nostalgikern som längtar tillbaks till tiden då han sömnlös plågade personalen på Castle Hotel på Riddargatan i Stockholm 1987 med blodiga lakan och infernaliska skisser på väggarna och golvet och trasiga toaletter och kläder som inte trivdes på hans kropp? Det här är spillrorna av en människa som har kapitulerat.


Spillrorna av en människa som har utstått en förnedring för att tillfredsställa hushållets ekonomiska krav. Här är det långt från Caves vanliga diktion, hans hetsiga tilltal, som så målande beskrivits av Marcel Prous i På spaning efter den tid som flytt: "förhäxad och skälvande som en djävul i en vigvattenskål". Caves modus är upproret och tumultet, på Birthday Party-språk MYTERIET. I "Easy Money" är rösten nedskruvad och har närmre till melankolin än vreden. I tidigare låtar erinrar Cave ofta om det förorättade barnet, som alltid har nära till gråten (även om han i en holländsk tv-dokumentär utan tvekan sa: "ah never cried once in mah life!", vilket förstås väckte ett hånskratt hos Blixa Bargeld), medan han här har melankolin som kamrat, ungefär som Shelley i sin majestätiskt dystra uppvaktning av förtvivlan: "Yet now despair itself is mild, / Even as the winds and waters are". Det finns något av samma slags resignation i Caves bedrövade rader: "All the things for which my heart yearns / Gives joy in diminishing returns".


Sista versen demonstrerar hur alla plågsamma fysiska intryck utplånats av huvudpersonens återkommande tankar på pengar. Han sitter vid "the bank", vilket betyder både stranden och bankinrättningen, och att livet släpar sig fram liknas vid en räntesats, och ängen har samma gröna färg som pengar. Smärtan ersätts av den kompensatoriska glädjen i att vara likvid. Det oroande är snarare de intressanta skuggorna som hoppar fram, nästan retfullt, bara för att skingras. Men Cave väljer förstås ordet 'dissipate' framför 'disappear', eftersom han behöver ett rimord till 'rate': överhuvudtaget är det med en nonchalant elegans han håller på det sista rimordet i verserna, och rimmar AABBA (tänk vad spökaktigt det hade varit om han hade rimmat ABBA), en teknik som Fröding ofta använder. Det är förstås med en hel del slarv injicerat i metriken, och ibland inväntas rimordet förgäves.


Det här skulle då vara den konventionella tolkningen av "Easy Money": en man prostituerar sig för att kunna betala sina skulder. Kort sagt, vara man, eftersom så många män anser det som höjden av förnedring att vara ekonomiskt underlägsen en kvinna, ha en hustru som tjänar mer pengar. (Nick Caves hustru, Susie Bix, var tidigare fotomodell (hon syns lättklädd på ett Roxy Music-omslag), men vad jag vet tjänar hon inga pengar längre.) Alltså: han begår homosexuella gärningar för att kunna vara man. Freud skulle ha åtskilligt att säga om det förhållandet.   


En annan tolkning skulle visa att låten handlar om artisten Nick Caves förhållande till den cyniska skivbranschen, där han skulle vara långt ifrån den första som jämställde den med prostitution. Morrissey skrev redan 1987 "Paint A Vulgar Picture" om den döda artisten vars skivbolag genast inleder "Re-issue! Re-package!", och artisten får heta "media whore". Ingen tror väl på fullt allvar att det är Nick Caves idé att hela dubbelskivan "Abattoir Blues / The Lyre of Orpehus" går i milda pastellfärger (en slaktskiva förpackad i rosa konvolut?). Skivbolaget är Caves inkomstkälla. Då blir "Easy Money" en stillsamt subtil hämnd, en subversiv akt i all stillhet. Sorgsenheten i Caves röst maskerar vedergällningen.


Skivbolaget kn****r artisten i röven, och öser pengar över honom i gengäld.


By the way, you sound fantastic!

Åren omkring 1980 tyckte jag att The Pretenders lät fantastiska, men så dog två av medlemmarna en hastig rock ´n´ roll-relaterad död, och många av de efterföljande skivorna har bara låtit trötta och inställsamma. Men något verkar ha hänt: häromdagen framträdde de hos Letterman, spelade den nya låten "Boots of Chinese Plastic". Att Chrissie Hynde kan se så fantastiskt vacker ut 57 år gammal är ändå ingenting jämfört med hur vackert hennes röst låter, och låten är säkert det bästa de har gjort på årtionden.


Ljudet av krossat glas

I går krossades glaskannan som vi använder i vår kaffebryggare, när jag höll på med disken. Jag hade sagt något elakt i förbifarten om något, jag minns inte vad ("straffet direkt", som mina barn brukade säga när de var små), och plötsligt bara gick den i bitar, till det där omisskännliga oåterkalleliga ljudet - det har hörts förr, mer eller mindre frivilligt - och givetvis visar det sig bli svårt att ersätta den, för den ska beställas från ett avlägset ställe. Alltså: vi bor i Småland, i glasriket, men ska behöva vänta en vecka på glas. A köpte en temporär billig kopia som inte alls passar, men om man donar en del med den och den gamla kannans plastlock går det att leda det begärliga vattnet ned mot glasbottnen. För en vecka utan riktigt kaffe - det går inte, det är otänkbart. Nu väntar en orolig vecka, för inte kunde de ge någon garanti att det ens skulle gå att uppbringa en originaldel, utan helst vill de väl att vi ska köpa en ny bryggare.     

Polis polis potatismos

Först länkar Karin S till SvB:s pågående debatt om de dåliga svenska deckarna (en debatt som instiftades av Marie Petersson, ledamot i Svenska Deckarakademin, och därför har hon nog läst fler deckare än du och jag tillsammans), och sedan råkar jag läsa polismannen Martin Melins löjliga försvar av sin egen kår, efter att ha läst en roman av Katarina Wennstam, om en polis som misshandlar sin fru. Förutom att hela texten är dåligt skriven, innehåller den ett resonemang som bara väcker obehagliga frågor. Han skriver så här: "Jag har sett poliser slå. Kanske var jag själv en av dem." Jaha, vem frågade? Och: "Jag vågar påstå att dagens svenska polis är en av de finaste poliskårerna i världen. Våra poliser är kunniga, pålästa, engagerade och har ett stort hjärta när det gäller andra människor. Vi vill verkligen hjälpa [formuleringar som är så viktiga att de dubbleras i texten]". Och: "Svensk polis är världsledande när det gäller etik och moral" - hur mäts det, och vem har gjort det? Vad är "etik och moral"? Var finns den statistiken? Om man har inställningen att det inte görs några misstag inom poliskåren, att man tillhör en av de bästa i världen, då finns det inget att åtgärda, utan bara fortsätta med sin ineffektivitet, sitt svineri.  

Prosapolisens korta arm

DN har instiftat en prosapolis, som kommer att göra tillslag mot dålig prosa, och som första insats anhålls Paolo Coelho. Men det krävs ingen lagens långa arm för att upptäcka att Coelho skriver fattigt och förenklande, och dessutom har det gnällts på honom i åtminstone tio år. Nog hade jag hoppats på mindre förutsägbara påhopp, och att en och annan svensk författare skulle få på plytet. Men om Coelho är första tillslaget, låt mig då gissa att Camilla Läckberg blir det andra - - -

Träffar och missar

På tal om Nobelpriset, listar Lina Kalmteg på Svd tio stycken som inte fick priset, och av dessa tio är nio stycken manliga författare (undantaget: Virginia Woolf, förstås). Jo, så här med facit i hand är det lätt att sympatisera, men det är mycket begärt att ha just facit i hand. Och var är exempelvis Gombrovicz på hennes lista? Calvino? Och så är det förstås en smula pikant att just perfektionisten Nabokov råkar få sitt namn felstavat till "Nabakov". Nu ska inte det där priset överskattas heller, eller tas som intäkt på att det garanterar en kanonisering (en påminnelse till alla som pläderade för att Astrid Lindgren skulle få det, och pläderar för att Tomas Tranströmer ska få det). Den som ivrigt vill anklaga akademien kan roa sig med att studera listan över Pulitzerpristagarna i skönlitteratur: där finns också ett antal stolpskott (1937!), skulle jag vilja hävda - - -

Quiz

Om någon nu har missat det, så meddelas årets Nobelpris i litteratur på torsdag. Det kan vara roande att göra GP:s lilla quiz, där första frågan gav mig intrycket och förhoppningen att det kunde bli svårt, men sedan kom de lätta frågorna som på ett pärlband, och jag fick 9 rätt av 10 möjliga: det enda jag missade var frågan om vem som sov under ceremonin, men det svaret vill jag bestrida, då jag har sett bilder av min kandidat sovande - jag kan dessutom räkna upp ytterligare ett halvdussin som har sovit. Egentligen är det konstigt att så många har hållit sig vakna.

Ojävigt

Den som gärna uttalar åsikten att svenska kritiker verkar i en sörja av kliade ryggar och allehanda vänskapskorruption bör genast läsa Eva Ströms starkt kritiska recension i DN av DN-journalisten Ingela Linds nya bok om Virginia Woolf och Bloomsbury. Eftersom Virginia Woolf är en så erkänd författare också i Sverige borde det ha funnits lämpligare skribenter till denna bok, kan tyckas så här i efterhand, eller att förlagen har ett ansvar att leva upp till. Nu har jag inte läst boken, och frågan är väl om jag ska göra det: det känns som en mer angelägen syssla att exempelvis läsa om någon av Woolfs romaner. Ändå skulle jag tro att Linds bok hamnar i många julklappssäckar: det finns en marknad för de här böckerna, ack!

I thought you were inspired, but you were just obsessed

Besatthet är en åkomma som gärna behandlas lite lagom nedlåtande, som vore det något man såg över axeln åt. Men det finns grader även bland den största fanatismen, så som den presenteras av Thomas Wright, som har ägnat tjugo år åt att kopiera Oscar Wildes liv, med utgångspunkt i hans läsning. Efter att ha läst allt som Wilde läste har han nu skrivit en ovanlig sorts biografi, The Books of Oscar Wilde, och den recenseras av en häpen kritiker i Daily Mail. Jag kan tänka mig värre sysslor, men också att det känns något tillkämpat över hela Wrights projekt, och även som något av ett stort resursslöseri, då slutsatserna knappast kan bli särskilt givande ändå.

A man who does not think for himself does not think at all - - -

Arbete? Nej ...

Nya numret av Ord & Bild (3 2008) handlar om arbete, och jag skummar raskt över till den ganska välmatade kritikavdelningen, där jag hittar en längre resonerande recension av Lars Noréns Dagbok, och den lyckas uttrycka mycket av det som saknades när boken debatterades som värst i våras - i en ganska negativ text, som ändå sätter in boken i ett sammanhang, ifrågasätter och analyserar. Ett vackert exempel på att en recension har mycket att vinna på att ges utrymme, att många ord är en förutsättning för att föra ett resonemang, för att ge plats åt nyanseringar. Annars blir jag storligen förvånad över att två andra böcker från i våras som jag genuint ogillade här får nästan idel lovord: det är Hassan Loo Sattarvandis Still och Amanda Svenssons Hey Dolly. Den förstnämnde är bara ett slött plagiat på Faulkner - och det är bedrövande att nästan ingen av dem som recenserade den hade något att säga om det, som om det inte existerade grundläggande beläsenhet - och den sistnämnde är bara ett slött skolarbete - jag läser bättre gymnasieuppsatser hela tiden. Givetvis har båda böckerna fått lysande kritik allt sedan de gavs ut.  


Work is a four letter word - - -

Undead, indeed!

Jaha, som om det inte funnits tillräckliga järtecken på vart vi barkar hän (käpprätt in i fladdermusgrottan), ser jag att nästa höst fortsätter det med att Bram Stokers arvtagare Dacre Stoker tillsammans med Dracula-experten Ian Holt ger ut en roman med titeln Dracula: The Un-Dead, en uppföljare till den mest kända av vampyrromaner. Ärligt talat låter det här bara unket - fast å andra sidan är det kanske kongenialt, på något sätt. Troligen har jag andra saker att sätta tänderna i nästa höst än denna förutsägbara bok - - - 
Bela Lugosi´s dead ...    

1 001 böcker att läsa

Vad innebär det att läsa, respektive att ha läst? Jag minns att Eva Ström ställde sig den frågan i våras, och tyckte att det är stor skillnad, bland annat med utgångspunkt i hur vi läser om böcker, ibland gång på gång - rimligen har jag ett annat förhållande till Doktor Glas (läst kanske femton gånger) än till Gregorius (läst en gång). För att inte tala om Clarice Lispector, som jag aldrig kommer att säga att "jag har läst".

Detta, med anledning av Göran Häggs nya bok
1 001 böcker du måste läsa innan du dör, där han kortfattat refererar större delen av världslitteraturen, och ganska mycket (för mycket) av den svenska. Nu får han ofta svara på den obligatoriska frågan om han har läst alla dessa böcker (som om drygt tusen böcker är någon slags prestation). I Harold Blooms The Western Canon finns på slutet en lång lista (ej med i den svenska utgåvan), oändligt mycket längre än Häggs, och jag tror att Bloom, precis som Hägg, har läst alla - men det innebär också att många av dem är böcker som han bara har en ganska vag uppfattning om, grundad på en mer eller mindre hastig läsning i forna dar. Häggs bok är predestinerad att bli årets julklapp, eftersom så många törstar efter den bildning de inte har tid att själva skaffa, och då är man i desperat jakt efter genvägar. Men jag är inte helt övertygad om att du måste läsa ett visst antal, eller ens att du måste läsa många böcker; det är viktigare att läsa kvalitativt än kvantitativt, och blir du en bra läsare är du bara att gratulera om det dessutom skett utan att du varit tvungen att traggla igenom en massa tråkiga böcker. 

Is it strange to dance so late?

I dag har skolan Tema Afrika, och min klass hänvisades vid en av programpunkterna till en källare för att ägna sig åt afrikansk dans. Själv hade jag tänkt stå i ett hörn och se cool ut, men insåg att det är coolare att dansa. Och låt mig bara slå fast vilken uppoffring det här är för en hämmad norrlänning: att dansa är något jag ägnar mig åt högst en gång vart tionde år, och då har det sannerligen inte handlat om afrikansk dans. Det var svårt, svårare än något jag har företagit mig, på bra nog länge. Jag blev kickad från lumpen för att jag inte kunde marschera i takt, och här skulle jag följa instruktioner som var komplicerade och omöjliga att hålla reda på. Men det värsta var att vi skulle göra något efteråt som hette stretching: jag tror att jag sträckte mig då, för nu har jag fruktansvärt ont i mina arma ben, och det skulle inte förvåna mig om jag drabbas av det där som heter "träningsvärk" i morgon. Jag  blir alltid övertalad till sådana dumheter - jag har ingen karaktär - - -

Inger Edeldfeldt gillar explosiva kaggar ...

På bokhora läser jag en intervju med Inger Edelfeldt, och allt är gott och väl ända tills hon får en fråga om Morrissey, eller "Moz", som de envisas med att kalla honom (ingen som gillar Morrissey på riktigt kallar honom för "Moz", eller nästan ännu värre, "Mozzer"). Edelfeldt ska alltså svara på frågan vilken som är hennes favoritlåt: aldrig att någon som säger att de gillar till exempel Ekelöf skulle behöva svara på vilken som är dennes favoritdikt. Att tala om favoritlåtar är bara förminskande, och något som man gör innan man har börjat gilla någon på riktigt. Fast lite rart att hon har så god smak att hon nämner både "November Spawned A Monster" och "Reel Around The Fountain". (Därmed inte sagt att just dessa två är mina "favoritlåtar"!) 

Förbjudna böcker

Jag gjorde Guardians Quiz om förbjudna och censurerade böcker, med ganska undermåligt resultat. Som kommentar fick jag följande drapa: "Are you going to be voting for Sarah Palin?" Fattas bara annat: av eleverna brukar jag få höra att vi har likadana glasögon - det måste ligga någon slags symbolik i det - - - 
 

Hemlig lycka, Clarice Lispector

"När vi är små, inbillar vi oss att när en bok väl är läst, så har vi läst den. Senare upptäcker vi att vi aldrig har läst en bok färdigt. Vi kan läsa i all avskildhet, läsa igen i all oändlighet även de tunnaste av böcker, som Levande vatten. Texten öppnar sig. Det är en bok full av böcker. Det är vad en bok och läsning handlar om. Kommersiellt är en bok full av böcker ett missnöje för läsare och redaktörer, som efterfrågar en bok som innehåller en och bara en enda bok. Och om det är en bok som innehåller en sida eller ett ord, så är det ännu bättre för dem!" Hélène Cixous, "Felicidade Clandestina", ur Reading with Clarice Lispector.


Det går aldrig att säga: nu har jag läst Clarice Lispector. Det är alltid: jag läser Clarice Lispector (fortfarande). Bokförlaget Tranan ger ut hennes viktiga och värdefulla böcker, i översättning av Örjan Sjögren, och fortfarande lika utsökt formgivna av Stefania Malmsten. Just den här utgåvan av novellerna i Hemlig lycka är synnerligen lyckosam, då man lyfter på det mörkblå omslagspappret och hittar boken därunder, svart som kaffe, och med originaltextens 'Felicidade Clandestina' utsökt präntat på det svarta. En hemlig lycka: kan läsning uttryckas bättre?


Fast, noveller? Det går inte att säga något kategoriskt om genre. Hennes skrivande vistas på tvären: får hon inte göra som hon vill, då kan det lika gärna vara. Det är det helt ovillkorliga skrivandet. Det är inte förvånande att titelnovellens hemliga lycka är - en bok, en åtråvärd bok som förvägras berättarjaget, då den utstuderade bekantskapen luras och gäckar med förväntningarna, skruvar upp dem. Det är förstås en lysande upptakt till en novellsamling, och när det unga jaget äntligen sätter sig med boken i hängmattan ("i renaste extas"), blir den logiska slutsatsen: "Jag var inte längre en flicka med en bok; jag var en kvinna med sin älskare."


Lispector skriver frihetens poetik. Snarare än noveller har hon skrivit meditationer, där hon hellre tangerar filosofin än skönlitteraturen. Enligt Sjögrens förord är dessa tjugofem noveller (eller vad man nu vill kalla de oftast kortare texterna) mer självbiografiska än romanerna, och några av texterna blev också publicerade veckovis i tidningen Jornal do Brasil, och ett urval finns på engelska i Selected Crônicas. Ja, men vad är ett minne? Också det är fiktion, ett påhitt. När jag skriver som bernur är också jag offer för hur minnena blir litteratur, vittne till hur det upplevda förvandlas när stämningar och känslor ges ord.


Och hos Lispector är allt (högspänd) känsla. Hon är alltid nära känsloutbrott, och skildrar benådade, bebådade ögonblick - havande med (hemlig) lycka. Hon gillar kort sagt inte genrer, och något som lätt kan reduceras till en kliché - vill inte alla skrivande slippa konventionerna? - blir något annat, när hon överger skönlitteraturen helt, och jag skulle nog säga att hon är mer filosof än skönlitterär författare, med en helt egen språkfilosofi; det är fiktion som enbart utspelar sig i tankarna, i tankevärlden, med tankar som löper på tvären mot det accepterade, det reglerade: "kärlek är den slutliga fattigdomen. Kärlek är att inte ha. Kärleken berövar oss dessutom illusionen om det vi trodde var kärlek." Kärleken som brist, som negation: "känslor är ögonblickets vatten". Den här djärvheten kan vara utmanande, provocerande - som när hon låter en figur känna sig som Guds mor: höjden av blasfemi, om det inte vore för att hon parerar stoltheten med ödmjukhet. 


Den här världen måste konfronteras, men hennes figurer - påhittade eller inte - klarar inte av det, utan tvingas välja (alla val är orsakade av tvång) abstraktionen, tanken (språket). Men världen finns, du kan inte välja bort den eller ignorera den. Hon skulle vara den förste att förneka det - "Så länge jag uppfinner Gud kommer Gud inte att finnas" - men Lispector är en andlig författare: men lika mycket materiell, i konflikt med världen. Hon avhandlar "okunskapens integritet", där förståelsen är intuitiv - utan att försöka eller ens vilja förstå, för det handlar om esoterisk kunskap, en slags kontingens: det vi inte vet att vi inte vet. På samma sätt är hennes stil färgad av löftet om en stil, en outsäglig stil, en ofullbordandets stil, en stil i blivande. Som författare byter hon skepnad, ömsar skinn: hon skriver ironin, men är inte ironisk. Hon är språkfilosofisk, men ingen språkfilosof. Här räcker det inte med att stänga in under diverse (femin)ismer, för allt gör anspråk, på trots mot reducering, mot instängning. Hon övar sig i att vara (leka) författare, och hennes texter är den enda skrivarutbildning som behövs: här finns varianterna, skrivuppgifter, övningar i läsande: allt handlar om skrivande (jag menar läsande).  


Prosan är organisk, levande. Novellerna/texterna hör ihop, diskuterar med varandra. Att läsa Lispector: att hitta en hypnotisk läsart. En av de längre texterna, "Ägget och hönan", är en meditation över ägget, utan annan intrig än att vara en besatt skildring av fullkomligheten hos djuret och dess produkt. Den här texten och hela den här boken kan bara läsas hypnotiskt, som sträckläsning, utan distraktioner: samtidigt är det en paradox, för det går inte att läsa kontinuerligt, då det är för starkt - denna högkoncentrerade prosa kan bara intas i mindre doser, styrkan i stilen är för stark. Är det krävande? frågar du, som om det fanns ett svar. Det är - ja, det är ambitiöst, pretentiöst, inget för den som vill ha lösningen i ett paket. Nyligen sa Eva Beckman att Marianne Höök skrev lite grand som hon klädde sig: om Clarice Lispector kunde sägas så där lagom sexistiskt att hon skriver lite grand som hon ser ut: vackert. Men också som en katt rör sig: oberäkneligt, självmedvetet, poserande - samtidigt som om hon inte alls trivs med sin omgivning (språket), som om hon spjärnar emot, i nonchalans mot reglerna. Det är stilen hos den borne etikettsbrytaren.   


I flera texter känns psykosen bara ett andetag bort, som när hon ställer den mest förbjudna av frågor: "(vad) är ett jag?" I den korta texten "Hoppet" landar hoppet som en insekt på armen, och varför inte? Ett hopp! Så kan också läsningen av Lispector kännas: skör och stark på samma gång, och man vet inte vad man ska ta sig till med den här nya invånaren på (i) sig. Hon är ett orosmoment, någon som inte finner sig till rätta i dig, för "att vara född innebar massor av fel att rätta till".     


Soulstorm, Clarice Lispector

Tell all the Truth but tell it slant -

Success in Circuit lies

Too bright for our infirm Delight

The Truth´s superb surprise


As Lightning to the Children eased

With explanation kind

The Truth must dazzle gradually

Or every man be blind -

Emily Dickinson, # 1129


Near to the wild (he)art. På grund av / tack vare att de svenska översättningarna skett nyckfullt och godtyckligt har jag läst fler böcker av Clarice Lispector på engelska än på svenska: men det är och förblir ett hoppfullt hopplöst språk hon talar på, som när jag nu läser Soulstorm, översatt av Alexis Levitin, en liten bok som behändigt har samlat två av hennes samlingar av korta texter, varav många kan kallas noveller, medan andra rör sig åt krönikehållet, skisshållet, prosadikten, historietten ... Ursprungligen publicerade samma år, under titlarna A Via Crucis do Corpo (Kroppens via crucis) och Onde Estivestes de Noite (Var var du i natt).


Och Clarice Lispector är den besatta författaren, som aldrig sviker sin egen vision, sin egen stil: hon är alltid trogen det tonfall hon hittar till sin text - alltid lite sorgligt, halvt uppgivet, men kind mot kind med miraklet, med handflatan mot det uppenbara, som i ett slags trots mot de hårda livsvillkor hennes protagonister alltid hamnar i. De är stundtals vulgära, löjeväckande, men i stället för att skratta åt dem känner du hur du bara vill trösta dem, där de framhärdar i sina menlösa existenser. De tittar på tv, eller avstår från att titta på tv, dricker Coca-Cola, eller avstår från att dricka Coca-Cola - är hela tiden frånkopplade det väsentliga, men det där väsentliga finns där som en potential.


Hennes värld är genuint magisk, utan att det ens uppfattas som en litterär metod. Det är också en värld utan gelikar, utan beröringspunkter, vare sig med skriven eller oskriven värld: förebilder göre sig icke besvär, här en oassimilerad stil, vild, ociviliserad. Den är mer filosofisk än litterär, mer essä än fiktion, men samtidigt fysisk (kroppslig) - en lovsång till levandet. Det sublima, definierat som en farlig skönhet, i titelnovellen "Var var du i natt" visad i en figur som alternerar mellan att vara en han eller en hon, i en novell som formar sig till en skapelseberättelsedikt.  


Att leva: en välsignelse, en förbannelse. Allt är ett avsked, orden är doppade i sortier. Hur skulle det kunna återberättas, när det inte ens är berättat: snarare en prosa som liksom poesin inte berättar, utan bara är. En författares stil ligger i orden, med den kärlek de uttalas; alternativ till parafrasen blir att hitta de nyckelord som Lispector frekvent återkommer till, som hon uttalar med särskild vördnad, ord så som dessa: natten, regnet, stjärnorna, ödet, kaffet, övergiven, Gud, döden, gränsen, sanningen. "Vad säger jag? Jag säger kärlek. Och på kärlekens gräns - där står vi."


Ytterst handlar det också om enkelhetens ögonblick, hur det sublima ligger latent i det mest banala i tillvaron. Hur ska vi förhålla oss till världen: hur ska vi ta in det världsliga, införliva det i vår person? Lispector börjar med infallet, den fixa idén, och slutar med det innehållslösa, i frågan, i kontingensen: i det svarta hålet. Den bångstyriga stilen pendlar mellan det överspänt extatiska och det melankoliskt ledsamma. Från debutens Nära till det vilda hjärtat till avskedets Stjärnans ögonblick ryms hela hennes estetik: mellan askesen och överflödet skriver hon sin sällsamt gnistrande (anti)prosa, i riktning mot magin, mot om inte det outsägliga så kanske det som inte ryms inom språket, som ville hon åstadkomma något bortom känslan.   


Befrielsen finns, men den kommer för sent, eller är otillgänglig, utom räckhåll. Att läsa Clarice Lispector är att ständigt befinna sig steget bakom, känna sig en bit utanför här och nu. Hennes protagonister varken får eller kan veta för mycket. Döden är alltid närvarande: hon skriver på liv och död, bokstavligt - det är inga abstraktioner närvarande, när hon skriver livet, i en hyperrealism, en ultrasanning, och allra mest dödsbesvärjande är det i den andra installationen, Var var du i natt. Ja, det är på allvar, en närkontakt med människans öde, lika oundvikligt som det är orättvist: "Att leva på gränsen till kärleken och stjärnorna innebär en vibration som för spänd för att våra ådror ska kunna uthärda den". Det är ett skrivande i trots mot gränserna. Hennes värld är ett suckande, ett farväl för "aldrig".


"Vattnet, trots att det är våtheten par excellence, är. Att skriva är. Men stil är inte. Att ha bröst är. Mannens organ är så för mycket. Vänlighet är inte. Men att sakna vänlighet, själviskhet är. Generositet är inte motsatsen till ondska."


Så kan man väl inte göra?

Fortfarande tvivlar många (några) på Zlatans intelligens som fotbollsspelare, och en del av dessa (Ralf Edström, till exempel) får betalt för att tvivla. Vad ser de som inte jag ser? Jag ser bara ett geni, som låter sina fötter täppa till truten på
alla tvivlare.
 
Och hade jag inte sett det tidigare kanske jag skulle ha trott att det var något magiskt över det, ett Joe Labero-trick.
Men vi kommer att få se det en tredje gång, det står så i Bibeln.

Porr

Kalla mig cynisk, men jag förutser att svt i kväll kommer att få fina tittarsiffror för sin temakväll om porr, och alla dessa tittare som ska glo i vetenskapligt syfte. Det blir väl som när de för länge sedan hade en serie med filmer av Paul Schrader, och trots att de visade fina filmer som Cat People och Light Sleeper, och framför allt hans bästa film Mishima, var det den betydligt sämre Hardcore som fick miljonen tittare, enbart därför att den handlar om en fars sökande efter sin prostituerade dotter: men nakenscener från det famösa "porrträsket" hade förstås utlovats. 

Nog har jag bättre saker för mig än att glo på porr, men jag minns en intervju med Schrader i DN, angående hans senaste film The Walker, och en rörande berättelse om vad han upptäckte när hans strängt kalvinistiske far hade dött: "I huset hittade jag videoband med alla mina filmer. Fast alla hade plastomslagen kvar - 'Min son är framgångsrik. Men jag vill att ni ska veta att jag aldrig sett filmerna.'"
Natassja Kinski. Till höger.

Helgmys

På helgen, då normala arbetstagare vilar sig eller går höstpromenad i solskenet, sitter jag inne, kättrad vid de uppsatser som inte hunnits med under arbetsveckan. Och jag klagar inte alls! Tvärtom, det är trivsamt, kaffet är starkt och ångan hålls uppe, och den lila rättningspennans sinar inte, då eleverna med van hand skrivit så felfritt: på sin höjd en diskret anglicism här eller någon felaktig ordföljd där som jag inte kan låta bli att markera. Ännu mysigare blir det när katten, som har varit uppe och uppsökt något blött ställe, vill använda min bröstkorg och rena tröja som underlag för sitt spinnande. Ja, kan en helg vara mer fulländad?  

"Let it brie"?

Alex James, sötnosen till basist i Blur, drog sig som bekant tillbaka från rampljuset för att bli osttillverkare, och nu ser jag att hans nya sort fått namnet "Blue Monday", något som får Guardian att lite surt kommentera att en musiker kunde ha tänkt lite längre än så - fast i hans biografi handlar det en hel del om hur mycket New Orders "Blue Monday" betydde för honom och för hans val att börja spela bas. Det roligaste med länken är förstås läsarkommentarerna, alla dessa ordlekande förslag på alternativa ostnamn som anspelar på musik.   
Kan musik bli bättre än så här?

Undrabörn

Den som av någon anledning planerar att åka till Stockholm får inte missa Nordiska museets utställning med Mary Ellen Marks foton på handikappade isländska barn, "Underbarn".

Pönkrokkarinn Helgi í tíma. Öskjuhlíðarskóli, Reykjavík, Ísland 2005


Ur människovärlden, Lennart Sjögren

Vad är poesins funktion? Efter terroristattacken mot World Trade Center 11 september 2001 var det många som hittade en tröstande funktion hos dikten - och då avses inte den dikt som skrevs efter katastrofen, som troligen fungerade terapeutiskt i högre grad hos utövaren än hos läsaren.


Tröst? Nja, tycks Lennart Sjögren mena, när han nu utkommer med en sen diktsamling, Ur människovärlden. Sjögren debuterade redan på 50-talet (det är femtio år sedan), och har väl verkat som en figur i marginalen, nästan lika isolerad i diskussionen om svensk poesi som han är geografiskt, på Öland. Men Öland är ingen metafor, och Sjögren väljer i stort sett bort den stilfiguren i dessa trettionio mestadels korta dikter, som är hårt hållna - täta, hopfogade, sammanpressade, kompakta.


Och med facit i hand är det lätt att se spåren av den öländska kargheten i dikterna, som gärna uppehåller sig vid det gråa, steniga. Fast i en dikt lyckas han faktiskt utkristallisera det som vistas mellan stenarnas nej och havets ja: sanden, som han låter sila mellan fingrarna, som kan liknas vid en bild för poesin, och det är en vacker bild, en av få starka rader i en i övrigt ganska jämnt skriven diktsamling, som kan sägas utgöra motsatsen eller själva antitesen till det hetlevrade. Rentav kan Sjögren beklaga att han inte varit tillräckligt agitatorisk, men - vill man som läsare invända - finns det inte tillräckligt med sådana gaphalsar ändå? Vi måste väl inte alla sätta vår fot på den där berömda barrikaden.


Här finns en kusligt precis ekfras som utgår ifrån Matthias Grünewalds Isenheimaltare, med en effektiv skildring av förloppet i Grünewalds med rätta erkända målning, kanske den mest minnesvärda av pietà-målningar:

"Hur hans ansikte

genomskinligt

inte bortom tiden

men tiden bortträngd av de ögon som nu ser igenom allt som lever och skall leva. [...]

och vad flickan där såg och hörde

må vara hennes ensak

i dessa ögon bortom allt vett

som för inget väjer undan."



Här vänds blicken mer bakåt än framåt, med ett diktjag som blickar tillbaka, utan nostalgi, eller sentimentalitet: snarare ett balanserat vemod, en sorgsenhet över världens tillstånd i högre utsträckning än över individens avsked till livet. Tonfallet är kortfattat, består mer av konstaterande lakonismer än av uppgivenhet. De ofta subjektlösa dikterna kan mer erinra om fornnordiskt ordkarga texter än moderna krönikors snacksalighet, och nästan med samma högtidliga tonfall i gamla landskapslagar, med ett fordrande tilltal, som manar till lyssnande. Det är ytterst suggestivt, fascinerande, och omöjligt att motstå, när han vädjar till Intet, som i den avslutande längre sorgsenlängtande dikten "Vargbarn".


Lågmält rör sig dikterna över landskapet, som ett flackande sökarljus, och pekar ut det som är värt att vila ögonen på. Han hittar sin plats i naturen, som oansenlig gäst eller betraktare, åskådare, någon som inte sätter några spår. Men det är sällan det konventionellt vackra som ger sig till känna: omslagets svartvita bild som kan påminna om en våg (eller något helt annat, till exempel ett folkhav eller en kulle) är en god illustration av innehållet - jag tror att det är Sjögren själv som ansvarat för bilden, om jag inte minns fel från tidigare samlingar med liknande teckningar. Det är tidlösa dikter som utspelar sig utanför tiden, en tid som stått stilla i, säg femtio år.


Är det alltså tröst som är poesins själva uppgift? Det får andra svara på: Lennart Sjögren som åskådliggörare av poesin som "det icke möjliga" verkar vilja antyda att poesins position i dagens samhälle inte är så löftesrik: "nedanför nederlaget", där hittar vi den. Ack.


Bernurbella

I en soffa sitter jag och sliter med uppsatser och i en tv ganska nära mig innehåller babel ett reportage om metaforer, där de visar ett klipp med en Torgny Lindgren som verkeligen inte har mycket till övers för metaforen - jag lägger mina uppsatser (som händelsevis består av analyser av sagde Lindgrens noveller) åt sidan. Men först har Eva Beckman gjort ett fint reportage om Marianne Höök, med anledning av Anette Kullenbergs nya bok om henne: Beckman säger att Höök "skrev lite som hon klädde sig, med utstuderad elegans", vilket förstås är en fin formulering, men ändå misstänker jag att den inte är så unik - jag har hört den förr, men var?

Raka motsatsen är förstås också tänkbar - att klä sig som man skriver. Åtminstone åstadkommer Nabokov något åt det hållet när han i inledningen av romanen Pnin låter den stackars protagonisten bli föremål för hela hans stilistiska elegans, här i Aris Fioretos översättning (förresten klädde sig Fioretos högst stilenligt på bokmässan i fredags: en lila kostym, och till det gulgrönrandiga strumpor ...):
"Hans bylsiga bomullsstrumpor var skära och pryddes av syrenfärgade rutor. De konservativa svarta läderskorna hade kostat ungefär lika mycket som klädseln i övrigt (inklusive skrikig gangsterslips). Under den stadgade europeiska eran av sitt liv före 1940 hade Pnin alltid haft långkalsonger på sig som stoppats ned i nätta, broderade silkesstrumpor i diskret färg och hållits uppe på de bomullsklädda vaderna med hjälp av strumpeband. Tanken att låta de vita kalsongerna skymta genom att dra ett byxben alltför högt upp var på den tiden lika oanständig för honom som att visa sig för damerna minus krage och slips."

Gulligt

Lite gulligt att Conor Oberst, som under hela sin karriär fått dras med jämförelser med Bob Dylan, gör en cover på "Corrina, Corrina". Jag gillar hur han låter vokalerna sensuellt glida så där berusat som Dylan är så bra på, även om det finns andra Dylan-låtar som han hellre borde ha satt tänderna i - - -
Where you´ve been so long?

Kritikerlooken

Är det bara jag som tycker att DN:s spel- och litteraturkritiker Jonas Thente ser ut som The Guardians tv-krönikör Charlie Brooker?
   
Charlie Brooker                    Jonas Thente


Mästerdetektiven nu ännu bättre på engelska!

Självklart har jag inget emot att Stieg Larssons böcker fortsätter erövra världen - nu senast Amerika - men lite förundrad över hur böckerna kan tas emot så positivt i Frankrike och Tyskland och England (och Holland), när de kollektivt mötts av ointresse eller missnöje hos svenska recensenter. För inte kan det vara så enkelt att utlänningarna går i spinn för att de får Bergman-vibbar, som Michiko Kakutani ger prov på i sin recension i NY Times? (När använde senast en svensk kritiker den liknelsen om Stieg L.?) Nu är just denna recension inte enbart positiv - exempelvis verkar Stieg L. ha svårt för att skildra skurkar trovärdigt - och nog kan man småle åt den försynta förhoppningen mot slutet: "the reader can only hope that Salander and Blomkvist put in return appearances in the two other novels Mr. Larsson completed before his death."

Nobelpriset

Horace Engdahl har inte direkt svårt för att hamna i blåsväder, och nu har han retat upp amerikanska litteraturmänniskor med ett uttalande om Amerika som en provins (periferi ... påhitt ...?), där man grottat in sig i mainstreamkultur och isolerat sig från den debatt om litteratur som förs i Europa, vilket diskvalificerar dem som lämpliga kandidater till Nobelpriset. Nja, han ska nog vara lite försiktig med kategoriska påståenden av det här slaget - för samtidigt förs en nedmontering i Sverige av den översättarverksamhet han kritiserar Amerika för att sakna; och det går förstås inte att säga något generellt om Amerikas litteratur, för den är så stor och omöjlig att kortfattat sammanfatta.

Samtidigt är det dags för det tradiga nobelprisspekulerandet, och även om jag har uppfattat flera signaler på mättnad och ovilja att uthärda kan jag inte låta bli att fortsätta gissa, som en gammal stoiker som inte vet bättre - på jobbet satsar vi odevalverade gammeldags småslantar på favoriter, och jag gör som så många år tidigare, lägger pengarna på Herta Müller, Adonis och Cormac McCarthy.

Det gula rummets små terapistycken, Helene Rådberg

About a Girl, Karin Mamma Andersson

Vem bestämmer hur dikten ska se ut, och vem har problemformulerings-
privilegiet när det gäller den gamla frågan "vad är poesi?" På 80-talet minns jag den återkommande frågan "vad är konst?" (ofta med ett vidhängande kursiverat "egentligen"), och hur provocerande det var när någon ifrågasatte den rådande ordningen. I Helene Rådbergs diktsamling Det gula rummets små terapistycken lyder ett lika oväntat som gordiskt svar på frågan vad som är poesi: "DET BESTÄMMER MIN FÖRLÄGGARE!" Som läsare inställer sig genast en oppositionell inställning: så kan det väl inte vara! Det vill jag faktiskt själv vara den som avgör.


Fast, egentligen har jag ingen talan. Om det inte är poesi talar inte dikten till mig, och då kan jag sitta där och vara hur mottaglig som helst, och förläggaren kan vara hur generös som helst med sin definition. Rådbergs versala svar känns tillkommet efter en desperation, och jag kan sympatisera med den inställningen: poesin är ingen okränkbar instans, men det ständiga ifrågasättandet är inte heller något givande villkor för dess existens, och jag må ha fel när jag anar att just ifrågasättandet har blivit allt mer frekvent.  


Helene Rådberg arbetar med både versaler, kursiveringar och spärrningar i sin nya diktsamling, och det skulle genast ha avfärdats som jäderlundskt epigoneri, vore det inte för att det här är hennes fjärde diktsamling. Det är en lite bråkig diktsamling som inte riktigt vet att uppföra sig, som ena ögonblicket drabbas av Tourettes syndrom (något som visserligen vidlåder ganska stor del av 00-talets svenska poesi), för att i nästa skapa en kanon av barnkammarramsor. Ramsorna och barnsångerna motiveras av att boken samlar stycken som utspelar sig i den offentliga vårdsektorn, de kvinnodominerade arbetsplatserna inom vård, skola och omsorg.


Hela barnkammarskatten inventeras, och kontrasteras på känt maner mot ohyggligheter, så att en kastrationsakt kan inlemmas i en ringdans, där bildliga nedskärningar konkretiseras när den otäcka bokstavliga saxen plockas fram. Senare varieras ramsorna när en Patti Smith-rad citeras ("people have the power"), vilket möjligen förklaras bättre när ett av bokens sju kapitel skildrar ett riktigt pissjobb inom åldringsvården och de nedpissade patienterna, med ett möjligt eko från Smiths "Piss Factory" och hur hon uthärdar genom att lyssna på rocklåtar på radion och drömmer sig bort: likadant för diktjaget här, som flyr verklighetens hårda klang med de sköra drömmarnas ljud i 60-talsband som The Beatles och The Who.


Det är en väldigt politisk diktsamling: politisk på det lite försåtliga sättet. Det är i dikten som verkligheten finns, och inte som i det där slentrianmässiga svaret "deckarna" - och inte bara som krass vardaglighet eller som trist arbetsskildring, utan som material för en förändring i grunden, för en inåtverkande revolution. I det här patriarkala samhelvetet finns ingen plats för kvinnor som inte vet sin plats, och den innebär en parodisk spegel på devisen "synas men inte verka": att bli sedd men inte ta plats, vilket också är en paradox - att finnas, men ändå inte.   


Som sagt: en bråkig diktsamling är det, och aningen spretig. En läsart utvecklar sig om man ser hur Rådberg förhåller sig till den typiska Bildungsromanen, med de typiska referenserna till avverkad läsning som en bildad invånare ska känna till. Skickligt förvränger hon konsekvent de oskuldsfulla ramsorna, men det är något ofullgånget över det hela. Sista stycket är ett feministiskt manifest som kanske gör anspråk på att knyta ihop allt, men det lämnar mig med ännu fler frågetecken.     


Gud?

För mig finns ingen frälsning, ingen förlösning. (Och just därför -) 


En livlina åt dig

I radioprogrammet OBS håller Malte Persson ett brandtal om litteraturkritik så som den bedrivs på kultursidorna kontra hur den ser ut på bloggarna, med anledning av att han ombetts skriva en riktigt kort recension av Katarina Frostensons kommande diktsamling (han sa 1800 tecken: här har jag precis skrivit 1943 ord om Morrisseyboken ...) - samtidigt menar han, säkerligen fullt riktigt, att "långa texter på nätet bara blir skummade". Intressant nog menar han att kultursidorna går fel väg genom att uppmärksamma dåliga deckare, eftersom läsarna av dessa dåliga deckare inte kommer att börja läsa kultursidorna: ja, så är det, och det är inte elitism att tycka så heller. Nåväl: ju fler som säger att det inte är någon bra idé med långa texter på nätet desto längre kommer mina texter att bli - - -

Meetings With Morrissey, Len Brown

You´re the One for me, fatty

You're the One I really, really love


Det har vid det här laget skrivits åtskilliga böcker om artisten som förra året röstades fram som Englands näst största levande ikon, efter Sir Richard Attenborough: Steven Patrick Morrissey (exakt när ska han bli adlad? - eh, svara inte!), och alla är välinformerade - men som bekant är somliga böcker mer välinformerade än andra, och Len Browns nyutgivna bok Meetings With Morrissey gör en poäng av att han till skillnad från andra biografer har träffat objektet i fråga, och utgår ifrån autentiska intervjuer. Därmed får Morrisseys egna ord styra en del, och det är kanske både lika bra som det är dåligt; negativt kanske, då Morrissey gärna styr och ställer (dompterar) sina intervjuare, men vi slipper oftast de besvärande spekulationerna och i stort sett de billiga försöken till psykologiserande förklaringar.


Med de tidigare försöken i färskt minne gör läsaren en snabb checklista: ordlekande kapitelrubriker? Ja. Bildmaterial som visar både de kändaste fotona och lite udda varianter? Ja. Och så vidare. Men Morrissey är mest oförutsägbar av artister, och som fan måste du villigt acceptera snedsprången i hans tänkande (och nu syftar jag inte alls på att han uttalat sig negativt om invandring, utan på att han under schlagerfestivalen 2004 sa att han gillade Lena Philipssons "Det gör ont", skriven av den goda smakens antagonist Orup). 


Att han inte heller har uttalat en fatwa över författaren Len Brown kan te sig antingen som ett oroväckande tecken på att boken är inställsam och smeker honom medhårs - Brown är så pass tjenis med artisten att han brukar nämna honom från scenen - men också att han kan ha växt om inte upp så ifrån dylika barnsligheter: när Johnny Rogan i början av 90-talet gav ut The Severed Alliance om The Smiths karriär önskade Morrissey att han skulle dö i en trafikolycka på M3. Nu riskerar Brown ingenting med den här boken, även om han skriver välvilligt om Rogans föregångare till bok - här ställs inte saker på sin spets, och inga kontroversiella saker luftas. Det är en i stora stycken tillrättalagd skildring.


Inte är det mycket till biografi heller: snarare förväntas den presumtive läsaren redan vara bekant med Morrissey och hans lika mystiska som mytiska värld. Själva utgångspunkten för Brown är Oscar Wilde: typiskt och symboliskt nog inleds boken med ett möte mellan honom och Morrissey på rum 118 på Cadogan Hotel där Wilde arresterades 1895. Enligt Brown är Wilde nyckeln till Morrisseys storhet: "It goes beyond plagiarism, rises above grand larceny, and at times almost approaches reincarnation". Det är svårt att inte hålla med: det räcker med att föreställa sig alla geniala intervjutillfällen, då till och med hårdnackade motståndare - och de är många - har svårt för att undkomma charmen, esprin och intelligensen i Morrisseys svar, där han visar en slagfärdighet som inte står Oscar Wilde långt efter. Yeats menade att Wilde lyckades ge intryck av att samtidigt vara lika uttänkt som spontan, och något liknande gäller för Morrissey, när han skickligt parerar och undkommer, svarar genom att inte svara, vilseleder och förleder, antyder och döljer i lika mån. Även om han själv förnekar det, har han skapat en framgångsrik teatralisk persona, och hur mycket som är skådespeleri kan kvitta då resultatet uteslutande är ett bedårande konstverk.


Ändå tycker jag att Brown tar i för mycket när han ska knyta ihop den här säcken med Wilde-referenser, i bokens avslutande kapitel. Här finns så många bevis att det känns desperat och krampartat, när det ena långsökta exemplet parar sig med nästa - det finns i varje ordvändning hos Morrissey en motsvarighet hos Oscar Wilde, och det må vara hur det vill med det: inte är det heller något revolutionerande som redovisas eller något som inte har dokumenterats mer än tillräckligt tidigare heller.


Ryktena har alltid förföljt Morrissey, och det har lika mycket gagnat honom som det har stämplat och förminskat. Aldrig har han velat gjuta olja på vågorna heller, utan helst försökt släcka eld med bensin (efter känt exempel från en annan förebild, David Bowie). Frågetecknen efter begrepp som 'kliniskt deprimerad', 'rasist', och 'våldsfixerad' kvarstår. Det mest kända exemplet på hemlighetsmakeri är förstås den beryktade eventuella homosexualiteten, som i tjugofem år överlevt garderobsmiljön: för en artist som så ofta sjunger om sexualitet i allmänhet är det förstås en bedrift att hans egen sexualitet förblivit anonym och outtalad - som om han är antitesen till den Madonna som han på 80-talet jämförde med laglig prostitution. Brown ägnar (homo)sexualiteten ett eget kapitel, men vägrar ge sig på några kvalificerade gissningar, även om det finns bevismaterial som snarare lutar åt han föredrar manligt sällskap - men å andra sidan känns det som ett fullkomligt ärligt svar när Morrissey apropå gruppen t.A.T.us tolkning av Smiths-låten "How Soon Is Now?" och inför påståendet att de är ryska tonåriga lesbiska tjejer svarar: "Well, aren´t we all?" Inte heller har de sensationsbenägna brittiska tabloiderna lyckats kränga några belopp till en fattig stackare för att åstadkomma en kiss and tell-intervju: liksom kring en annan mytisk ikon, Greta Garbo, är lojaliteten grundmurad hos alla inblandade.


The Smiths musik är homoerotisk, alltifrån singelomslag och sångtexter som svårligen låter sig tolkas i andra riktningar, även om Brown gör sitt bästa för att uppfatta dem som rolldikter, skrivna utifrån "en annans" perspektiv - men också musiken spelar med och gör sin uppgift som förstärkande inslag åt texterna. Det är en förbjuden åsikt hos biograferna, men det finns en latent homosexuell - och mycket ömsesidig - attraktion mellan Morrissey och gitarristen Johnny Marr, som sublimeras och kanaliseras i musiken: kanske gåtan till dess attraktionskraft finns just där, i hur ett kärleksförhållande som aldrig får fullbordas realiseras musikaliskt. Sålunda närmar de sig under slutskedet av det musikaliska samarbete karaktären av ett grälande par, där den tidigare uppenbara förälskelsen (sublimt fångad i lyckliga ögonblick som det erotiska samspelet mellan ord och musik i låtar som "Hand In Glove" och "The Boy With The Thorn In His Side") svalnat, med åtskilliga exempel på bitterljuva avsked på deras avslutande skiva Strangeways, Here We Come.


Nästan allt i Morrisseys värld handlar om outtalad eller rentav oförlöst aggressivitet. Len Brown antyder släktskapen med punkens intåg i England 1976, då Morrissey genomled tonåren och funderingar kring en lika osäker som dyster framtid, med arbetslöshet som alternativ ett, två och tre. Jag tror uppriktigt att den här dragningen mot aggressivitet, ilska och våld är för lite utrett - jag skulle vilja se en hel bok som ägnade sig åt hans fascination för det hårdhänta, paradoxen i hur mildheten i hans person också inrymmer brutalitet. En del av aggressiviteten kommer från ett dubbelt utanförskap i England, med irländskt påbrå och dessutom utböling från Manchester, den förtalade norra landsdelen. När Brown intervjuar honom 1990 attackeras sångaren av en geting, och Brown föreslår att det kan bero på att de attraheras av hans rakvatten, men Morrissey vet bättre: "by the Northern tone of bitterness".


Många andra har skrivit om Morrissey, inte bara kompletta böcker, utan kortare essäer, och många har skrivit bättre än Len Brown (exempelvis är både David Brets och Mark Simpsons böcker stilistiskt mer drivna) - av essäerna kan jag kort framhålla den tidigare motståndaren Tony Parsons, men även Will Self, Nick Kent och framför allt Michael Bracewell. Morrisseyfans lever i en ständig ambivalens inför de ständiga ryktena att Morrissey själv håller på att skriva antingen sina memoarer eller sin första roman (han har tidigare skrivit och gett ut en bok om James Dean och en om New York Dolls), och frågan är vad man önskar sig mest eller minst - vad som mest kommer att rasera mytbilden, den nödvändiga mystiken. Brown är dock hyfsat duglig, även om han har större koll över musiken än litteraturen (det var inte Betjeman som yttrade de legendariska orden om att depressioner för honom hade samma innebörd som påskliljor för Wordsworth, utan Philip Larkin). Brown skriver kortfattat och tunt om låtarna och texterna, men lyckas inte heller hålla sig inom gränserna för en regelrätt biografi, och någon kronologi att tala om finns inte. Dock lyfter han fram "November Spawned A Monster" som exempel på Morrisseys förmåga att välja ämnen som sällan når popsångens snäva ämnesområde (den handlar om en rullstolsbunden flicka, och hur sångjaget ömsom ömkar, ömsom hånar henne).   


Nu handlar första hälften av boken om The Smiths femåriga karriär, medan den andra hälften betar av Morrisseys faktiskt i år tjugoåriga karriär som soloartist: vem som helst fattar att det blir mer summariskt under andra hälften. Och visst: det är åren med The Smiths som formar artisten Morrissey, och där finns embryot till allt han företar sig som soloartist. Att följa Morrissey är som att följa en universitetskurs, med givna inslag av litteratur, film och det som går under det bedrägliga namnet "populärkultur" - det finns en viss ironi i detta, med tanke på hans uttalade förakt riktat mot skolan och undervisning i allmänhet: även det en typisk influens från Wilde.  


Utöver en gedigen nästan femtio sidor lång genomgång av alla dessa influenser, idoler och diverse medlemmar i den mytologiska värld Morrissey har skapat försöker Brown sammanfatta artistens karriär genom att sammanställa en best of-samling, som trots att den innehåller sextio låtar saknar självklara favoriter som "I Have Forgiven Jesus" - märkvärdigt nog är arton av låtarna dessutom b-sidor, något som kan utgöra början till en förklaring varför Morrissey förblir så fascinerande unik som artist (till råga på allt saknas kanske hans allra allra bästa b-sidor, som "Now I Am A Was" och "I´ve Changed My Plea To Guilty").


Till bristerna i Browns bok, förutom att han stilistiskt inte kan mäta sig med föregångarna, är att han inte bara återger oförkortade skiv- och konsertrecensioner, utan också sina längre intervjuer, som den monumentalt långa artikeln från New Musical Express (tidningen som på 80-talet av häcklarna fick namnet New Morrissey Express) 13 februari 1988, med den typiska rubriksättningen "Born to be Wilde". En del skåpmat blir det, och kanske dessa texter hade mått bra av en gnutta redigering - som recensent är han ojämn, tangerar ibland det löjeväckande. Det är också onödigt och ovärdigt att ägna utrymme åt ännu en diskussion kring om The Queen Is Dead eller Strangeways, Here We Come är den bästa Smiths-skivan.


Att försöka ge sig på en förklaring till Morrisseys storhet låter sig förstås inte göras inom detta bloggutrymme, hur obegränsat det än kan te sig: texterna i sig räcker inte som förklaring, om än de är intelligenta och fyndiga i övermått, och som sångare har han ett begränsat register även för det oskolade örat. The Smiths musik är ofta mer varierad än det han har åstadkommit under eget namn, även om det är en missuppfattning att den har blivit likriktad på senare år, då en låt som "Life Is A Pigsty" från 2006 visar stor musikalisk mognad och spännvidd. Den som dessutom framhävdar i att det uteslutande är Johnny Marrs gitarrspel som är förklaringen till The Smiths ställning får besvärande svårt att förklara varför Marrs karriär efter The Smiths varits så halvdan. Det tråkiga svaret blir att det är helheten som skapar den här komplexa, sammansatta bilden av en fullständigt unik artist: Morrissey är beroende av musiken i nästan lika hög grad som musiken är beroende av honom - låt oss inte lura varandra, det är inte lyrik, utan det är sångtexter, funktionella men inte litterärt högtstående utan sin inramning och sitt sammanhang. Och förstås ursprunget som Northerner: detta berörs bara helt kort av Brown, men jag misstänker att nästan allt handlar om detta, om revanschlustan och utanförskapet som bara kan uppstå hos den som behandlas som en andraklassmänniska, och som Manchesterbo i norra England fick Morrissey detta i ett överflöd som förstås är beklagligt för honom personligen men en desto större belöning för oss andra.

In my own strange way
I've always been true to you
In my own sick way
I'll always stay true to you


Let the right one s l i p in

Så här ser min hand ut nu: nog ser det ut som spåret efter en av de där vampyrerna som verkar vara höstens flygfä?

Varför är allt en trasa?

Det är bekant att ju mer du sover, desto mer sömn kräver du, vilket måhända kan fungera som en klen tröst när sömnlösheten vrider dig som man vrider ur en trasa. Det har funnits perioder då jag har sovit - jag har sovit hyfsat - och ändå varit lika trött som vanligt, ja faktiskt ännu tröttare, med kropp och själ ur fas med varandra. Då kan man lika gärna kasta in trasan, sluta så intensivt försöka somna - det är bara det att när insomnandet dröjer vet du att det är just dessa nätter då du också brukar vakna flera gånger, då drömmarna blir oroliga och omöjliga att ruska av sig. Sammanbitet ligger du, i stum förberedelse, och orkar inte ens göra några självklara reflektioner om hur tiden sträcks ut och blir långsam långsammare långsammast. En kamp du inte tänker förlora, hinner du nästan tänka innan nästa kortvariga sömn inflikar sig.