Yacoubians hus, Alaa al-Aswany
Den egyptiska romanen har sällan firat stora triumfer utanför sitt hemland, men Alaa al-Aswanys roman Yacoubians hus är ett stort undantag, då den sedan den utkom 2002 har väckt så pass mycket uppmärksamhet att den till och med nu fått en svensk översättning, av Tetz Rooke - för ovanlighetens skull direkt från arabiskan, och en ganska godkänd översättning, med bara några få skönhetsfläckar (som att bisatsordföljden ibland hackar, liksom att egyptierna enstaka gånger börjar prata norrländska).
Som utgångspunkt och fasta punkt för romanen fungerar Yacoubians hus, en tiovåningsvilla uppförd på 30-talet, vars hyresgäster utgör huvud- och bipersonerna. Det är lätt att tänka på pensionatet i Balzacs Pappa Goriot, och det är också lättare att associera till denne 1800-talsförfattares version av realism än ett exotiskt främmande berättarsätt. Men det går lika bra att associera till såpoperans berättarteknik, med både dess paniska rädsla för closure och förmåga att hålla liv i en myriad av karaktärer i parallella skeenden. Det är en kollektivroman av digra proportioner, där olika människoöden och handlingar går in i och påverkar varandra, på ett sätt som oftast inte visar sig förrän i efterhand. Det här huset blir ett miniatyrsamhälle, där hela landets historia speglas.
Här finns historier som inte alls förefaller osannolika. Berättaren är allvetande, och al-Aswany utnyttjar detta till fullo. Myllret av olika historier är svårt att överblicka. Mycket handlar om hur svårt det är att påverka sitt öde, då man hamnat i inlåsta positioner. Kärlek, politik och religion bildar triumviratet - och författaren håller inte igen när han målar upp denna fresk av olika berättelser. Figurerna är ganska endimensionella, och fungerar mest som marionettdockor för författaren: syftet är större än att skildra på individnivå.
Det blir ändå flera av de här individerna som ger minnesvärda intryck: exempelvis den helt trovärdiga berättelsen om Buthayna som måste ställa upp på sin chefs snuskiga inviter och den unge Tahas väg från att torteras och våldtas bli islamisk terrorist. Känslorna är starka, men hålls alltid tuktade, inom kontroll.
Det är svårt att peka ut något som särskiljer den här romanen från typiska västerländska romaner - det skulle i så fall vara att den så totalt ignorerar typiskt västerländska modernistiska berättargrepp: al-Aswany skriver journalistiskt, berättar rakt på sak. Det kan tyckas bli för mycket verklighet, för lite fiktion: uppenbart har tandläkaren som blev författare utnyttjat de muntliga berättelser som han tillkännagivits av sina patienter. Oftast är jag ändå storligen imponerad över hur skickligt berättad hela romanen är, och hur de olika människoödena knyts ihop så småningom. Det är en rikt berättad roman som har förutsättningar att leva kvar länge hos sin läsare.
Var, mer exakt, menar du att egyptierna pratar "norrländska"? (Med tanke på att översättaren är skåning vore det extra anmärkningsvärt...)