bernur

Det är svårt att inte låta sig imponeras och nästan duperas av lärdomen som Jesper Svenbro levererar i sina märkligt fascinerande diktsamlingar - samtidigt som han är så anspråkslös och opretentiös att man önskar att det hade varit han som hade varit Björn Ranelids mentor, men ack ... Nu återkommer Svenbro med en diktsamling - han återkommer alltid, och det är som en välkommen gäst han gör det - som heter Vingårdsmannen och hans söner, och den handlar nästan uteslutande om religion.

Ingången är en otroligt tät dikt där han tycker sig se sin bror i ett folkvimmel i Paris, men det är en synvilla: för vad poeten har sett är sin egen spegelbild, känt igen - sig själv (en ovanlig upptäckt, få förunnad); något liknande det namnlösa berättarjaget erfar i H.P. Lovecrafts novell "The Outsider", alltså, där kontakten med den egna spegelbilden är en fasa som varken du eller jag kan föreställa oss. Svenbro vill få det till att det handlar om ett pronomen (du blir jag), och i en senare dikt i samlingen resonerar han också kring hur valet av pronomen styr tolkningen av exempelvis bibeltexter, som när han översätter det koptiska Tomasevangeliet till grekiska, och upptäcker att den bärande tesen i den här samlingen - det enda som kan rädda människan är att låta Jesus bli till i ditt inre - egentligen handlar om att den du har framför dig (Jesus) är - du själv!

Nu låter det kanske inte så upphetsande med dikter om grammatik, men Svenbro skriver alltid halsbrytande och känslostarkt - även här skimrar några dikter till, när han minns sin far, som vi läsare minns från samlingen Pastorn min far. Det här är som sagt religiösa dikter, som enbart utgår från att det finns inom dig, utifrån Lukas 17:21, ett ställe det är omöjligt att argumentera emot. Gud gestaltas i handlingen, inte i resultatet.

I en av dikterna köper han rosévin från Galiléen, och tror att han ska få uppleva något religiöst, men det enda som händer är att han får huvudvärk. Kanske en lite väl lättsam avslutning på den här starka diktsamlingen ändå.

Bokstaven dödar, lyder klichén, och jag hinner inte ens sufflera ett 'nej' förrän Svenbro gör det åt mig: det är tvärtom, det är där livet finns, och han visar hur vi som läsare blir delaktiga i ett skeende, en sinnesrörelse. Vem är det som gråter i texten? Det är jag, säger läsaren, och har i alla fall inte fel. Som jag uppfattar det värjer sig Svenbro mot traditionella allegoriska bibeltolkningar, och förordar en mer bokstavlig tolkning. Inte mig emot: de här allegoriska läsarterna riskerar också att hamna i det långsökta, och allt kan betyda vad som helst egentligen. Sålunda läser han som filolog, och blottlägger nya skikt i texten (så som han har svarat för den mest övertygande tolkningen av Sapfos dikt om "Gudars like ..."). Och när vi översätter ängelns ord till kvinnorna som letade efter Jesus, "ouk éstin hôde", till det sedvanliga "den ni söker är inte här" tar vi miste: det borde bli det mer prosaiska "han är inte här", men också det är en suggestiv rad, som också blir ännu mer betydelsefull. Var är han? Inom dig.