The inevitable cat
Författaren David Barnett skriver om katter och deras författare, och han får det nästan att låta som något udda, detta unika band mellan katten och författaren. Det finns också människor som har svårt för katter, tycker att de är opålitliga och grymma: ja, och det är därför de förblir den överlägsna varelsen som vi människor bara har att buga oss inför i vördnad - försök inte tämja dem, få dem att bli ofarliga eller lydiga. I morse rev Elfriede och Molly ned en av våra vackraste glasvaser, med ett sublimt glaskross som följd, och de lyckades också sabba en växt. En hund skulle aldrig ha kommit på tanken att göra sin matte och husse förbannad, men för katterna var händelsen glömd innan jag hade hunnit sopa ihop resterna av vasen. Nu i kväll är de inte ett dugg ångerfulla, och får jag höra glaskross i morgon blir jag i alla fall inte förvånad, och knappt ens besviken.
Kommentarer
Postat av: sofia
Tja, i går fick jag sladden till mina påkostade hörlurar sönderbiten av en illvillig katt, men de vet alltid hur de ska avväpna ens ilska genom att spinna och visa sig kärleksfulla. Och även om de inte gör något alls för att få förlåtelse får de den ändå på direkten, och fick de den inte skulle de inte bry sig.
Postat av:
It's but history repeating itself... När ska kattemetaforerna sluta klösa oss med sina dammiga klor?
När kommer myrsloksmetaforerna!? Det undersökande, vampyriska i att sticka sin snabel (eller vad det nu är) i marken och suuuga upp vad som finns däri?
Trackback