bernur

"Det finns inget värre fängelse än rädslan att göra en älskande illa."

Förlaget Ersatz ger ut Rainer Maria Rilkes tunna häfte Testamente i sin serie "Udda pärlor", och jag måste erkänna att det är en aning konfunderande, att ge Rilke detta tillmäle: hur då "udda"? Inte är författaren Rilke udda - vad han än skriver är han alltid poet (han är poeten), och hur han än bär sig åt blir hans böcker aldrig udda (det är alla andra som är udda i så fall).

Med detta sagt vill jag ändå uttrycka min glädje över den här lilla boken, som bär på en känd tillkomsthistoria, skriven som den är under det långa avbrottet efter de två första Duinoelegierna innan sviten kunde fullbordas. Det är alltså en Rilke i skaparkris som stämmer träff med sin läsare, och en skaparkris är alltid en livskris, där han tycker sig ha passerat sitt livs zenit. Han bosätter sig vid ett slott i Schweiz, men blir förälskad i stället för att skriva poesi (väljer att bli förälskad). Liksom alla riktiga författare är han känslig för (o)ljud, och exakt samtidigt som Rilke skriver detta har Marcel Proust ljudisolerat sig sedan ett år i sitt sovrum för att skriva färdigt På spaning efter den tid som flytt. Medan Virginia Woolf får sitt arbete stört av kyrkklockor (något som får henne att bli ateist), störs Rilkes sinnesfrid av att ett sågverk byggs utanför hans fönster. 

Som bok är det mer bokstavligt, mer närgånget, än till och med bekännelseskriften Das Stunden-Buch. Den akuta situationen får honom att teckna en desperat sista vilja, och tonfallet kan erinra om när Baudelaire skriver sin Mitt nakna hjärta. Rilke, som verkar leva i en tillvaro som har som sitt enda syfte att få honom att darra, eller vibrera som strängarna på en aeolisk lyra, är mer sensibel än Baudelaire, men tillåter sig här att ifrågasätta den avhållsamhet som han funnit nödvändig för sitt skapande: "Askes är emellertid ingen utväg; den är sinnlighet med negativa förtecken [...] den som har en förpliktelse mot sina sinnen, som har att hålla uppenbarelsen för ren och gestalten för sann på jorden, hur skulle han kunna börja med avsägelsen!"  

Den anonyme "författarens" företal talar om ett litterärt "misslyckande, en fruktansvärd, förvirrande förlust", när han kommenterar den likaledes anonyme "skrivarens" korta text. Rilke delar sig i två icke namngivna pseudonymer (egentligen heteronymer, kanske). Genom att uppfinna denna tredje person, en 'han', tillåter sig Rilke att bli mindre anonym, mer privat, mer uppriktig, i denna fordran att tillvaron ska behandla honom med ömsesidigt allvar.

Vad han här säger är att det alltid blir fel. Att älska någon är att älska fel person, en som har gett upp sig själv, har slutat vara sig själv, just därför att kärleken kräver det; och jag kan inte tänka mig någon annan som har formulerat det stiligare och sannare än Rilke gör det här: "om jag gav upp allt som är mitt och, så som jag ibland längtar efter att göra, blint kastade mig i Dina armar, förlorade mig i dem -, då skulle Du ju hålla någon som givit upp sig själv: inte mig, inte mig."

Hela texten utgör ett långt kärleksbrev, där kvinnan blir mer fönster än spegel. Han beklagar sig över trötthet. Han måste trots allt välja försakelsen: arbetet går före kärleken, även om han (av)skyr askesen. Med facit i hand - de (vid)underliga elegierna, som här till största del är oskrivna, ogissbara, en halvt uppfattad viskning från framtiden - är det ändå egoistiskt av läsaren att heja på den där försakelsen, i vår cyniska otålighet över att han ska fullborda sitt mästerverk, släcka vår giriga törst, även om det sker till priset av att han får sorgsna hundögon på det författarporträtt som pryder den här vackra utgåvan, vackert översatt av Ana Bengtsson.

"Vilka krafter har stämt möte i mitt hjärta? ...

   De drar sig tillbaka när de finner det bebott."