bernur

Nej, det blev inte Katarina Frostenson som vann årets Augustpris, och i en bättre värld hade det förstås ansetts som skandal att en så vass diktsamling får stryka på foten mot en självbiografi: men nu handlar litteratur inte - minst av allt - om priser och utmärkelser (författare som samlar på sådant ter sig bara löjeväckande: ring mig om ni ser Enquist med en Augustbrosch på sin kavaj).

Tal och Regn, som är den mer talande än mumlande titeln på den nya diktsamlingen av Frostenson, läser jag samma dag som den första riktiga snön kommer hit till Mariebo, och det är förstås passande att läsa vinterpoeten som "fryser i [s]itt namn", som hon skrev i den gamla dikten "jAg", när det äntligen blir vinter, och de kalla dikterna får möta läsaren i sitt rätta element. Nu är det också så att Frostenson alltid har kommunicerat med sig själv, alltid varit inbegripen i en dialog med sina tidigare samlingar, och skrivit dikter med en fullständigt självklar konsekvent hållning. Därför är det med lättnad man konstaterar att allt är som vanligt.

Och ändå inte: för vad betyder den här Augustprisnomineringen, till exempel? Att hon håller på att bli - publiktillvänd, att hon skriver dikter för läsarna? I min uppfattning har hon alltid gjort det, skrivit inbjudande, öppet - det har alltid funnits en "kom hit"-uppmaning i hennes dikter. Hon prövar sin röst, testar om den bär, om den håller, och det är alltid klargörande att höra henne läsa sina egna dikter, som om hon tvivlade på vad som står där, som om hon måste återerövra orden i sin egen dikt. Och hon har alltid lekt, alltid skrivit förutsättningslöst, alltid i dialog med samtiden. En enda stor förundran präglar hennes dikter: öppenhet inför världens sällsamma egenskaper.   

Hon rör sig svävande mellan olika referenser, där Bee Gees tillåts sjunga sina sötade toner i det ena örat medan Marguerite Duras skriver ut sina bittra piller i ett annat hörn av dikten. Under den polerade ytan bubblar våldet (jag har för mig att hennes favoritfilm är Fyra nyanser av brunt). Hon skriver också sinnligt, i intim närvaro med hela alfabetet: säg den poet - utöver Fröding - som har ett så innerligt förhållande till vokaler, som Katarina Frostenson: hon nyttjar och utnyttjar vokalerna, tänjer på dem, låter dem glida så att hon med sin koboltblå röst nästan kan låta lika vackert eteriskt som Cocteau Twins, när hon låter och håller på.

En kort träddikt blir en lika finstämd som bestämd kommentar till kanondebatten, där hon visar att det viktigaste är att ha ett personligt förhållningssätt till de gamla författarna, med de egna poetiska förebilderna som olika delar av trädet (där har vi Thorild, erik, vilhelm, Lasse, edith, och "runt om allt den stora almqvistvinden som ger trädet liv / och andas blått"). Jag minns hur originellt och personligt hon talade om Thorild på en bokmässa (2000?), som om det var en förälskelse - det är en förälskelse att läsa Thorild. I en annan dikt får Ingmar Bergman vara "motsatsen till ett ja".

Och det är inte experimentellt, elitistisk, svårtillgänglig dikt; hur kan en så enkel kärleksdikt som "Index (till mitt finger) vara det, när det står så här: "förvirringen skingras       och du gör mig glad!" Det där utropstecknet utgör hela skillnaden: där finns den där glädjen dubbelexponerad, makalöst vacker och självklar. Ja, hon skriver alltid suggestivt, med antydningar, men också klart och rent: sprött och hårt på samma gång. Och hon är alltid på läsarens sida: hon håller alltid sin läsare i handen. Men alltför säker ska man inte vara: hon vill bitas också (ja, vad har man annars tänderna till, verkar hon resonera).       

Så ja, det här är en rikare, öppnare Frostenson, än i de omedelbart föregående samlingarna - men jag kan också sakna det där självgående drivet som gjorde Joner till en av de mest fantastiska läsupplevelser jag har haft. Ändå måste jag säga att det här är en samling som det är omöjligt att inte falla till föga inför: som nyckelrad upprepar hon "rörelse dö, och kom ut", och det är förstås en fantastisk rad - där finns både döds- och födelsemotiv, och Frostenson återuppstår och föds hela tiden.