bernur

Den som inte vill vara lika flamboyant som Oscar Wilde och läsa sin egen dagbok på tåg följer kanske Umberto Ecos rekommendation, som en gammal kamrat en gång upplyste mig om att han sagt, att läsa serietidningar - den djärvheten äger inte jag, utan jag läser något så där lagom avkopplande, vilket råkar bli Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Första världskriget i 212 korta kapitel, utgiven av Atlantis, så här till högtidlighållandet av vapenstilleståndet 11 november 1918. Min medpassagerare är landslagsspelare i fotboll och läser förstås ingenting alls, utan bläddrar bara i i-poden under hela resan: så vad lyssnar hon på? Kid Rock, kanske. För att jag inte ska känna mig som en absolut nörd som läser krigsböcker försöker jag lägga boken så att den tryckta stämpeln "RECENSIONS EX" blir synlig, men då tror jag att hon har somnat (can you blame her?).

Englund vill visa krigets genomslag på individnivå, och hittar nitton olika människoöden från olika nationaliteter, och skildrar kriget ur deras ögon. Det finns en närhet i upplevelserna, som påminner om reportaget - allt sker i realtid, kronologiskt, och vi följer hur de lilla människorna påverkas av det stora krigets härjningar. En uppenbar ambition är att lämna det traditionella vad­-spåret för ett mer ovanligt hur­-dito, och det blir onekligen intressantare så, kanske speciellt för den som inte är fackhistoriker.

Det är ambitiöst skrivna fotnoter som ledsagar texterna, och den som inte har tålamod att följa det finstilta kommer att missa flera poänger, såsom långsamheten i tågtransporterna: "Vissa påstår att det under dessa olika transporter ibland var möjligt att plocka blommor vid sidan av banvallen, men det kan vara en överdrift. Dock kan man vara rätt säker på att några försökte." I det här korta utdraget, med sitt diskreta förtydligande som avslutning, visas Englunds känsliga stil: lika elegant som den är pregnant, och det underlättar läsningen av dessa visserligen korta kapitel men likväl långa bok. Englund skriver med sin sedvanligt milt försonliga stämma, right?

Wrong. Här och där hejdas det vänliga tonfallet av pardonlösa utskåpningar, men aldrig på ett påträngande sätt. Stilen innehåller också förutom ljuvliga arkaismer som sällan skådas numera - beklagligt nog - några fina ovanliga sammanställningar, som 'malträtering' och 'förmärkvärdiga' (som verb). Samtidigt är det något lite problematiskt med den här telegramstilen som Englund bevisligen förfäktar: själv kan jag sakna lite mer vidlyftig meningsbyggnad, att han offrar bisatserna på klarhetens lite väl pedagogiska altare - men låt gå, när det är så välskrivet att man som läsare kan bemöta texten med ett leende som känns lite opassande till det grymma innehållet; för även om just det första världskriget inte är känt för lika oacceptabla grymheter som det andra står det relativt tidigt klart att det inte ska bli någon promenad i parken. Vid en återblick kan man förvånas över soldaternas egen definition av kåranda, att det fanns en initial överenskommelse om chevaleresk behandling - speciellt mot fiender i uniform, för det visades mindre pardon mot den som stred i civila kläder, de som senare skulle få namnet gerillakrigare, medan man stred civiliserat så länge uniformen var på. Liksom för att bevisa riktigheten i tesen att våld föder våld tilltog skändligheterna ju längre kriget fortsatte, även om mycket av våldsamheterna förekom i inledningsskedet, kanske i preventivt syfte.

Kriget får sin mångsidiga belysning med hjälp av de nitton interlokutörerna. Englund är tillräckligt diskret i sin egen framtoning för att inte ställa sig i vägen med förnumstiga kommentarer - han är långt ifrån någon Herman Lindqvist - utan han nöjer sig med att lita på kraften i deras skilda öden. Det blir en episodisk, ofta svåröverblickbar bok, med många korta berättelser. En linjär läsning är egentligen inte att föredra, utan man önskar helst en onlineversion, klickbar - en hypertext, som det hette 1999, där man som läsare tar kommando över texten och bestämmer ordningen. En tänkbar orsak till att vi har så många ögonblicksskildringar från första världskriget är att soldater tilläts skicka brev gratis.    

De här människorna är bland andra en dansk soldat i den tyska armén, en engelsk kvinna som agerar sjuksköterska åt den ryska armén, en tysk skolflicka (Elfriede), en australisk ingenjör, en sydamerikan som slåss för den osmanska armén, och så vidare. Över axeln på dessa figurer har Englund sneglat åt oss, och det finns en närhetskänsla i kapitlen, med ljudkulisser och synintryck: ja, krig innehåller mångsidiga element av det vackra och det fula, och även en fullblodspacifist måste erkänna att det ligger något djupt sant i filmregissören Nicholas Rays gamla utsaga om att krig lockar fram både det bästa och det sämsta hos människan. Titelns skönhet hittar Englund i det österrikisk-ungerska kavalleriets uniformer, och det är ingen provocerande tanke att krig innehåller skönhet: en av de vackraste filmscener jag någonsin har sett var hur bombningen av Dresden demonstrerades visuellt i den kanadensiska filmen Map of the Human Heart (1993).  

Även om eländet betonas återfinns i Englunds bok gott om både tragiska och lite småkomiska situationer. Exempelvis packar en soldat med ett digert trebandsverk om Napoleon, och kalfaktorn ser till att dessa ligger överst i packningen, med förhoppningen att de ska trilla av, eftersom han själv större delen av tiden måste bära dem. En rysk soldat finner tid att hämta en stege för att rädda en katt som hotas att brinna inne: ett gott bevis för Rays idé att krig lockar fram åtminstone det bästa hos människan ... Vidare är Englund suverän på att lyfta fram små detaljer - som att anledningen till de kortklippta soldaterna inte var ett försök att undvika löss, utan det skulle underlätta behandlingar av sår mot huvudet, vilket var den vanligaste skadan.

Det hela är skrivet på gnistrande torr prosa, alltid fullkomligt klar och vägvinnande. Englund tänker alltid på sin läsare, överger henne aldrig. Vem är då läsaren att överge honom?