bernur

Det finns charlataner i alla gebit, men Kar Wai Wong måste tillhöra de mest svårupptäckta, eftersom hans filmer får så fina priser på festivalerna och så många symboler i tidningarnas poängjakter, med getingar och plustecken och fyrar och kurrar och ekorrar och tändstickor och magneter och batterier och blåbär och jag vet inte mer ... Nu har jag sett My Blueberry Nights, hans senaste opus, och det var nästan det tråkigaste jag sett hela veckan - det brukar finnas mer substans i kattlådan på morgonen. Äsch - ingenting i filmen betydde någonting på riktigt - och Norah Jones är totalt menlöst intetsägande som skådespelare, och Jude Law med tjockt hår hade inget att tillföra och inte ens Cat Power (Chan M. i en cameo) kunde väcka liv i den här filmen med en berättelse som inte berörde något hos mig, svältfödd som jag ändå är på bra film (jag såg en riktigt dålig skräckfilm förra helgen). Alltså: vem ska se det här och tycka att det är bra? Kar Wai Wong kan bara skämmas - den som klarar av att se filmen i sin helhet utan att somna borde få ett diplom, en guldstjärna, ett plus i kanten ... Det enda jag fick var en lektion i långtråkighetens tradiga skola. Nu känner jag så här: