Ost, Willem Elsschot
"Från och med anslaget, ty en bok är en sång, måste man ta sikte på slutackordet, vilket också måste vävas in och genljuda genom hela berättelsen, likt ledmotivet genom en symfoni. Läsaren måste allt eftersom erfara en oroskänsla, så att han fäller upp kragen och tänker på ett paraply ännu medan solen skiner i sin fulla glans."
Det är Willem Elsschot som skriver så här i efterordet till kortromanen Ost, som nu utges av malexis förlag, i Per Holmers säkra översättning från nederländskan. Och det är en förtjusande liten bok, ännu en påminnelse om vilka dyrbara skatter som bara väntar på sin upptäckt. I efterordet (som ursprungligen var en inledning, men som bekant vill man i Sverige gärna vara lite efter) skriver Elsschot om stilens betydelse, och det är en finfin programförklaring och en god vägledning till hugade stilister. Stil är alltid temperament - det är där personligheten synliggörs, och det är fantastiskt hur han visar hur oron måste vara ett ljud i texten, något hörbart - för det här exemplifierar han suveränt i Ost, den korta berättelsen om en misslyckad ostimportör.
Hans protagonist är en tafatt berättare av sin egen berättelse, en man som är dömd till ett utanförskap utan kontakt med verkligheten och dess självupptagna invånare - knappast något charmtroll, men ändå fullständigt charmerande med sin oförmåga att vara delaktig i det sociala spelet, trots eller kanske på grund av att det enda som krävs är att yttra de mest slitna klichéerna; sålunda, när andra diskuterar restauranger och ett tillfälle öppnar sig att nämna en restaurang han hört talas om, möts han bara av upplysningen att den slog igen för tre år sedan ...
Ja, Frans Laarmans är en kontorist, en loser - men de andra är ändå bara babblande papegojor. Det går förstås inte bra med hans idé att sälja ost, det bara kan inte gå bra - han lyckas inte avyttra sina varor, och katastrofen är så förutsägbar att man som läsare bara kan slå ut med händerna och ropa åt Frans att ta betäckning. Fumlig som han är tvingas han snärja in sig i nödlögner, när otursförföljelsen eskalerar, alltmedan den muntre författaren skrockar oroväckande där i bakgrunden.
Men det är ofta så här, att det är de mest bagatellartade böckerna som ger den största behållningen. Gör dig själv inte otjänsten att förbigå den här oansenliga boken.
"i Per Holmers säkra översättning från nederländskan"
Björn, jag visste inte att du behärskar nederländska!
Nä, men jag har diskuterat Holmers översättning med kollega som behärskar nederländska, och jag litar på hans omdöme: nog går det att säga att en översättning håller, även om språket är obekant - Holmers svenska är säker.
Jag förmodar också att Per Holmers översättning är säker; han är ju en mycket skicklig översättare.
Det går INTE att med bibehållen trovärdighet säga att en översättning är säker om man inte behärskar källspråket och har läst originaltexten i fråga - försåvitt man inte har en kollega som gjort jobbet åt en...
Att Holmers svenska är säker är f ö uppenbart för var och en som tagit del av den. Det betyder nu inte per automatik att en översättning av samma hand är säker; då är frågan hur översättningen förhåller sig till originaltexten.
Med detta ville jag - utan att peka ut dig, Bernur; din kollega är säkert rysligt kompetent - peka på ett allmänt problem: kritiker orerar gärna om kvaliteten på översättningar, men oftast i mycket allmänna ordalag. Då frågar man sig om de 1) har läst förlagan och 2) ens behärskar källspråket.
Jo, i princip kan jag hålla med dig, att det blir något lätt floskulöst över dylika påpekanden, om det inte är som när jag häromåret skrev om den nya översättningen av Mörkrets hjärta (f.ö. en ganska dålig översättning) - den översättningen hyllades unisont annorstädes, men jag tyckte att den hade gjort en massa intrång på originaltexten, bland annat. Så ja - egentligen handlar det kanske om en slags tacksamhet: jag blir tacksam för Holmers arbete, att vi får den här nederländska boken tillgänglig, och att det oftast är ett otacksamt arbete att översätta ...
Ja, Per Holmers arbete finns det verkligen skäl att vara tacksam för! Särskilt som det ju betalar sig så uselt. Exemplet med Mörkrets hjärta verkar vara ett gott exempel på hur det bör gå till - vad gäller din insats alltså.