bernur

När det i somras var olympiska spel utgav Natur och Kultur ett urval av Pindaros Olympiska och pythiska oden, alltså dikter som hyllar segrarna i de gamla grekiska olympiska spel som hölls århundradena före vår tideräkning. Ingvar Björkesson har översatt, och det finns ingen anledning att betvivla Sture Linnérs omdöme i förordet, eller tycka att det är överord, när han kallar Björkesson för "den skickligaste poesiöversättare vår litteratur någonsin ägt". Att läsa den här boken är bara en glädje, även om Pindaros har rykte som svårtillgänglig (när ska vi då lära oss att genier alltid är bångstyriga varelser som aldrig går att kategorisera?).

I de grekiska dikterna samspelar körsång och solosång, men Linnér menar att det finns anledning att tro att Pindaros dikter framfördes uteslutande som solosånger. Det som imponerar på mig här är hur Pindaros visar hur efemära idrottarnas prestationer är, som en påminnelse till dagens uppburna idrottare, att deras namn kommer att bli lika bortglömda som de brottare (ex Alkimedon) och kapplöpare (ex Hagesías) som här får minnesmärken. Här handlar det ändå uteslutande om segrarna: för svenskar, som prenumererar på fjärdeplatser, är brådskan akut att sola sig i medaljernas glans och att skynda sig att prångla ut sina memoarer (titeln Den fjärde mannen är redan upptagen, av Sven Nylander, häcklöparen). Men något Pantheon för idrottare finns knappast: de hinner knappast avbryta sina karriärer förrän nästa stjärnor tar deras plats, och publikens minne är kort.

När Pindaros självsäkert skriver "Åt mig härdar musan / sin spänstigaste pil" kan det jämföras med Vergilius ord om sin egen dikt Aeneiden, att hans arbete med versfötterna påminde om när björnmamman slickade ramarna på sina björnungar: jämför gärna med våra nutidsförfattare, som i intervjuer rutinmässigt säger att de "filar på nästa roman" - ack!

Pindaros låter idrottarnas prestationer mätas med gudarna, och det är förstås alltid underbart att vistas i sällskap med Zeus, Hyperion, moirerna, och andra favoriter bland mytologins levande gestalter. Vad som också får dikterna att bli mer än referat är att Pindaros eget melankoliska temperament subtilt ledsagar de hyllande orden, som här när han hyllar Theron från Akragas, vinnare i kappkörning 476 f.v.t.:

                      Är vattnet bäst och aktar man guldet

                         högst av ägodelar,

                      då har Theron nått med sin bragd

                         en gräns, den yttersta, ja till de stoder

                      Herakles uppsatt. Oframkomlig

                         är både för visa och narrar vägen

                      därbortom. Jag vore en dåre att pröva den.

Pindaros skrev 45 segerdikter, och han sätter idrotten alltid i ett större sammanhang, i relation till "livets yttersta frågor", som Linnér säger: åldrande och död, i förlängningen. Sällan något som hör till nutida idrottsreferat, kanske. För den delen övergav jag OS i somras, och tycker att idrotten blivit allt mer osmaklig, och ointressant. I dag firar Kalmar FF sitt allsvenska guld i fotboll, men det enda som jag tänker på när jag ser deras glädje är hur futtigt och falskt allt ter sig (för övrigt verkar jag inte vara ensam om att sluta bry mig). Jo, och så tänker jag på spartanskt hur Ulf Lundell skildrat idrotten, där han bara konstaterar att några blir glada av att vinna medan andra blir ledsna av att förlora: ska det kallas verk av en konstnär?