mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrika (sprawl 7), Lars Mikael Raattamaa
Den besvärligaste av poeter ska förstås ge sin diktsamling den besvärligaste av titlar, verkar Lars Mikael Raattamaa resonera, när han fortsätter leka Pippi Långstrump med ortodoxa poesiläsare, genom att kalla sin nya bok för mallamerik, mallammer, malameri, mallame, amerik, mallameka, merrikka, och den lilla liknelsen med författarnamnet Mallarmé är säkert lika lite en tillfällighet som att orden utgör lekfulla anagram på hans namn, eller att Amerik[a] också försöker gömma sig i den mångbottnade titeln. Etc.
Ja, för som om det inte räckte med den utsökt provokativa Svensk dikt (en remixantologi på klassiska svenska dikter, där det nästan var omöjligt att ta ställning, då det var lika barnsligt som det var genialt), fortsätter Raattamaa med sina upptåg: här har han bjudit in nitton gäster, ett slags dream team av generationskolleger och yngre förmågor (med kanske bara ett enstaka stolpskott), och dessa fogar in varsin text i Raattamaas väv av obrutna flödestext.
För mer än diktsamling är det en antidiktsamling: en polyfon roman eller ett drama med många olika röster. Motsatsen till poesins täthet och koncentration, när rösterna sprider sig och svämmar ut och över, bara fortsätter, vidare förbi alla kommatecken. Det är mycket som blir sagt, och att påstå att allt är lysande är förstås långt långt ifrån sanningen - så mycket sägs ändå att det blir omöjligt att värja sig, och ibland är det mer angeläget och mer avväpnande direkt än mycket av den förment läsarinriktade poesin: att läsa det här är krävande, tålamodsprövande, och bara stundtals belönande. Men ändå: så oerhört bra när han når ända fram. Mare Kandre går rakt in i en dikt (och hon går ut ur den - ack!).
Raattamaa skriver politiskt, ursinnigt, och låter de olika stämmorna bilda en madrigal. Man kan få intryck att alla - alla - kommer till tals här, och då bryts klichéer med intelligenta och originella tankar, trivialiteter och matinköp avhandlas med samma intensitet som diskussioner om John Milton och Martin Heidegger. I de oupphörliga monologerna snackar figuranterna förbi varandra, utan att någon lyssnar på någon. Pladdret översvämmar texten, med ledord och tematiska flätor som vävs in, och åsikter och formuleringar återkommer och återanvänds (återvinns) i den andra delen, där alltså gästerna bidrar med varsin korta text, där kanske en god intention inte till fullo lyckats realiseras.
Kanske Raattamaa velat praktisera Mallarmés idé om slumpens roll för skapandet, med Mallarmés dikt om tärningskastet, "Un coup de dés jamais n'abolira le hasard". Men hans gästers bidrag känns blygsamt tillrättalagda, som om det inte är de vassaste dikterna i byrålådan som har skickats till Dj Malaria, etc (med undantag för Aase Bergs sedvanligt säregna text), som om uppgiften varit att skriva raattamaaskt ("raattalicious"). Boken består av många intryck, för många intryck, och en viss yrsel måste uppstå hos läsaren: givetvis är det hela avsikten, men man kan då få lov att undra om det är en bra avsikt. Däremot vill jag inte göra någon lättköpt poäng av att Raattamaa är arkitekt, och säga något förnumstigt om att han glömt bort att radera ritningen till det hus hans dikt har byggt - dock blir hans maner uppenbara och svåra att bortse ifrån, och allt känns uträknat och genomtänkt, och inte det minsta spontant.
Ett urgammalt norrländskt ordstäv hävdar att den som klarar av att dricka sig full på öl förtjänar ett diplom: själv skulle jag hävda att den som klarar att läsa den här boken till sista sidan också förtjänar ett diplom.