Lonely Planet, Elise Karlsson
På ogrammatiskt, ofullständigt språk nedtecknar den blåsta blondinen Amanda sina intryck, i en inre monolog med så där halvfärdigt uttänkta tankar - Amanda var en bifigur i Fly, och blir här protagonist, i ett mönster som också kan följas i Bret Eeaston Ellis romaner, där exempelvis Patrick Bateman från American Psycho var bror till en av huvudpersonerna i The Rules of Attraction: och ja, Amanda blir något av en Swedish Psycho, som lever fullständigt avskärmad från alla riktiga känslor - man kan också tänka sig att hon är lika fast i sina fantasier som Bateman, att allt hon upplever är på låtsas. Alla former av reflektioner bara studsar ifrån henne.
Amanda och hennes nya bröst ("de största jag någonsin haft") åker alltså till Kanarieöarna med en Lonely Planet-bok som enda sällskap, och tillämpar samma metod, att lyda guideboken, när hon avbryter resan och återvänder till Stockholm, i kanske ett övertydligt försök från författaren att gestalta hur hon är lika mycket turist i sitt eget hem, att främlingskap inte är något man kan göra sig av med - fast visst, det är storartat melankolisk humor när hon tillämpar Lonely Planets schablonbild av Stockholm och Sverige och leker turist. Kanske är det lika onödigt när hennes oförmåga att uppleva äkthet illustreras av att hon lägger plastmatta över en parkett, och just att det måste kommenteras och hamras in.
Men snarare än dum som ett spån är Amanda bara klassiskt godtrogen, någon som är vilse i tillvaron, i väntan på att upptäcka sitt syfte: hade hon varit kille skulle hon ha trivts i en av Hjalmar Söderbergs tidiga romaner. Det här handlar också om själens ensamhet, men Elise Karlsson nöjer sig inte med att leka kurragömma med litterära referenser. Utöver att hon är en av få svenska författare som har god musiksmak (här lyssnas på Antony & the Johnsons) kan sägas att hon hittar en liknande atmosfär som i Johan Klings film Darling. Även här handlar det främst om ensamhet, svårigheten för människor att nå varandra, suveränt återgivet när Amanda träffar sin syster och sin far, i scener där kommunikationen bryter samman. Pappan når inte fram till sin dotter, trots tafatta försök: "Klappen som är 'jag förstår.' Som att 'jag förstår' säger han och 'jag förstår' säger Magda och alla bara är 'jag förstår.' Jag säger: vem vill ha 'förstå'? Det är som något kallt i huden när den är 'förstå', något jag inte kan älska."
Hon vill desperat bli sedd, men hittar bara återspeglingar av sin egen existentiella tomhet. Sex är inte heller något för henne. Det enda hon får är ytlig kontakt. Den frånvarande modern har något med Amandas sorg att göra, men hon berör aldrig ämnet annat än antydningsvis: hon stänger dörren om sig själv, för sig själv.
Jag gläds åt att Karlsson vågar göra något annat än majoriteten av sina gelikar. Hon använder fantasin, skriver om något ofräscht och gör det med konsekvens och obruten tilltro till både sig själv och läsaren. Hennes bok är ett vågspel, och hon når inte alltid fram. Den outtalade sorg som Amanda bär på övertygar desto mer, och blir det bestående intrycket. Min sorg är att den här boken inte har blivit allas angelägenhet: var är hyllningarna, diskussionen, Augustprisnomineringen, till exempel?