bernur

Mina förhoppningar på svensk vampyrfilm är tämligen obefintliga: jag minns Ajvide Lindqvists debutroman Låt den rätte komma in som hyfsad, men inte sensationellt bra eller ens nyskapande. Dock skulle jag nog säga att filmen klarar sig bättre, bara man tar sig över tröskeln (eh?) som satts av fotografen Hoyte Van Hoytema, där sliskigt somriga Änglagårds-bilder ersatts av lika sliskigt turistaktiga vinterbilder från Norrbotten: jo, det är makalöst vackert, andlöst vackert, en och två och tre gånger men när samma teknik upprepas fjorton gånger blir det lite för mycket - likaså med den stämningsskapande musiken, som likaledes används för ofta, för att förstärka redan starka bilder. För det är visuellt starkt så det räcker, med riktigt otäcka scener framför allt där våldet ligger undertryckt och inte realiseras, och regissören borde ha förlitat sig på dem. Dock undrar jag om det var nödvändigt att döda halva Blackeberg under så relativt kort tid. Bästa scenen är när Oscar i källaren skär sig med kniven och vill byta blod med Eli: där under några minuter är filmen magiskt bra. Samtidigt: en film som har ett så utsökt maliciöst slut kan inte hyllas tillräckligt - den som inte gråter av glädje över vad som sker i bassängen förtjänar inte att se den här filmen - - -