bernur

Jag är en tålmodig människa, men trots att jag endast sporadiskt läser dagstidningars bokrecensioner måste jag tillstå att jag förvånas och förfasas över att de nästan uteslutande är positivt och välvilligt inställda till precis allt som recenseras: det måste vara någon slags rekord i inställsamhet. Är det då bara jag som då och då läser lite dåliga böcker? För om det är så att recensenterna enbart skriver om böcker som de gillar, då är det väl ingen vits att läsa recensionerna - för hur ska jag vägledas som läsare, om jag aldrig får veta vad som är dåligt, och värt att undvika? Förut misstänkte jag att det berodde på att recensenterna var fega: vågade inte ta ställning, för de ville inte vara den som hade haft fel, med en avvikande uppfattning till majoritetens konsensus. När läste jag en konsekvent sågning senast? På 1900-talet? Även om en recensent uttrycker viss negativ kritik, skyndar hon eller han sig genast att visa stor hänsyn och förståelse, och vice versa, så att allt positivt uttrycks med vissa förbehåll: ja, när läste jag senast en konsekvent hyllning? Den ende som gått hela plankan ut åt båda hållen är Jan Arnald i DN, men det är synd att han har gjort det med dåligt omdöme (exempelvis hyllat Sigge Ekelunds tama Varulvsvalsen, och kritiserat en lysande bok, jag har glömt vilken). Det finns gott om recensenter som skriver lysande stilistiskt, men det är som att de inte vågar göra sig obekväma, eller skapa sig fiender. (Jo, nu minns jag plötsligen att Malte Persson häromåret lystfullt mördade Jasper Ffordes bok om Jane Eyre, men den boken var omöjlig att ha en annan åsikt om.)