bernur

Linköpings förlorade son Bruno K. Öijer återvände i går för att läsa sina dikter på Östgötateatern, som var mer än spikad - tänk att man måste gå på poesiuppläsning för att uppleva publikkravaller: på raden bakom oss slogs två äldre män om en plats som båda ansåg sig ha rätt till, och vi färdades i timmar i mörker och regn förbi sinkande vägarbeten och en fullmåne som ibland skymtade bakom himlens vattenfärger ledsagade oss. Så klart att han läste alla favoritdikter ur Trilogin, liksom ett par äldre dikter, men mest från Svart Som Silver, och dessa blev lyfta och bättre, samtidigt som humorn och spjuveraktigheten i de här nya dikterna förstärktes: dessutom berättade han några anekdoter om Linköping, och introducerade "Ishjärtat" som dikten som aldrig kommer att bli nationalsång ("fast osvuret är bäst") - något liknande sa jag 6 juni i år, och går det att överhuvudtaget motstå en poet som säger att det knappast finns en författare värd namnet som inte har tillägnat en dikt åt sin katt - Sedan slängde han ut sin ros till publiken, och den hamnade hos mig: han kastade sin kärleks röda ros  i mitt vita sköte - Men den var förstås avsedd åt hustrun Maya: men inte hade jag sett att hon var där - fast hon ville inte ha den, när vi pratade efteråt, för jag sa så snälla saker om hennes tavlor.