bernur

Det sägs ibland men kunde sägas oftare, att förlagen snabbt tappar intresset för sina dåligt säljande poeter, och avpolletterar dem i rasande hast, i besvikelsen över bristande försäljning. Men det är knappast enbart poeternas fel att poesin har en så undanskymd plats: dagstidningarna kunde göra mer för att publicera nyskrivna dikter, och överhuvudtaget är det ont om offentliga representanter som tar chansen att diskutera poesi  - kalla mig cynisk, men om Lars Ohly i dag på vår skola nämner låt säga Hanna Hallgren skulle jag troligen ramla av stolen (två gånger).

Men varför är politikerna så genuint ointresserade av den svenska samtidspoesin, som är så genuint intresserad av politiken? Nu har jag läst Hanna Hallgrens senaste diktsamling Jaget är människans mest framträdande sinnessjukdom, och den är det mest politiska jag har läst på ett tag. Hallgren har gett ut några starkt egensinniga samlingar - främst Burqa för några år sedan - men förlaget verkar ha tröttnat på henne, då den här boken ges ut av lilla Kabusa böcker, otympligt formgiven med tråkigt teckensnitt, men desto mer spännande innehållsmässigt.

I fyra avsnitt gör Hallgren en slags anamnes av vad som utgör jaget, där hon börjar med den fängslande "NARCISSISTISK HISTORIA", som tecknar en fysisk kärleksdikt, där åtrån planteras i texten. Genomgående för samlingen är hur hon bearbetar andra texter, inkorporerar källor av olika slag - så i sviten "PARANOID DAGBOK", som har publicerats tidigare, där hon (åter)använder nyhetsartiklar från DN om terrorbombningarna i London sommaren 2005: effekten blir en kuslig text, som klingar av välbekanta fraser, allt för välbekanta stundtals, men också att det resulterar i en helt annan slags text, sorgkantad och nostalgisk, som om redan ögonvittnesskildringen tillkallar något som gått förlorat.

Hennes collage blir mångspråkiga, där källorna knapphändigt redovisas (en längre tacklista avslutar samlingen, och den ska väl läsas som en utförlig bibliografi). Rösterna i texten blir både sido- och motröster, där Hallgren skriver i en säregen blandning av introvert reflekterande (reminiscerande) och utåtriktat radikalt med samhällsomstörtande anspråk. Hon växlar fritt mellan en fragmentarisk stil och resonerande, akademiska ordval, i en kraftfull mix av teori och praktik. Essän och dikten lever tillsammans i hennes texter, men det är sällan fullbordade resonemang som redovisas: snarare utkast, anteckningar, en slags outline.

Så kan hon sammanställa en ytterst sorglig familjesituation (där modern läser Jönköpings-Posten, ack!) med en teoretisk text om pornografi. Som litterär metod utforskar hon incestuösa begär - kanske bara för att bevisa teoretiska hypoteser i ämnet. Skickligt leker hon kurragömma med läsaren i det som heter "PERVERST BEGÄR": "Vi hade händerna överallt". Det som är högt och det som är lågt går samman på ett så föredömligt sätt att mången debattör i ämnet borde slicka sig om sina tangentfingrar, när hon i ena sekunden resonerar kring Luce Irigaray och i nästa citerar Elvis Presley: fast nog är det lite dumt att hon korrigerar originalets "You ain´t nothin but a hound dog" till det grammatiskt korrekta "You are nothing but a hound dog", även om det kan finnas en poäng i att rätta texter.

Det är gränstillstånd som utforskas, vistelsen i det farliga, det hotande. Hon kan även brista ut i befriande dråpliga situationer, som när hon låter Jacques Lacan arbeta i den svenska sjukvården (som vilken invandrare som helst, vill Hallgren mena), och ha utsikten till en slutlön på 17 000 kronor, men framför allt göra sig beredd på ett språktest: ja, Lacan i ett språktest, det skulle ha varit ett lämpligt straff för de politiker som brukar föreslå sådant!

Varför ska då politiker läsa poesi? Ja, ett löjligt uppenbart svar är förstås att det kunde få gynnsamma effekter på deras språk: tänk om någon politiker någon gång kunde säga något riktigt förbluffande elegant eller vackert och angenämt. Ett annat och kanske viktigare svar är att så mycket av exempelvis Hanna Hallgrens poesi är politisk, handlar om människan i samhället. Men politiker bryr sig inte om människor, de tycker bara att människor är i vägen.