bernur

All poesi är trots och hybris, ett enda bejakande och svar på tal mot den allt för förstående omvärldens insinuanta ifrågasättanden. Ingen har bett om dessa dikter, och därför är de mer värdefulla än något annat, och därför måste vi fortsätta befrämja utgivningen av svårupptäckta antologier som den Tranan nyligen gett ut, Jag i första och sista person. 20 polska kvinnliga poeter, där titeln lånas från en formulering i en dikt av Krystyna Miłobedzka, en av de tjugo.

Och av princip kan jag ogilla den här typen av grupperingar (exakt när ska vi få en antologi med "20 manliga polska poeter" - jaså, aldrig?), eller antologier överhuvudtaget, eftersom man bara blir frustrerad om man upptäcker något som man gillar riktigt skarpt, och vill läsa mer av just denne poet; här måste jag säga att jag blir blixtförälskad i Ewa Sonnenbergs dikter, ganska traditionellt skrivna, men omedelbart drabbande - dels en osentimental men desto mer känsligt skriven dikt om saknaden efter ett dödfött barn, och en kärleksdikt, "FORTS.":

"Jag var en förtappad flicka i sorg-

klänning Kunde inte gråta Det svarta tyget

skrynklades under händernas ärr Mina händer

Var det mina händer? Gick hemifrån och kom inte tillbaka

förlorade skam och tvekan på vägen: ja nej ja nej ja nej JA".

De exakt lagda versalerna ger den här och några andra av hennes dikter en precis rytm, och jag kan bara hoppas att Stefan Ingvarsson fortsätter översätta mer av henne. Hon skriver subtilt och direkt på samma gång ("Min sol? / Min onda sol / Så förströdd att den glömt knacka på").

Av de övriga har jag hört Marta Podgórnik läsa i Nässjö (hon läste mycket bra), och hon är liksom Sonnenberg och några av de övriga nutida poeterna representerade i den antologi 17 polska poeter som kom för några år sedan. Av naturliga skäl saknas den sista poeten som blev Nobelpristagare, Szymborska, men hon är ändå rikt representerad på svenska.  

Meningen med en så här relativt heltäckande samling - hela efterkrigstidens "kvinnliga" poesi täcks in - är kanske att mönster ska upptäckas, eller snarare uppstå, utkristalliseras: men det finns inga mönster, eller - det finns bara mönster, eftersom alla poeter ändå alltid är både syskon och enslingar samtidigt, lika ohyggligt ensamma och suveräna i sin vision - om de är riktiga poeter - som de är kumpaner och medhjälpare, deltagare i en förening.

Här kan också ses hur två spår parallellt växer fram, med dunkelhet, otydlighet och suggestivitet som det ena (vad som kan beskrivas som "det bävande fladdret", med Urszula Koziołs ord), och de skarpa, utpekande och klara tankarna som det andra, med referenser som tillåts befinna sig på ett vagt stadium. Deras dikt kan vara ett rakblad, eller en slö kökskniv, som inte ens duger till att dela en kokt potatis. I ett fint efterord skriver Renata Ingbrant, doktor i slaviska språk och litteratur vid Stockholms universitet, om de tre schablonbilder som de tidiga polska kvinnliga poeterna hade att förhålla sig till: som främling, förförerska, eller som fragil varelse (att vara i skymundan, en sköka, eller skör varelse). Det är då typiskt att de kvinnliga (där är ordet igen) poeterna måste ha sin tonvikt lagd på biografin, och att det må hjälpa läsaren fram till författarskapet, även om man kan fundera på hur uppfattningen eller tolkningen styrs av denna förhandskunskap.