bernur

I DN skriver i dag Lars Linder om Owe Wikström, prästen som har gett ut en massa böcker som handlar om att vi måste ta till oss det viktiga i tillvaron - jag har läst en av dessa, jag tror den hette Långsamhetens lov, men den var bara tråkig ... Linder menar att Wikström bara presenterar en dansbandsversion av den svärta som exempelvis Camus och Dagerman möter ansikte mot ansikte, att Wikström hela tiden håller det mörka på behörigt avstånd, i stället för att ordagrant följa exemplen från de författare han ändå refererar till - att det inte går att fly ångesten: det handlar om att gå planken ud, som de säger i Danmark. Linders exempel från Dagerman minns jag starkt: "Jag kan sitta framför en brasa i den tryggaste av alla rum och plötsligt erfara, hur döden omger mig". Wikström, minns jag från den där boken, är en slags mysfarbror - i skägg! - som precis på tröskeln till det farliga drar tillbaka sin fot och lägger sin svettiga hand i Guds ångestdämpande utsträckta näve - - -