bernur

Katarina Frostenson intervjuas av Pontus Dahlman i DN, och det är beklämmande att åter dras med stämpeln om henne som "svår poet": det verkar vara ett Sisyfos-arbete att bli av med den, mer fast än en tatuering - - - För när jag började läsa Frostenson - på 80-talet - var det innan jag läste recensioner, och jag har aldrig tänkt på henne som svår: snarare har det här lekfulla och piggt fantasifulla som den senaste samlingen Tal och regn ger exempel på alltid varit närvarande; jag har aldrig försökt förstå allting, heller. För mig är Joner helt klart en av 90-talets två eller tre bästa diktsamlingar på svenska, och det säger jag inte gripet ur luften: jag har läst allt (två gånger). Men hon säger i intervjun vad det här beror på, den beryktade, infama svårigheten: "De som påstår att mitt författarskap är obegripligt eller inåtvänt har nog inte läst särskilt mycket av mig. Kanske har de slagit upp någon bok och bläddrat lite och tyckt att det här var ju konstigt." Ja, men jag tror också att det beror på någon slags panisk skräck för allt som kan uppfattas som intellektuellt, att man hellre vill vara så där klädsamt blygsamt ödmjuk och "nämen inte ska väl jag komma här och ta plats och påstå någonting eller tro att jag vet någonting". Läs de tre dikterna som DN bjuder på: mer underbart vackert än - äh, svårt.