bernur

Det sägs att lyckan är det svåraste att skriva om, medan olyckan är desto mer fertil mark för författaren. Hälsan tiger still, som en annan kliché lyder: men är det här inte bara ännu ett sätt att säga att känslan är för svag, att lyckan inte går på djupet? Vad vet jag? Kanske det bara är ett försvar: nog är det mest de som gett sig på att beskriva lyckan som gnäller om att de håller på med något svårt, ungefär som novellförfattare säger att det är mycket svårare att skriva noveller än romaner, eller som ungdomsboksförfattare säger att det är mycket svårare än att skriva vuxenromaner. Etc.

Den rumänske idolen Mircea Cărtărescu har i alla fall en längre dikt med titeln "En lycklig dag i mitt liv", och den utgör titeldikt i den nya samling på svenska som ellerströms gett ut: En lycklig dag i mitt liv. En oemotståndlig titel. Poeten vill förstås beskriva verkligheten, det vardagliga - men han gör det på ett tvärtom-sätt, söker de oväntade perspektiven, i försök att nå transcendensen - en helt ny slags dikt. Titeldikten försöker bara göra just det den utger sig göra: skildra en lycklig dag, och det blir en helt vanlig dag.

Mestadels rör sig Cărtărescu bland surrealister och andra diverse -ister från modernismens tidiga glansdagar. Kanske Bretons dikter bildar en nära parallell, eller rumänen Tristan Tzaras mer lekfulla dikter. Från surrealismen känns katalogdikten igen, med växlande associationsbanor, hur halsbrytande som helst. Dock förhåller sig Cărtărescu fritt till dessa föregångare, och självironiskt till sig själv, liksom oförmögen att ta sig själv på allvar. Metaforerna är spön i backen i den här dikten: "jag är ett pulvriserat tandgarnityr, en munhåla förbränd efter en lång alkoholnatt / jag är en graviditetsförgiftning, ett blått / flöde av cyanid som i två strålar skjuter fram ur spindelns käft" (ur "Självporträtt i en tändares låga").

Cărtărescus poesi, som den framträder här - ett urval, enligt baksidestexten "fylligt", jag kallar det "snålt" - följer två olika spår: dels det kroppsliga, fysiska, och dels det visionära, metafysiska, i riktning mot det kosmiska. Och hans bilder är anslående roliga, som någon som måste sjunga i bedrövelsens djup:

     kommit hade kärleken, världens slut.

     kommit hade apokalypsen, som är kärleken.

     kommit hade vilddjuret som skäller med lågor

     kommit hade apparaten med manometrar, skalor, cylindrar, vevstakar, tändstift,

             glasglober, drivremmar

     som pumpar rusdimman under stjärnornas hud

     kommit hade känseln med luktsinnet i koppel

     kommit hade synen och hörseln i en fågelbur

     kommit hade varat med intet virat kring halsen

Intet som trop återvänder Cărtărescu också ofta till. Men det blir nästan för mycket med den här bildrikedomen, nästan barockt, allt för påträngande.

Också är det en slags dödsbejakande skrift, som om Cărtărescu som poet blir barnet i HC Andersens saga om kejsaren utan kläder, den som vågar säga det ingen annan vågar: att det finns ett slut på den här tillvaron.

Det hör till att den författare som en gång fått sin stämpel som postmodernist måste stå till svars för sina referenser, sin intertextualitet. Även om jag har läst Cărtărescus klargörande introduktion till rumänsk poesi i senaste numret av Lyrikvännen måste jag erkänna att det här är oupptrampad stig för mig.   

Det här är en storslagen liten bok, suveränt översatt av Dan Shafran och Lars-Inge Nilsson. Nilsson har tidigare översatt Paul Celan, en annan rumänsk (tyskspråkig) författare, och Celan är på sätt och vis Cărtărescus synbare antites, med sina knapphänta hermetiska dikter. Mircea Cărtărescu har också en viss förkärlek för det som också beatförfattarna gjorde sig skyldiga till: brist på koncentration, samling, återhållsamhet. Dessutom blir några av dikterna mer daterade än mången god 1800-talsdikt, när de refererar till kassettband: sådant måste man snart bege sig till museum för att kunna bilda sig en uppfattning om vad det var för något. Så jag känner en slags ambivalens: den här poeten kan påminna om en virrig föreläsare - det är trots allt bara delvis man vill att han ska samla sig, koncentrera sig, för det han säger är troligen ännu bättre än det han skulle åstadkomma om han var kortfattad och hermetisk.