bernur

Den indiska engelskspråkiga romanen har ett tillräckligt gott renommé för att motivera en relativt frikostig översättning till svenska, och därför har vi nu också fått se hur Anuradha Roys roman En karta över omöjlig längtan fått bli svensk titel i Ann Björkhems översättning: en bok som radion (Läseklubben del 2) har ålagt mig att läsa, och vem är jag att klaga?

Nja, nu är det här en bok som inte riktigt uppfyller mina förväntningar. Delvis är det förlagets fel, som envisas med att på baksidan påstå att det ska handla om flickan Bakul och pojken Mukunda, som växer upp tillsammans och inleder en otillåten kärlekshistoria: det här är något som inte direkt hamnar i författarens rampljus, utan hennes avsikter handlar mer om att på brett maner skildra 1900-talets Indien, och det gör hon skickligt och med fin stilistisk förmåga genom att levandegöra framför allt de olika gestalterna - därför utgår hon också från tre olika generationer, och kärlekshistorian är knappt skönjbar.

Problemet med romanen är väl att de stilistiska effekterna är så förenklade, som att Bakuls farmors grova språkbruk får sin senkomna parallell i Mukundas papegoja, eller den övertydliga ironin i att Mukunda - tidigare hemlös och fördriven från hemmet i byn Songarh - återkommer för att driva iväg familjen från hus och hem. Men då har vi kommit till den här tjocka bokens sista hundra sidor, och det är en lång och bitvis rörig väg för att ta sig dit.

Med som sagt olika människoöden, och äktenskap och naturliga dödsfall och en gnutta ond bråd död också. Till det mest övertygande hör hur Roy (som förvisso inte ska förväxlas med Arundhati Roy, som skrev den ohyggligt hajpade De små tingens gud för tiotalet år sedan) förmedlar människornas sorg över den förflutna tiden, hur den sätter sina spår i subtila meditationer över åldrandets pris. Samtidigt medvetandegörs det förflutna på ett ganska suveränt sätt, och dåtiden blir närvarande i nuet i en ständig kamp mot utplåningen: "hans minnen från den tiden började bli allt otydligare och små detaljer som han hade trott var outplånliga hade tippats över randen av ett stup och försvunnit i glömska". Också sorg över barnlöshet förmedlas fint av författaren.

Så jo, det är en vacker, stillsamt tänkvärd bok, om än inte överväldigande eller sensationell. Översättningen är nästan klanderfri, även om man kan ifrågasätta rimligheten i att en indisk präst tilltalas med 'du', och man får vara en odräglig pedant för att irriteras över enstaka anglicismer i ordföljden eller en och annan tautologi, som när det kan stå "allt mer och mer", där det hade räckt bra med antingen 'allt mer' eller 'mer och mer'. Men man får inte allt - ens i en (ganska bra) roman.