Drottningen vänder blad, Alan Bennett
När vi sent omsider välsignas med en svensk utgåva av brittiske ärkedramatikern Alan Bennet är det kanske lite tråkigt att vi går miste om Virginia Woolf-referensen i titeln The Uncommon Reader, som på svenska blir det prosaiska Drottningen vänder blad (jag skrev om den engelska utgåvan förra året), men visst - jag gnäller inte, för det här är en oerhört charmig bok, full av förbluffande insikter och oväntade upptåg, uppenbart skriven av en författare på ett smittande gott humör.
Som bekant råkar den brittiska drottningen irra in i en bokbuss, och av artighet lånar hon en titel, och så småningom blir hon helt besatt av att läsa: något som får oanade följder, då hon börjar försumma sina plikter. Men vad som inleds som en harmlös saga[1], med ett omisskännligt beskedligt tilltal, utvecklas till en politisk satir - en satir som det dock inte går att bli gramse över, då Bennett är så subtil och försiktigt avväpnande elegant och rolig (ärkebiskopen tittar på Let´s Dance). Det är lika intelligent som det är roligt, och roligt är det nästan hela tiden.
Bennetts bok vågar ställa den obekväma frågan: ska man då läsa? När effekten ändå bara blir förvirring, att man tappar kontrollen. Vad som händer är också att man blir "en sådan där besvärlig människa". Dessutom tappar vardagen sin färg, tristessen gör sig påmind när den kontrasteras mot litteraturens färgstarka värld.
Läsningen leder också osvikligt till skrivande, och där fördjupas problematiken. För om en läsande drottning i viss mån kan accepteras, blir skrivandet tecken på en allvarligare åkomma - hovfolket gissar att hon blivit rubbad eller drabbad av Alzheimer, att hon börjat skriva ned saker för att inte glömma dem. Hovfolket börjar också intrigera för att få henne att sluta läsa.
Till bokens förtjänster hör förstås hur drottningen förmänskligas: Bennett klär av henne allt omänskligt, och visar fram en begåvad dam. Visserligen naiv, men det blir man väl om man lever i en skyddad verkstad. För resten behöver man inte vara drottning för att statuera exempel på förspillt skarpsinne: det är många som väntar på att upptäcka sina dimensioner. Snarare blir drottningen en klok läsare, som upplever (upptäcker) hur intelligensen skärps av läsningen. Sålunda kan hon konstatera att den bok hon började med, och upplevde som tråkig, blir en helt annan läsupplevelse när hon läser om den långt senare: en lärdom flera av oss borde ta till oss, när vi är snara att avfärda något som har förutsättningar att vara något för oss - läsning är också tillvänjning. Drottningens smak förfinas också, när hon går från prosan till poesin - till Betjeman och Larkin, avundsvärda varelse!
Sofia Bodas översättning är också följsam och pigg, om än det är lite synd att hon måste begagna Sven Christer Swahns översättning (dessutom utan att påpeka detta) av Emily Dickinson, när den inte är korrekt: hon skriver "Säg hela Sanningen", för tusan. Men allra bäst och allra genialast i boken är faktiskt slutet, som måste vara en glädje för alla tänkande människor.
Ofta(st) roligt, alltså, men inte utan udd. Hela boken är elegant skriven, frivolt och djärvt, ömsint men inte förringande. Boken är också ett vackert försvar för läsningen: den inväntar tålmodigt alla - inte ens en drottning har en chans att undkomma. Och Bennetts originaltitel är långt ifrån missvisande: Virginia Woolf skulle ha kunnat skriva en sådan här bok, lika spirituellt och lekfullt.
Ser det här ut som en (o)vanlig läsare?
[1] Är det då inte utomordentligt passande, med tanke på protagonisten, att Bennett skriver den här romanen som en saga -