bernur

Enligt förlaget Bonniers innehåller Lotta Lotass nya bok om första världskriget hundra sidor, en uppgift det inte finns anledning att betvivla: det är en opaginerad bok, bestående av en enda lång mening som saknar både sin början och sitt slut, om det inte rentav är så att den biter sig själv i svansen och hittar fram till början så där finneganswakeskt.

Det är i vilket fall ännu en udda bok av den här säregensinniga författaren - att vänta sig något annat än exempelvis ett stilexperiment av det här slaget låter sig inte göras när det gäller Lotass, som verkar vilja skriva sig bort från rådande konjunkturer, in i en position som den överlägset mest spännande svenska nutidsförfattaren. När nu nittioårsdagen av första världskrigets slut högtidlighålls i dag kommer hon ut med denna som sagt märkliga bok: liten till omfånget, och med en text som alltså fyller ut varje sida, så att det blir en krans av berättelser, även om hon följer ett enskilt öde - den anonyme soldaten. 

Och med djup inlevelse har hon gått till väga, och ledsagar läsaren in i den här världen av skyttegravar. Det är en värld utan tid, utan andra fasta hållpunkter än lera och gyttja, men främst mörker: just bristen på färg gör sig gällande kontinuerligt, i detta icke-linjära inferno. Lotass demonstrerar hur färgerna upphör: "allt i samma färg blandad av brunt och grått". Den här världen är mer av Landet som icke är än ett Helvete - mer av frånvaron av yttre attribut och igenkännbara markörer för en verklighet att hålla fast vid, ett slags Limbo, ett Intet, där "tingen mattas och försvinner". Vi får uppleva något man annars bara kan ana. 

Den här färglösheten finns också fint förevisad i Peter Englunds bok om första världskriget, Stridens sorg och skönhet, och han visar också hur första världskriget är söndertrasande, och Lotass påstår något liknande med sin fiktiva skildring: kropparna fragmenteras, går i bitar. Hennes text kan läsas som ett rekviem, en liturgi över de förlorade liven, som här passeras och antyds, men aldrig ges kontur - hela berättelsen, hela texten, är oskarp och svår att hålla samman; allt blir suggestion, en meditativ prosa som försätter läsaren eller sänker henne ned i den färglösa tillvaron, bara delvis och bara antydningsvis med ett visionärt religiöst tonfall (är det ens skönlitterärt, det här sättet att skriva?). I någon mån skriver hon som en sierska, som ger intryck av att ha varit där: det är med ett betydande slags engagemang hon har gett sig in detta projekt.

Lotass följer en och alla namnlösa soldater i detta krig, låter första och tredje person byta plats med varandra. Lukter och ljud ledsagar dem, och oländig och eländig likväl som bedräglig som odräglig mark: "våra kroppar är jord, våra tankar lera". En antydan också om den osynlige tredje gestalt som enligt en fotnot av Eliot i "The Waste Land" var en hallucination vid en antarktisk expedition, detta att de trodde sig vara en mer än de var[1]. Också här finns närvaron av något oförklarligt, något onämnbart. Även den törst och vattenbrist som slutet ger uttryck för kan ha sin utgångspunkt i samma passage ur Eliots dikt, "What the Thunder Said".  

Kanske det är så att krigets första offer är personligheten: just anonymiteten är nödvändig för orderlydnad, att du slutar tänka själv, låter dig bli en marionett som forslas runt utan att ifrågasätta. Soldaterna försvinner i leran, går upp i något större. Att läsa Lotta Lotass förblir ett äventyr, där hon avstår från effektsökeri, och i stället uppmuntrar en läsning som bara kan uppstå i fullkomlig tillit, i förtröstan på hennes estetik, där hon med suverän självsäkerhet slår fast att en historisk roman kan se ut också så här. Det är en rå, skitig, opolerad text, skönhetssolkad.   

[1] Eliots rad: "Who is the third who walks beside you?"