bernur

Ja, hur ska man kunna skriva om en roman som är skriven på det här sättet? Som Angela Carter beskrev den: "Like Madame Bovary blasted by lightning". En roman som är en opera - hyperbolisk, högstämd, där allt strävar uppåt mot höjderna, med ord som liknar ivägskjutna pilar, eller kvicksilverilande kaskader. Och hela texten en blodström, forcerande: en översvämning av förförisk prosa. Ja, en text som spränger alla gränser - som ignorerar gränserna, hånar gränserna. Även fysikens rigida lagar ifrågasätts, liksom tidens - fem minuter innebär fem år för berättarjaget, insnärjd i begärets klor, där nuet är allt, det enda fasta att förhålla sig till.

För vad är det då för bok hon har skrivit, Elizabeth Smart? En roman? Nej, det är ingen roman. Ett enda långt desperat kärleksbrev: ett enda smärtsamt kort kärleksbrev, så som alla kärleksbrev är för korta - den girige läsaren vill hela tiden ha mer, vill hela tiden ha för mycket; här infrias så gott som alla dessa förväntningar, för Smart skriver hela tiden för mycket, när hon överskrider alla konventioner och visar sin oförmåga att hålla sig inom ramen för det passande.

För hennes text är dödsstänkt, fördömd: en kärlek på lånad tid, som är otillåten - mellan sjukhuset och häktet sträcks kärlekshistorien ut, i självmordsbenäget temperament. I grova bokstäver finns ett thou shalt not över hela deras gemensamma självcentrerade tillvaro (egoismen är kärlekens naturliga tillstånd). Hon vadar midjedjupt i kärlekens oundvikliga klichéer: himlen! änglar! gudomlighet! och avhållsamhet som: helvetet! Ja! När berättarjaget (som heter och inte heter Elizabeth Smart) arresteras kvider hon: "The eyes of the jealous world peer through the peephole in the door, in the eyes of the keeper. But still the only torture is his absence".  

Boken är fullpackad med mytologi, med litteraturen, så att Smarts text blir berikad, berikande. Trots dessa referenspunkter är det en ojämförlig bok: fullständigt unik, suverän i sin egen makt, och omöjlig att tillräckligt beskriva. Både metaforiskt och bokstavligt kastar kriget sin djävla skugga över hon och han: men också för att ge perspektiv, för att visa att kärlek gör större åverkan i det mänskliga hjärtat än bomber och landminor. Denna glödande epistel bränner fingrarna på läsaren, för varje ord är av eld, meningarna flammar från lågan som varje stavelse har doppats i.

Tiden och fysiken kastas överbord: ja, logik och åtrå är oförenliga begrepp. Som Shakespeare aldrig tröttnade på att visa går vanvettet och kärleken hand i hand, och inte skulle då jag bli förvånad om de sjöng tillsammans "take my hand and off we stride" ... Språket i denna fyrtiotalsroman känns som en anakronism, som om hela boken vore omöjlig att skriva utan alla sublima love songs som Morrissey och Patti Smith och Nick Cave skrivit, även om förnuftet vet att det är det omvända förhållandet: Smart ger intryck att ha inspirerats av i stället för att ha inspirerat. Omvärlden försvinner, mister sina konturer, och befolkningen reduceras till kalla, hjärtlösa karikatyrer, alltid beredvilliga att (för)döma: "I know that to be even gently bright and happy raises enemies". Kärleken blir allt girigare, söker allt starkare uttryckskällor, allt starkare ord. Här saknas alternativ: vill du inte tappa kontrollen måste du hålla dig undan, aldrig gå in i passionen - och Smarts bok blir både en varning och en inbjudan. Här är döden och livet lika närvarande.     

Ja, det finns en passabel svensk översättning från 80-talet - lämpligt nog utgiven samtidigt som Morrissey höll på att låna både tonfall och färdiga fraser till sina sångtexter - och det är bara orättvist att tänka sig hur extasens språk ska kunna vidarebefordras. Att läsa Elizabeth Smart - nej, att vistas i hennes värld - är att återvända till något högst väsentligt. Det är en oblyg bibelallusion som titeln så nödtorftigt döljer, och i varje formulering finns det religiösa anspråket, att det här futtiga livet som är oss tilldelat kan vara bördigt med något annat. Som Torgny Lindgren har skrivit: "Orden bära icke bojor", och By Grand Central Station ... är ett vackert belägg för dess riktighet.

How headlessly I drift. How dangerously uninhabited.