bernur

Jag gråter inte men min kärlek är en ocean av tårar. Alla dina violetta vågor gungar mig. Och du tar emot mina ögon.

Kulturskymning är ett nästan allt för sällan använt ord, men jag vet inte hur jag bättre ska beskriva det faktum att Rut Hillarps böcker är så avlägsnade - jo, det går att hitta hennes andra roman Sindhia som pod-bok, men var är månpocketupplagan av hennes samlade dikter?

En (anti-)roman som nästan uteslutande består av dialog: två personer som talar förbi varandra, det är vad Hillarp satsade (satsar) på i sin debutroman, Blodförmörkelse, som utkom 1951, och jag önskar att jag kunde skriva att den nu återutges, men förgäves söker jag efter den i bokhandeln, utan tvingas jaga i olika antikvariat innan jag efter visst detektivarbete hittar ett oanfrätt exemplar. Ja, hon garderar sig något, genom att kalla den "lyrisk historia", och förlaget garderar sig ännu mer, genom att tvingas be om ursäkt: "Karaktärer och situationer kan måhända tyckas så extrema att de saknar allmängiltighet, men det är endast verklighetens möjligheter som drivits ut över sina gränser, till det symboliska" - ja, vad har extrema människor för plats i vår värld?

Hillarp leker med de etablerade schablonerna, genom att låta mannens kärlek bli en cerebral syssla, där han tänker att han älskar - han har kallt blod, är mannen utan själ - medan kvinnans kärlek är extrem och oåterkallelig. Därför gestaltas det i texten, med en kvinnlig röst som går in i en orkan, och som läsare finns inget annat alternativ än att följa henne, gå rätt in där med henne, utan distans.

Världen kommer till liv i kärleken. Den här romanen (boken) har inga karaktärer, bara röster. Mannen är en falsk spegel, en cynisk konstnär, och kvinnan - i bästa fall - hans musa. Hillarp låter henne dock anakronistiskt låna Anita Lanes ord från hämndsången "The World´s a Girl", genom det outtalade citatet: "I thought you were inspired, but you were just possessed". Kvinnan måste förnedra sig, krympa, underkasta sig: "Kärleken kommer alltid så plötsligt, mycket snabbare än åtrån". Även hans medlidande är falskt.

Mannen, en grym egoist, ställer upp kalkyler, söker mönster, är beräknande: kvinnan blir galen. Här skildras ett förhållande byggt på illusionen: men verkligheten - Och dialogen som aldrig avslutas:

   "- Jag är människa. Ännu värre: jag är kvinna.

    - Därför att du är besatt av Slutet ska alla dina nätter bli oavslutade."   

Hon börjar imitera honom, tar egna initiativ, med män (med "Kvinnor med skogsögon, havsögon"), kastar hans ring på havets botten ... Var utspelar sig detta? Inte i Sverige - i ett fiktivt land, ett icke-land, i litteraturen. Begäret är sorgligt: "Kärleken börjar först när erotiken slutar". Mest handlar det om det mörkaste blodet, blodet som förmörkar. Och längtan efter ett riktigt du, att det ska vara den riktige. Ack. Kärlek, inbillning och begär bildar en triangel: "alla dina ord var smekningar", skriver Hillarp, och det är på riktigt, allt falskt är avskalat och borta, och vartenda ord andas liv. Hon skildrar en värld där det falska, pretentiösa och glättiga har lämnats därhän, till förmån för det kännbara, det reella.  

Har jag någonsin önskat något högre än att drunkna i dina vågor!